Efter lektionen: "The Blindfold"

Siri Hustvedts The Blindfold är en favorit också tjugo år efter att jag läste den första gången. Romanen brukar dela studenterna i två läger: de som tycker den är konstig och svårläst och de som tycker den är intressant (vilket inte är detsamma som bra). Så också denna gång, även om distansstudenterna uttryckte sig genomgående mer positivt än de på campus. Nåja, nu har jag ju inte lagt romanen till litteraturlistan för att de ska älska den (även om jag fortfarande hoppas) utan för Husvedts icke-kronologiska berättarteknik, huvudpersonens fragmenterade jagförståelse och den feministiska undertexten.

 

Ibland stannar diskussionerna vid identitetsdilemmat (tingen, fotografiet, kroppen), men den här gången kom frågan om huruvida huvudpersonen Iris enbart är ett offer att dominera senare halvan av seminariet online. I romanens skildras män som alla på ett eller annat sätt utgör ett hot mot Iris - mentalt, känslomässigt eller fysiskt, ibland alltihop på en gång.Samtidigt utsätter hon sig medvetet för de eventuella faror som hotar. I den till slut helt dysfunktionella relationen mellan Iris och Mr Rose, en medelålders gift professor, blir det tydligt att hon också besitter ett slags makt (om än av det mer klichéfyllda slaget) som ung och snygg kvinna. Hennes lätt föraktfulla beskrivning av Roses medelåldersförfallna kropp kan kanske förstås som en motvikt till de manliga blickar som dominerar romanen i övrigt. Det var i alla fall vad jag försökte föreslå till mina studenter, men jag är inte säker på att de köpte det resonemanget. Den feministiska läsningen bidrog dock till att flera av de studenter som först tyckte att romanen var svår och meningslös såg den i ett nytt ljus och det är väl en seger i sig. Calliope skrev om romanen 2008 och var då inte imponerad av sin föreläsares tolkning. Jag hoppas att hon skulle ha tyckt bättre om gårdagens seminarium.

att läsa eller inte läsa är frågan

Ska man sluta läsa författare vars offentliga åsikter man anser stötande, omoraliska? Tchoupitoulas har i vintras uppmärksammat sina läsare på det faktum att både Siri Hustvedt och Paul Auster har skrivit under en protest mot arresteringen av polske regissören Roman Polanski. Den senare drogade och våldtog en trettonårig flicka, arresterades och erkände brottet, men flydde USA innan någon dom kunde fällas. Drygt trettio år senare arresterades han på nytt och sitter nu i husarrest i sin villa i Gstaad i väntan på ev. utlämning. Slutet gott skulle man kunna tro men det som förvånar är det antal kulturpersonligheter som protesterat mot arresteringen. De flesta tillhör filmindustrin, men på protestlistan* hittar vi också Hustvedts och Austers namn.

Man undrar hur de tänkte. Utgår man från deras respektive litterära produktion är ett möjligt svar att de ifrågasätter den officiella versionen av händelsen. Typiskt för deras romaner är ju undersökningen av språkets och berättelsernas begränsningar och pluralistiska natur. I både Hustvedts och Austers böcker är sanningen ett undflyende, problematiskt begrepp. De är alltså antihumanistiska till själva sin karaktär. Kan det möjligen vara så att deras upphovsmän ifrågasätter själva våldtäkten? I så fall verkar de illa insatta i fallet. Ingen av de medverkande har motsatt sig den officiella versionen av vad som hände. Inte ens Polanski (må vara att han därmed lovades strafflindring).

Polanski med tonårsflickor vid tiden strax efter våldtäkten

En annan möjlig förklaring till Austers och Hustvedts namnunderskrifter kan vara politisk. Här skulle i så fall det amerikanska rättsmaskineriet representera ett maktmissbruk, där offret inte är ett barn utan den hyperkänsliga och okonventionella konstnären på vänsterkanten. Men då måste man bortse från Polanskis eget missbruk av sin position som vuxen man och framgångsrik regissör i förhållande till en trettonårig flicka som hoppades på en roll i en av hans filmer. Är det månne så Auster och Hustvedt resonerat? Alternativt anser de att Polanski, som vuxit upp i Lolitafixerade Frankrike och vars hustru blev brutalt mördad, inte helt ansvarade för sina handlingar när våldtäkten begicks. Men det är just den typen av förklaringar som kan och måste prövas i en domstol. Istället drog Polanski och begick därmed ännu ett brott.

Vem vet, kanske var de fulla när de skrev på listan. Kanske hyser de samma pedofila böjelser som Polanski. Frågan man som läsare istället kan fundera över är hur man nu ska förhålla sig till deras litteratur. Som textum, textum (via Caroline) påpekar, Auster och Hustvedt har faktiskt offentligt gått ut och fördömt Polanskis arrestering och, så vitt jag vet, gör det fortfarande. Som läsare av deras romaner uppmuntras man därmed att själv ta ställning i frågan, oavsett deras motiv. Och om man anser att de gjort fel, ja, hur ska man då förhålla sig till det de skrivit och kommer att skriva? Ett alternativ är så klart att helt separera verket från dess upphovsman och läsa precis som tidigare. Ett annat är att i personlig protest vägra läsa deras romaner och rensa ut existerande exemplar från den egna bokhyllan. En mer extrem åtgärd vore att uppmana bibliotek etc. att rensa sina hyllor och inte längre köpa in dem.

