Pat Barker - Blow Your House Down

Pat Barker är mest känd för trilogin Regeneration (Regeneration, The Eye in the Door och The Ghost Road) som utspelar sig under första världskriget, men jag har alltid varit mer intresserad av Blow Your House Down (1984), Bakers tidiga roman om en serie mord på prostituerade kvinnor i en industristad i norra England. Nu har jag äntligen läst och varför, varför nämns inte den här romanen oftare när Bakers romaner prisas? Här väver hon samman det överhängade mordhotet med det patriarkala samhälle som tvingat ut romanens kvinnor på gatan för att sedan överge dem där:

"'Thery're not there to stop it happening. They're just taking the car numbers so when it does happen they'll know who was in the area.' She looked around the table. 'Don't you see? That's why they're leaving us alone. They're waiting for one of us to be killed'." (88)

Männen är överlag utsugare och torskar, kvinnorna desperata eller resignerade, men  vägrar att ta på sig offerrollen. Här är det inte droger eller hallickar som tvingar de senare att tjäna sitt levebröd på rygg eller knä; det är i stället hyror som ska betalas och barnkläder som blivit för små. Alkohol erbjuder tillfällig lindrig och flykt, och kycklingfabriken är enda alternativet till prostitution. Baker skriver avskalat och osentimentalt. Morden skildras detajerat, men till skillnad från t.e.x Joyce Carol Oates våldsexploatering är detaljerna befogade. Det blir aldrig sensationellt eller billigt. Det är en kort roman, men med en känslomässig styrka som slår rakt i solar plexus.

Elizabeth Bowen - The Heat of the Day

The Heat of the Day utspelas till största delen i London, även om det görs en liten avstickare till Cork, Irland, ungefär i mitten av romanen. Andra världskriget pågår som bäst och blitzen har precis dragit förbi. Bland de som valt att stanna kvar i Lonon har en slags känslomässigt distanserad intimitet uppstått. Människor vandrar omkring på måfå och relationer uppstår spontant, ibland bara för en natt. I sin lägenhet i Marelybone får Stella besök av Harrison, en man som påstår att den man hon sedan en tid tillbaka har en relation med är en spion. För att hålla tyst kräver Harrison att Stella ingår en relation med honom istället.

För några år sedan undervisade jag Elizabeth Bowens The Last September i en kurs i irländsk litteratur. Då blev jag utskälld av en student, som menade att Bowen var oläslig. Nu var iofs utskällningen ett försök att mörka det faktum att hon (studenten) inte hunnit läsa ut romanen, men det var å andra sidan en del av hennes poäng. Det går nämligen inte att skumma igenom Bowen. Hennes sätt att skriva tillåter inte det. Berättare och personer i berättelserna är undvikande, svävande och omständliga, och meningarna måste ofta läsas fler än en gång. Ibland en hel massa gånger.

Just det omständliga och undvikande passar å andra sidan Bowens ämnesval väl. I The Heat of the Day speglar det Stellas utmattning och depression. Hon orkar liksom inte ta itu med frågan om sin älskares eventeulla skuld eller oskuld. The Last September utspelas på Irland, bland den anglo-irländska, egendomsägande medelklassen, vars medlemmar inte ser, eller väljer att blunda inför, det faktum att deras privilegierade livsstil går mot sitt slut i takt med att Irland blir sjävständigt.

Bowen tillhörde själv den där privilegierade anglo-irländska klassen på Irland men flyttade som ung till London, där hon hängde med medlemmar från Bloomsburygruppen. Hennes skildringar av tid påminner en del om Virginia Woolfs, men mer intressant är hur hon beskriver sina huvudpersoners relation till sina hem. När Stellas son Roderick kommer på oväntat besök hamnar de i varsin ände av soffan, vilket får Roderick att fundera över vad som fattas deras möte:

"Though this particular sofa backed on a wall and stood on a carpet, it was without environment; it might have been some derelict piece of furniture exposed on a pavement after an air raid or washed up by a flood on some unknown shore. His return to his mother cried out for something better - as a meeting, this had to struggle for nature, the nature it should have had; no benevolence came to it from surrounding things. It is the music of the familiar that is awaited, on such an occasion, with most hope; love dreads being isolated, being left to speak in a void - at the beginning, it would often rather listen than speak. Even lovers can feel this - how many passions have not been daunted by the hotel room? - and being son and mother the absence of every inanimate thing they had had in common set up an undue strain." (s. 54-5)

Mötet mellan Stella och Roderick lider mao av bristen på en familjär miljö och blir därför misslyckat. Just det misslyckade, det genanta, det uppgivna präglar The Heat of the Day men det betyder inte att romanen är på något sätt i sig misslyckad. Jag kommer att tänka på något jag läste i en svensk dagstidning (SvD, DN, eller var det en kvällstidning?) häromdagen: att sommaren är den tid på året då vi faktiskt har tid och ork att ta oss an den svåra, smärtsamma litteraturen. Fast jag är rätt lättad över att ha avslutat just den här romanen. Mer om Bowen här.

