Susan Sontag - "Against Interpretation"

I 84 Charing Cross Road berättar Helene Hanff att det tog henne elva år att läsa Arthur Quiller-Couchs publicerade föreläsningar. Varje gång han nämnde något hon inte kände till letade hon upp det - och läste det - innan hon återvände till "Q". Resultatet var en gedigen, gammaldags public school utbildning. På distans.

Min läsning av Sontags essäsamling Against Interpretation påminner lite, lite om Hanffs. Jag har läst essäerna sakta och ofta gjort avbrott för att se en film eller googla ett namn (det kunde inte Hanff!) innan jag fortsatt läsa. På så sätt har jag kunnat tillgodogöra mig hennes tankgångar bättre, inbillar jag mig. Testa dem, dessutom.

Sontag skrev essäerna i New York under perioden 1961 - 1966. I dem föreslår hon ett då alldeles nytt sätt att förhålla sig till kulturella yttringar. För att förstå den nya konsten och litteraturens relevans måste tolkningen stå tillbaka för upplevelsen och innehållet stå tillbaka för formen, manar hon. Eller, mer exakt, de olika förhållningssätten kan inte och bör inte separeras.

Den (då) nya konsten, litteraturen och filmen är, enligt Sontag, av det slag att den uppmuntrar till ökad lyhördhet - ett förhöjt medvetande - genom att bejaka läsaren/betraktarens lust, glädje och känslighet lika mycket som hennes intellekt och moraliska samvete. Därmed uppluckras också distinktionen mellan hög och låg kultur. Den lust och glädje som s.k underhållningskultur frammanar slipar mao också lyhördheten.

Det är ett förhållningssätt jag sympatiserar med, trots dess uppenbara brister. Konstigt nog fann jag ändå betoningen på konstverkets moraliska relevans det mest uppfriskande i essäerna. Det pratar man sällan om idag (fast ibland dyker det upp). I efterordet från 1996 skriver Sontag att hennes förhållningssätt blivit irrelevant i en tid där kulturen så gott som helt kommersialiserats. Dagens "kulturkonsumtion" påminner alltså bara ytligt om Sontags lustfyllda perspektiv. Perspektivets underliggande värdesystemet är nämligen dött och begravet, suckar hon.

Det jag slutligen tar med mig från samlingen är alltså inte Sontags moraliska perspektiv. Det är istället en beundran för den intellektuella konsekvensen i essäerna. Extrem konsekvens är något jag slentrianmässigt brukar förknippa med envishet och brist på flexibilitet. Sontag påminner mig om hur fel jag har och hur ovanlig sådan konsekvens faktiskt är. Hon har som få samtida intellektuella utvecklat ett synsätt utifrån vilket hon tolkar hela vår tillvaro. Konsekvensen är resultatet av en enorm intelligens, samt hennes egen, ypperligt välutvecklade lyhördhet. Jag känner mig både ödmjuk inför texterna och intellektuellt trygg i deras sällskap.

Så trygg, faktiskt, att jag halvvägs in i läsningen kompletterade med flera av hennes essäsamlingar. Risken finns att jag blir proppmätt på hennes tankegångar långt innan jag hunnit läsa ut dem. Men jag hoppas förstås att de ska räcka i flera år, precis som Qs föreläsningar gjorde för Hanff.

a state of spiritual balance

Robert Bressons A Man Escaped

"the form of Bresson's films is designed [...] to discipline the emotions at the same time that is arouses them: to induce a certain tranquility in the spectator, a state of spiritual balance that is itself the subject of the film."

- Susan Sontag, "Spiritual Style in the Films of Robert Bresson", (1964)

Jag häpnar fortfarande över allt som finns tillgängligt på youtube. Om Bresson har jag skrivit tidigare, via Anne Wiazemskys memoarer. Men det krävs Susan Sontag för att jag på allvar ska intressera mig för hans filmer. Den här filmen är fantastisk.

as a moral act and as a work of art

Angående den ev. diskrepansen mellan ämne och utförande:

"not all works of art which successfully perform a moral function greatly satisfy as art. [...T]he short film Night and Fog by Alain Resnais satisifes equally as a moral act and as a work of art. Night and Fog, also a memorial to the tragedy of the six million, is highly selective, emotionally relentless, historically scrupulous, and - if the word seems not outrageous - beautiful".

- Susan Sontag, "Reflections on The Deputy" (1964)

art is seduction

"Hence, too, the peculiar dependence of a work of art, however expressive, upon the cooperation of the person having the experience, for one may see what is "said" but remain unmoved, either through dullness or distraction. Art is seduction, not rape. A work of art proposes a type of experience designed to manifest the quality of imperiousness. But art cannot seduce without the complicity of the experiencing subject".

- Susan Sontag, "On Style" (1965).

À propos intressant inlägg hos On Word Arts.

the naked power of his art

"Sometimes a writer will be so uneasy before the naked power of his art that he will install within the work itself - albeit with a little shyness, a touch of the good taste of irony - the clear and explicit interpretation of it. Thomas Mann is an example of such an overcooperative author."

- Susan Sontag, "Against Interpretation" (1964)

Jag läser Sontags essäsamling, nickar och tänker: Precis. Just så Susan, tänkte jag också. Igenkänning är f.ö. trevligt, men jag hoppas såklart också på nya insikter, längre fram.