Geoff Dyer - "Jeff in Venice, Death in Varanasi"

Först ut bland de brittiska författarna är Geoff Dyer, vars Jeff in Venice, Death in Varanasi är en roman i två delar. Det enda delarna har gemensamt är en berättare som är frilansande journalist. I den första romandelen får vi veta att han heter Jeff. Denne Jeff är kanske - fast helt säkert är det inte - huvudperson också i romanens andra del. Jeff är i Venedig för konstbiennalen där han minglar och dricker sig full på gratisbellinis tillsammans med dussintals andra brittiska kulturjournalister, gallerister och konstnärer. Här blir han också störtförälskad i en amerikansk gallerist. 

Likt en olyckligt suktande Aschenbach faller Jeff alltså för en svårflörtad Tadzio. För Jeff in Venice och  Death in Venice - blink, blink - ni hajar va? Men Jeff får faktiskt ihop det med amerikanskan och de tillbringar snart tiden med att utforska varandras kroppar istället för biennalen. I den andra romandelen åker samme (?) journalist till Varanasi, Indien, med uppdrag att skriva en kortare researtikel om platsen. Efter fyra dagar är artikeln klar men journalisten väljer att stanna kvar i Varanasi. Gradvis tappar han kontakten med sitt tidigare liv, sitt tidigare jag. Precis som titeln avslöjar är det här och inte i Venedig döden gör entré. Återigen en blinkning till Manns roman. Är det kanske så att det överkommersialiserade Venedig inte längre duger som skådeplats för en västeuropé i kris? Eller är det någonting helt annat Dryer vill säga?

I The Independent kallas romanen diptyk, men det säger mig ingenting förrän jag slår upp ordet och inser att en viss typ av diptyker kontrasterar just liv och död. Och det gör onekligen Dyers roman. Varanasi är f.ö. ett slags hunduiskt Mecca; dör du här befrias själen från hela återfödelseförloppet. Andra kontraster i romanen är de mellan första och tredje världen, mellan västerländsk dekadens och österländsk, eh, visdom, mellan jag/sexfixering och självutplåning. De båda städerna är också intimt sammankopplade med vatten och de två berättarna väldigt kroppsligt fixerade, vare sig det gäller den amerikanska galleristens välansade nakenhet eller det av hundar halvt uppätna liket på Ganges strand.  

Man kan göra den här sortens kopplingar och läsningar men jag kan ändå inte skaka av mig känslan av att hela romanen är ett slags practical joke i likhet med romantiteln. Jeff in Venice, Death in Varanasi är abolut ingen hyllning till en tröttsam hippie- eller trustafarilivsstil. Inte heller en halvhjärtad kritik av densamma, som t.ex. romanen The Beach. Zadie Smith, Michael Ondatjee, Lionel Shriver, Joshua Ferris, James Wood, William Boyd och David Mitchell är i alla fall samstämmiga: Dyers roman är jättebra, nej suveränt bra. I alla fall om citaten på bokomslaget är något att gå efter. Själv både irriterades jag och fascinerades under läsningen. Här en tredelad intervju med Dyer.

Klaus Mann - "Mephisto"

Mephisto är romanen om Hendrik Höfgen, den tyske skådespelaren som i utbyte mot en kometkarriär säljer sin själ till nazisterna. Det är förstås väldigt passande att hans största skådespelarprestation är som Mefistofeles in Goethes drama Faust. Vi, det tyska folket, har alla en liten djävul inom oss, kucklar hans beskyddare krigsministern belåtet efter premiärförställningen. Alla som samarbetar med nazisterna betalar ett pris, skriver samtidigt Mann (f.ö. Thomas Manns son, om någon undrar). Och det vet vi ju. Nu.

Hur tänkte egentligen Höfgen, frågar Mann också men ger inget riktigt svar. Så är Mephisto inget psykologiskt drama även om det antyds att Höfgen lider av vissa mindervärdeskomplex. Istället presenteras läsaren rätt och slätt berättelsen om skådespelarens väg från radikalteaterscenen i Hamburg till framgångarna i Berlin. Under perioden sviker Höfgen både vänner och familj och hinner också byta politisk skepnad, även om hans accepterande av nazisterna framstår lika falskt som hans tidigare Marxistiska sympatier. "Varför är alla så arga på mig", undrar Hendrik mot slutet av romanen. "Jag är ju bara en enkel skådespelare". Bristen på verkligt engagemang framstår till slut både som hans svaghet och hans tragedi. Pudelns kärna, för att låna ett uttryck från just Faust, visar sig inte vara någon djävul utan en ganska ynklig figur.

