Marginalia

Jag grälar mig igenom A Vindication of the Rights of Woman, fast inte med Mary Wollstonecraft. Nej, jag grälar med Rachael Young. Hennes namn står på bokens titelsida och handstilen liknar de anteckningar som gjorts i mitt andrahandsexemplar. Och det är med anteckningarna i marginalen jag grälar.

För Rachael (om det nu är hon) läser mot Mary Wollstonecraft. Inte med. Och det får man såklart göra, man får läsa hur man vill. Men läser man enbart mot en text är risken att man missar dess poäng. Jag svarar Rachael i marginalen, hänvisar till stycken i texten hon måste ha missat, påminner henne om den tid Wollstonecraft skrev under - och hur välskriven texten faktiskt är, hur moderna dess argument.

Att läsa mot något man instinktivt känner antisympatier inför är lätt. Att läsa med då är svårt. Mary Wollstonecraft grälar hon också. Med Rousseau, som jag ger mig på att hon först läste med. För hon polemiserar hans galna kvinnosyn med hans egna argument. Mycket skickligt gjort och ovanligt. På tal om Rousseau, något han skrivit mycket bra om är just läsningen av politiska och filosofiska texter:

"As I read each author, I made a rule of adopting and following all his ideas without adding any of my own or any one else's, and without ever arguing with him. 'Let us begin,' I said to myself, 'by collecting a store of ideas, true and false but all of them clear, until my mind is sufficiently equipped to be able to compare them and choose between them.' This method is not without its drawbacks, I know; but it helped in attaining my object of self-tuition. [...] I found myself equipped with a great enough fund of learning to be self-sufficient and to think without the help of another." (s. 226)

- Jean-Jaques Rousseau, The Confessions (1781)

Take that, Rachael Young!

Lästrio: Jaget och den andre

Kanske beror det på mediaintresset för Noréndagböckerna. Jag antar hur som helst En annan sidas trioutmaning, själv/biografier, via Bokbabbel. Dock med reservation, eftersom det rör sig om två genrer där skillnaderna stavas sanningsanspråk och läsarattityder. Gällande det senare: jag läser självbiografier för att lära känna mig bättre. Biografier för skvallerpotentialen och tiden. Därför blir det två listor. Men ändå, vad svårt att begränsa titlarna till tre!

Självbiografier:

1. Birgitta Stenberg: Kärlek i Europa. Modern svensk klassiker om Europaresor innan interrailkort och språkstudier. Om att hitta en identitet utanför snäva köns- och författarroller, med skickliga metanarrativa inslag. Den klart bästa i tetralogin (fast egentligen fem, med Alla Vilda). Mustig, rolig och ibland tragisk bladvändare.

2. Simone de Beauvoir: En familjeflickas memoarer. Igen, den första i en serie om fyra självbiografier. En Bildungsroman i strikt bemärkelse där Beauvoir skildrar sin väg genom det franska utbildningssystemet, uppbrottet från hemmets katolska medelklassmoral och mötet med Sartre. Kan också läsas som del av existentiellt livsprojekt. Mer spännande än det låter.

3. Jean-Jacques Rousseau: Bekännelser. Han är världslitteraturens mest självupptagna geni (på papper) och oavsiktligt tragikomisk. Olyckligt förälskad i varenda societetskvinna han möter och med åren alltmer paranoid. Men, det är också ett känsligt självporträtt av en tänkande man som aldrig kände sig i takt med tiden.

Biografier:

1. Andrew Wilson: Beautiful Shadow: A Life of Patricia Highsmith. Det tål att repeteras: en nattsvart personlighet skildras och resultatet är lika spännande som hennes egna böcker.

2. Robert Caro: The Power Broker: Robert Moses and the Fall of New York. Episk biografi över stadsarkitekten Moses, utformaren av det moderna New York. Minst lika rafflande som Gudfadern men på rätt sida (oftast) om lagen.

3. Phyllis Rose: Parallel Lives: Five Victorian Marriages. Gruppbiografi över äktenskap mellan kända viktorianska män och kvinnor. Ger oöverträffade insikter i tidens sexualmoral och äktenskapsproblem. Ex. John Ruskins traumatiska upptäckt av fruns könshår.

(Bubblare: Alex Haley: The Autobiography of Malcolm X. Pga spökskriveri egentligen biografi, men strunt i det. Suverän skildring av medborgarrättsrörelsen och att vara svart man i 1960-talets USA. Samt Antonia Fraser: Marie Antoinette. Mycket bättre än filmversionen. Glamour, politiskt intrigerande och revolution. Här finns allt.)