- Ernest Hemingway, A Moveable Feast (1964)
Det är nog sant det Hemingway skriver, men varje gång jag kommer tillbaka till Paris slås jag av hur festligt det är just där, inte minst på mat- och dryckesfronten. Ibland är det förstås oavsiktligt roligt. Min köksfranska är hyfsad, ändå gör jag galna felläsningar och beställer in mat som visar sig vara något helt annat än det jag tänkt mig. Sist råkade jag t.ex. beställa in kalvnjure (rognon de veau), som visserligen var både mild och god. Mr. B, som inte alls pratar franska, gör sällan samma misstag. Jag tror det beror på att han är förtjust i det jag generellt undviker (inälvsmat, grisfötter etc). Han har alltså lärt sig all franska på menyn den praktiska vägen.
Hursomhelst, godast under det här besöket var en petit salé vi åt på en bistro i 6e; dvs. långkokt fläsklägg och puylinser, och så mört att fläsket trillade isär bara man petade på det. En specialitet från Auvergne, tydligen. Blev så inspirerad att jag genast beställde Clotilde Dusouliers kokbok Chocolate & Zucchini, eftersom jag hittade ett petit salé-recept på hennes underbara blogg. När jag ändå var i beställningsfarten klickade jag också till mig hennes matguide till Paris. Den anlände igår och är en guldgruva. Inte bara för restaurangtipsen, utan också för adresserna till diverse mat- och köksredskapsaffärer.
Det går f.ö. att hitta fina, franska varor också i London, om man letar lite. Lionel Poilânes sega surdegsbröd säljes t.ex. på Waitrose och bakas dagligen på Elizabeth street (i det enda existerande Poilânebageriet utanför Paris). Jag har också hittat ljuvligt te från Mariage Frères i en inredningsbutik på Fulham road. Och macarons kan numera köpas och förtäras hemma eller i Ladurées kafé i Harrodsbyggnaden. Så visst, Hemingway hade rätt; man tar det alltid med sig. Även om det så klart inte var mat han pratade om.