Romanen sticker inte ut stilistiskt även om jag är ganska förtjust i de kursiverade avsnitt där berättaren mediterar över det han just beskrivit. Berättardistansen till romanens figurer känns f.ö. befogad. Det är faktiskt vad de gör som är av vikt här, inte varför. Flera gånger kommer jag dessutom på mig med att gå tillbaka för att kolla utgivningsåret. Jo, det står faktiskt 1936. Redan innan kriget var det alltså uppenbart för många människor vart det snart skulle bära hän. 1968 förbjöds fortsatt utgivning av romanen i Tyskland. Varför kan läsas här.

the naked power of his art

"Sometimes a writer will be so uneasy before the naked power of his art that he will install within the work itself - albeit with a little shyness, a touch of the good taste of irony - the clear and explicit interpretation of it. Thomas Mann is an example of such an overcooperative author."

- Susan Sontag, "Against Interpretation" (1964)

Jag läser Sontags essäsamling, nickar och tänker: Precis. Just så Susan, tänkte jag också. Igenkänning är f.ö. trevligt, men jag hoppas såklart också på nya insikter, längre fram.

De som kan, reser. Andra läser (Venedig).

Och varför inte Thomas Manns kortroman: en åldrad författare står plötsligt öga mot öga med skönheten, källan till all konstnärlig kreativitet, personifierad av en vacker pojke på stranden, och går oundvikligen under vid mötet. Tyvärr bekräftar berättelsen mitt tidigare intryck av Mann, då "Döden i Venedig" pendlar mellan patos och torr föreläsning. Det vackra och effektfyllda tyngs ner av alltför tydliga allusioner till Nietzsches Tragedins födelse och Platon.

Strukturellt påminner det alltså om Bergtagen, där långrandiga ideologiska diskussioner krymper den livliga skildringen av sanatorielivet i övrigt. Av de två föredrar jag "Döden i Venedig". Den är kortare och jag sympatiserar mer med ämnet - konstnärsmyten, skapandets risker. Nu är jag också redo att ta mig an Viscontis filmversion, för att själv avgöra huruvida regissören förstått Mann, eller ej. Det sägs nämligen (av vem? har glömt) att han inte har det. Viscontis film Senso utspelas också i Venedig och här en dokumentär om regissören själv. En favoritfilm från förra året är f.ö. Summertime, med Katherine Hepburn som ensamresenär i just Venedig. Bitterljuvt så det förslår.

Annan litteratur som utspelar sig helt eller delvis i Venedig: Journey by Moonlight, The Master, The Talented Mr. Ripley, läskiga novellen Don't Look Now, samt Ian McEwans s/m-roman The Comfort of Strangers. Henry James, som är huvudperson i ovanstående The Master, försatte flera av sina romaner här, t.ex. The Wings of a Dove och kortromanen The Aspern Papers. Den senare rekommenderar jag speciellt, då den är ett litterärt mysterium och samtidigt en kritik av de forskare som arbetar med att lösa sådana. Venedig-förlagda böcker jag hoppas läsa i framtiden inkluderar McEwans bok ovan, Wilkie Collins The Haunted Hotel och Jeanette Wintersons Passionen. Kanske också City of Falling Angels. Donna Leons spänningsromaner utspelas såklart i Venedig; det bästa med dem är beskrivningarna av de många öarna. Slutligen en lång lista på ytterligare titlar, inklusive guideböcker. Andra förslag?

p.s. Döden i Venedig ingår f.ö. i mitt halvt övergivna bokprojekt.

Thomas Mann - "The Magic Mountain"

Mitt bokprojekt går ut på att läsa böcker som stått olästa i bokhyllan alltför länge. Jag baserar urvalet på listan 1001 böcker att ha läst innan du dör.