Vore det inte för att jag hittills funnit båda författarskapen rätt intressanta valde jag troligen det första eller andra alternativet. Nu kommer jag istället att närma mig deras verk på samma sätt som jag läser Hamsun och en dag troligtvis kommer att läsa t.ex. Céline, dvs. med stor misstänksamhet. Frågan är förstås hur jag kommer att förstå romanerna i ljuset av författarnas ställningstagande. Införandet av en moralisk dimension i mina tillbakablickar på t.ex. Hustvedts fiktionalisering av styvsonen i What I Loved gör att jag nu finner denna fiktionalisering mer problematisk och otäck, men inte mindre intressant, än jag tidigare gjorde. Däremot vet jag inte hur jag ska förhålla mig till Austers postmodernism. Rent instinktivt känns hans författarskap plötsligt mindre spännande, mindre relevant. Framtida läsningar får avgöra. F.ö. blev jag mer upprörd över att se både Pedro Almodóvars och Terry Gilliams namn på listan. Deras filmer har jag alltid uppfattat som djupt humanistiska, till skillnad från Hustvedts och Austers verk.

*) Uppdatering: protestlistan åtföljs av ett brev som förtydligar att de som skrivit under fördömer arresteringen av en filmmakare under en pågående filmfestival, där han/hon lovats att fritt kunna visa sina filmer. Hm...

Litterära artikeltips

ÄNNU en intervju med Siri Hustvedt. Väl värd att läsa även om man läst de tidigare. Jag har just avbokat mitt s.k. förköp från amazon. Idag går jag till butiken för att se om hennes roman faktiskt, verkligen, på tiden går att köpa nu.

Josef Fritzl får en onekligen att tänka på John Fowles roman Samlaren (The Collector). Men det finns fler litterära förlagor till källarhelvetet, som den här artikeln kan berätta. Hm, liknande artiklar nämner aldrig V. C. Andrews, som iallafall jag läste som 12-åring. Hon skrev minsann också om incest och undangömda barn (på vinden)!

Och sist en bokgruppsartikel om Edith Whartons vackra och sorgliga roman House of Mirth. Romanen handlar om betydelsen för en kvinna att gifta sig och gifta sig väl. Men har den någon relevans idag? Det tycker författarna till artikeln och förklarar varför genom referenser till Sex and the City och den mer tidlösa ämneskombinationen kärlek och pengar.

När kommer mitt exemplar?

Booksluts Jean P. Carroll har gjort en intervju med Siri Hustvedt i anslutning till den amerikanska utgivningen av The Sorrows of an American. Särskilt intressant är hennes kommentar till frågan om böckers plats i samhället och deras eventuella förmåga förmedla sanning bätttre än verkligheten. Jag har aldrig någonsin tyckt att en bok överträffat livet. Men som förmedlare av sanning, visst. Snart, snart men inte fort nog kommer mitt exemplar av Hustvedts bok. Juni, tror jag. Kanske lagom till Paris-resa.

Vad hon älskade?

Hustvedts senaste roman är i antågande (hit kommer den i maj). Läste därför What I Loved i mars. Jag köpte boken när den först kom ut men ville inte bli besviken. Den fick stå bortglömd i hyllan medan jag repade mod. Hennes böcker är mysterier. Det är sprickor i texten, bitar som inte riktigt passar in i varandra. Liknande spänningar uppstår när hon överträder gränsen mellan fakta och fiktion. Hustvedt känns alltid närvarande i sina romaner.

Så kände jag först inte i What I Loved. Och i intervjuer från den tiden fintar Hustvedt bort frågor om referentialitet ("Jag har aldrig upplevt smärtan av att förlora ett barn"). Visst ser jag Louise Bourgeois burar och rum framför mig när jag läser om Bills lådor. Och blir inte förvånad när Husvedt tackar systern för informationen om Salpetrière och hysterikorna. Men referenserna är distanserade, inte febriga som i Hustvedt tidigare romaner.

Tills jag tänker att jag läst delar av boken någon annanstans. Några Google-sökningar senare och värmen sprider sig i kroppen. Hustvedt har gjort det igen. Visat att romanskrivande kan vara på liv och död. Romanens mörka centrum har en biografisk kärna. What I Loved skildrar ju förlusten av två söner, inte en. Relationerna i boken måste omtolkas, nya paralleller måste dras, andra mönster och större sprickor uppstår. Hustvedt är kyligt, nej obarmhärtigt intellektuell. Samtidigt naken och självutlämnande när hon skriver om det här.

Det här är inte en perfekt roman. Och jag läser normalt inte romaner (mäns eller kvinnors) biografiskt. Hustvedt är ett undantag; i hennes böcker intellektualiseras just gränsen. Det är inte en fråga om reducering, utan om ännu en tolkningsdimension. What I Loved greppar tag om stupen och ställer frågan: Vad skulle du göra? Hustvedts svar är karakteristiskt, hon skriver såklart en roman.