"The Wasp Factory" - Iain Banks

Man får inte vara äckelmagad om man ska läsa "The Wasp Factory", Iain Banks debutroman om den dysfunktionella familjen Cauldhamne. Mellansonen, sextonårige Frank, lever ensam med sin far på familjens ö där hans liv består av idel hemligheter och konstiga ritualer. För läsaren avslöjar Frank att han mördat tre personer, men att detta var "en fas" i livet han nu passerat. När boken börjar får Frank och fadern reda på att storebror Eric rymt från mentalsjukhuset, dit han förpassats efter att ha satt eld på traktens hundar och tvångsmatat barn med levande maskar. Kul familj.

Den här boken är, eh, väldigt olik den Banksroman jag läste häromveckan. Det enda de två böckerna har gemensamt är den träffsäkra, realistiska och faktiskt ganska roliga (!) dialogen. Jag vet inte hur väl de äckelframkallande momenten lyckas förmedla det jag tror att boken egentligen handlar om: bräcklig identitet (igen!), maktmissbruk och, lite överraskande, genusroller. Kanske är han till och med lite övertydlig, precis som i "Dead Air"? Hur som helst, det här är en skotsk, gotisk mardrömslik roman som kritikerna antingen älskade eller hatade när den först publicerades. Själv sträckläste jag den i både avsmak och fascination.

Tendenslitteratur

Mr. B kom plötsligt ihåg att han bokat in sig på en konferens (utan festivalanknytning) uppe i Oxford. Så vi packade snabbt ihop en övernattningsväska och kastade oss på tåget. Medan Mr. B smög in i föreläsningssalen tog jag bussen in till centrum för att träffa amerikanska Stephanie över ett glas vin. Vi pratade böcker och film, vilket alltid är kul. Stephanie hade just läst ut Bodil Malmstens första Finistèrebok och var inte så imponerad. Minst tyckte hon om Malmstens världssamvetskval. De kändes inte äkta. Eftersom bokens hela varande baseras just på det här samvetet så håller den inte, avslutade hon och det kan jag nog hålla med om. Bäst är ju faktiskt sektionerna om trädgården.

På tal om politisk litteratur så är Iain Banks "Dead Air" en bok som åldrats illa. Trots att den publicerades 2002 känns hela historien ganska passé. Den utspelas under perioden strax före och efter 11 september 2001 och gör - tror jag - något slags försök att skildra det moraliska och politiska kaos som kännetecknade perioden. Det kunde ha blivit riktigt bra. Istället låter han det minst sagt orealistiska förhållandet mellan den babblande besserwissern Ken Nott och snygga och egensinninga Ceel helt ta över. Jag misstänker att Notts haranger ska utgöra romanens politiska nav. Men Banks kan inte bestämma sig för om radioprataren är en ytlig skitstövel eller talesman för ett nyväckt världssamvete. Och hur ska han som vänstersympatisör förhålla sig till religiöst motiverad terrorism? Själv är jag dödligt less på just den här frågeställningen. Det hjälper verkligen inte att Nott till slut reduceras till ena parten i en löjlig kärlekshistoria. Men jag har inte helt gett upp Iain Banks; "The Wasp Factory" ligger och väntar på mitt nattduksbord.

Puttin' on the Ritz

Jag undrar om han driver med mig, Iain Banks? Är det meningen att jag ska sympatisera med den outhärdliga huvudpersonen i "Dead Air" eller försöker han lura mig, precis om Doris Lessing i "Den gode terroristen"? Hursomhelst, jag kan inte sluta läsa fastän berättelsen för tillfället fastnat i den självupptagna radioprataren Ken Notts erotiska eskapader på diverse lyxhotell i London.