Sylvia Townsend Warner - "Lolly Willowes or the Loving Huntsman" (1926)

Laura "Lolly" Willowes har levt sitt liv i skuggan av andras. Hon är (till att börja med) en mindre arg version av Claire Messuds kvinna på övervåningen. Efter tjugo år i broderns hem bryter hon upp, lämnar det lilla rummet i paradvåningen och flyttar ut på landet. Frihet! Men när brorsonen Titus dyker upp i byn och bestämmer sig för att stanna känner Lolly familjens långa fingrar sluta sig runt hennes hals igen. Då hon går ut i skogen och ingår en pakt med "the huntsman", dvs självaste Satan:

 

"It had pleased Satan to come to her aid. Considering carefully, she did not see who else would have done so. Custom, public  opinion, law, church and state - all would have shaken their massive heads against her plea, and sent her back to bondage." (s. 220) 

 

 

"Is it true you can poke a fire with stick of dynamite in perfect safety? ... Anyhow, even if it isn't true of dynamite, it's true of women. But they know they are dyamite, and long for the concussion that may justify them. Some may get religion, then they're all right, I expect. But for the others, for so many, what can there be but witchcraft? (s. 237)   

Warner är en föregångare till framförallt Angela Carter men också till Virginia Woolf, Jeanette Winterson och Fay Weldon. Romanen igenom skildras dessutom både bostäder och deras innehåll i ovanlig detalj. Hoppas återkomma till det.

Molly Keane - "Devoted Ladies"

Vilket otäck liten bok! tänkte jag först. Huvudersonerna är inte bara småsinta och elaka, de är korkade också. Molly Keanes tidiga böcker utspelar sig på Irland bland en käck häst- och hundgalen överklass. I Devoted Ladies från 1934 ändrar hon plötsligt både stil och inriktning. Romanen tar sin början i dramatikern Sylvesters lägenhet. Här samlas representanter för ett glittrigt och dekadent art deco-London, däribland det lesbiska överklassparet Jessica och Jane. Butchiga Jessica dominerar vant sin stenkorkade och alkoholiserade partner. Men allting förändras när irländske George äntrar partyt och faller pladask för just Jane. Han lockar henne till Irland, men faktiskt riktigt galna Jessica ger inte upp så lätt. En intrigerande Sylvester bidrar till den annalkande katastrofen.

Någonstans här börjar jag tycka riktigt bra om den brokiga och osympatiska skaran. Keanes skriver både bitskt och roligt. Man får bara inte göra misstaget att försöka identifiera sig med någon av karaktärerna. När Sylvesters irländska mostrar Hester och Piggy introduceras tar Keane tillfället i akt att göra sig lustig över den livsstil hon hyllat i de tidiga böckerna. Piggys idolisering av snobbiga grannen Joan ger f.ö. titeln Devoted Ladies en ökad betydelse. Trots att personregistret är både stereotypt och politiskt inkorrekt blir jag inte upprörd, bara upprymd. Keanes är utan pardon! Ännu en bok som bekräftar att Viragos gröna omslag rymmer riktiga skatter.

Miles Franklin - "My Brilliant Career"

Françoise Sagan i australiska bushen - Possum Gully, Bruggabong, West Bin Bin! I My Brilliant Career (1901) hamnar familjen Melvyn i ekonomiska svårigheter när fadern börjar dricka. För sextonåriga dottern Sybylla blir slaget hårt. Hennes ambition att göra något speciellt av sitt liv kvävs sakta av fattigdom och hårt, fysiskt arbete:

"All were weary, all but the sun. He seemed to glory in his power, relentless and untiring, as he swung boldly in the sky, triumphantly leering down upon his helpless victims. Weariness! Weariness! This was my life - my life - my career, my brilliant career!" (s. 21)

Räddningen blir en inbjudan till mormoderns välmående gård, där hon återigen får tillfälle att läsa, vandra fritt och drömma. På sina vandringar observeras hon av grannen Harold Beecham, som faller handlöst för den egensinnia flickan och erbjuder henne sin hand. Men Sybylla tvekar, då ett äktenskap med Harold hotar hennes planer på en "lysande karriär", trots löften om att han inte ska stå i vägen.

Författaren Stella Franklin var bara sexton år när hon skrev boken. Sexton! Ursäkta därför melodramatiken och de ibland högtravande dialogerna. De är säkert utmärkta exempel på hur en sextonåring à la 1901 resonerade. Samtidigt är hon klarsynt brådmogen. My Brilliant Career liknar Little Women och Anne på Grönkulla, men huvudpersonens ambition är vagare och därför mer kontroversiell. Mer lik Françoise Sagan, mao. Ja, jag tjatar alltid om Sagan och måste göra det igen, eftersom Sybylla drivs mest av det hon inte vill. Hennes kärlek till den australiska bushen och dess nybyggare är trots det intensiv; friheten hon slutligen finner i hettan, dammet och, faktiskt, fattigdomen eggar både hennes och läsarens fantasi:

"I have voiced the things around me, the small-minded thoughts, the sodden round of grinding tasks - a monotonous, purposeless, needless existence. But patience, O heart, surely I can make a purpose!" (s. 228)

Att den unga Stella Franklin fick betala för sin frispråkiga, konträra hjältinna råder lite tvivel om. Trots den manliga pseudonymen identifierades hon som författaren och romanen lästes som självbiografi. Havelock Ellis, tidens mesta sexualexpert, ni vet, bodde vid tidpunkten i Australien och tolkade naturligtvis huvudpersonen som perverterad, abnormal. I förlängningen tolkade han också Franklin och hon drog genast tillbaka boken. Först 1966, flera år efter hennes död, trycktes den på nytt. Jag som ofta sett den här boken i tidigare Virago-upplaga behövde tydligen ett nytt omslag för att lockas. Hädanefter kommer jag att skärskåda de gröna Virago-ryggar jag hittar på Oxfam.