Lisbeth Larsson - "Hennes döda kropp"

Det börjar traditionsenligt med en död kvinna; halsen avskuren; uppåtsträckta armar; krökta fingrar och blod, mängder av blod. Men syftet med Lisbeth Larssons bok om Victoria Benedictsson är inte att förklara varför hennes liv slutade där det slutade, på det stinkande golvet i ett hotellrum i Köpenhamn. Hon undersöker istället vad som hände efteråt, med Benedictssons rykte och litterära kvarlåtenskap, och vilken roll den döda kroppen kommit att spela i förståelsen av båda.

Dramatiken ligger i det gradvisa avslöjandet hur Benedictssons texter och biografi manipulerats och omformats för att passa in i en berättelse där kvinnor står klämda mellan kärlek och konventioner, en berättelse där döden är den enda utvägen. Genom att gräva i arkiv upptäcker Larsson hur den litterära exekutören Axel Lundegård systematiskt förvrängt Benedictssons texter för att underordna dem den här berättelsen. Han har strukit textavsnitt och minst lika ofta lagt till långa stycken, skrivna av honom själv. I de många biografierna om Benedictsson underordnas hela hennes liv samma historia.

Lika spännade är Larssons läsningar av de ursprungliga texterna, ibland bara fragment. De lovar en alternativ kvinnoberättelse, där varken döden (som hos Strindberg) eller idealismen (som hos Ibsen) är lösningen. Larssons tilltal är lättillgängligt och engagerande och innehållet en polemisk bomb. Lundegård framstår som en riktigt skurk, vilket inte alla hållit med om. Fast Larsson glömmer inte att påpeka att han också bidragit till att vi alls kommer ihåg Benedictsson. Litteraturvetenskap när den är som bäst! Följes kanske helst av Birgitta Holms biografi, där Lundegård tydligen tolkats mer sympatiskt, ev. av Nina Björks Fria Själar.

Benedictsson botar bokstoppet

Hoppsan, den gick över snabbt, läs- och köpapatin. Har just klickat hem Nina Björks Fria själar och Lisbeth Larssons Hennes döda kropp (hem och hem, egentligen till min kära mors adress i Sverige där jag befinner mig om ca en vecka). Mottagandet av Björks bok är blandat (se här och här), men det hon skriver om verkar vansinnigt intressant och jag bara måste läsa. Kanske tillsammans med en länge planerad läsning av John Stuart Mill och Wollstonecraft.

Lisbeth Larssons bok kan nog ge delvis andra perspektiv på Benedictsson, vars texter man för övrigt kan ladda ner från eboklagret Omnibus. Men vem höll egentligen i pennan? Enligt Larsson har inte ens Svenska Akademin i sin nyutgåva av Benedictssons texter tagit hänsyn till de omarbetningar, tillägg m.m. som Axel Lundegård gjorde efter författarens död. Hm, kanske kan förklara varför det sentimentala slutet i pjäsen Bergtagen klingar så falskt i förhållande till resten av dramat. F.ö. gör Larssons artikel läsaren uppmärksam på ett antal konstigheter vad gäller paret Engdahl/Witt-Brattströms involvering i SAs Benedictsson-projekt. Extra rolig artikel bara för det, tyckte jag.

Londontips

Under april sätter The Orange Tree Theatre upp inte mindre än fyra pjäser av den amerikanska dramatikern Susan Glaspell (1846-1948). Hon är mest känd för den korta pjäsen "Trifles" som brukar vara obligatorisk läsning på kurser i feministisk teori. Tillsammans med några vänner startade hon en numera berömd teaterensamble, The Provincetown Players, som också tog sig an verk av den då okände dramatikern Eugene O'Neill. Ensemblen innebar en riktig nytändning för amerikanskt teaterliv, som tidigare bestått mest av engelska farser och Shakespeare. Glaspell vann Pulitzerpriset för en av sina pjäser och skrev också romaner och noveller. Sedan glömdes hon helt sonika bort, men återupptäcktes av litteraturvetare på 1970-talet.
Glaspell skrev också om "Trifles" till novellen "A Jury of her Peers". Precis som i pjäsen rör det sig om en mordgåta, vars lösning ligger i de vardagliga spår som en kvinna lämnat efter sig. The Orange Tree Theatre har satt upp flera av hennes verk och nu är det alltså dags för "Trifles". Pjäsen ingår i föreställningen "Three Short Plays" som har premiär idag. Det längre dramat "Chains of Dew" spelas redan.
Eftersom jag inte har möjlighet att se Riksteaterns underbara satsning på bortglömda kvinnliga dramatiker ska jag försöka se något av Glaspell istället. Har jag tur är de här uppsättningarna lika bra som förra årets uppsättning av Victoria Benedictssons "Den bergtagna" på The National Theatre.