The Magic Mountain (Bergtagen) tog lång tid att läsa ut, men skam den som ger sig. Den här romanen har legat på min måste-läsa-lista sedan jag var ca fjorton (se nedan) så det var bara att läsa på. Hursomhelst: alldagliga och tidstypiska Hans Castorp besöker sin militante kusin på sanatoriet uppe bland bergen. Och där blir Castorp kvar - hela sju år - trots att det är osäkert om han själv är sjuk eller inte. På sanatoriet lär han känna ett antal individer, som i romanen representerar olika livsskådningar och ideologier. Själv tog jag hjälp här för att identifiera dem allesammans. Berättelsen slutar i skyttegravarna under första världskriget, en illustration till idéernas brister, flyktiga existens &c.

Mitt exemplar gick i bitar en tredjedel in i berättelsen. Bokryggen brast. Det var också där Mann introducerade Hans Castorps första läromästare, Ludovico Settembrini, en representant för en liberalhumanistisk livsåskådning. Alla dessa föreläsningar, vad trött jag blev. Och värre blev det när Naphta, en kommunistisk jesuit, dyker upp. Jag skummade igenom ett antal trasiga sidor där Naphtas och Settembrinis ändlösa diskussioner om meningen med livet, samhället och människan redovisas. Samtidigt beundrar jag Manns ambition och bredd; politik, religion, kärlek, myt, medicin, litteratur och musik - här avhandlas i stort sett hela det västerländska kulturlandskapet. Vissa partier är som engelsmännen säger briljanta. Och jag fäller faktiskt en tår när boken slutar.

Möjligtvis beror mina reservationer delvis på den glamour jag alltid felassocierat med romanen. På det skyller jag glassiga tv-filmen Romance on the Orient Express (1985), där en betuttad Stuart Wilson tjuvläser omslaget till Cheryl Ladds bok och utbrister: "The Magic Mountain, you must be an English major..." Oj, vilken sofistikerad raggningsreplik, tyckte fjortisjaget och bestämde att den boken, den bara måste jag läsa en dag. Mao väl höga och länge odlade förväntningar att leva upp till, även för en författare som Mann.

"I met a guy, he drives a truck"

Blä, min läsning går långsamt: Le Clézios bok är urtråkig, lyriksamlingen ugör toabok och mitt andrahandsexemplar av Manns Bergtagen har fallit i bitar, vilket gör mig arg varje gång jag tar upp boken. Svårt att hålla ihop alla sidor är det också. Nu ska jag istället somna till ännu en idiotisk men rimligt underhållande spänningsroman av Lee Child. Frågar mig under läsningen varför böcker av den här typen alltid utgår från att kvinnor gillar killar med jättemuskler modell XXL. Childs muskelhjälte heter Jack Reacher - "män vill vara som honom, kvinnor vill vara med honom" står det på bokomslaget. Här mimar Jen (?) till Julie Brown, som har en förklaring:

 

Tillbakaställda böcker

Min Istanbul-vurm blev kort. Ikonerna har bleknat och Pamuks svarta bok ställs tillbaka i bokhyllan tillsammans med Whartons ganska kassa spökhistorier. Istället börjar jag på Cara Blacks Murder in Belleville och fortsätter mitt något olyckliga val av Le Clézios Ourania, tillsammans med Manns betydligt mer magiska berg och Per-Eric Söders samlade.

Mann om Tiden

I Thomas Manns Bergtagen diskuteras också tiden; varför den går sakta när vi inte gör någonting och därför alltför fort i det långa loppet. Varför åren ökar takten ju äldre vi blir beror på att vi utvecklar vanor, menar romanens huvudperson Hans Castorp. Redan efter en dag tycker han sig ha befunnit sig på sanatoriet uppe i bergen en mycket lång tid. Det beror på det rigorösa, aldrig avbrutna schemat av vila följt av måltider. Samtidigt är illusionen inte komplett, eftersom han fortfarande finner allt nytt och löjeväckande. Han är trots allt bara på besök. För patienterna går åren snabbare eftersom allt flyter samman. Men å, hans hyllning till sanatoriets vilstolar. Man anar redan att Hans Castorp kommer att bli kvar på sitt rum med balkong en lång tid framöver. Han har en sådan talang för att göra just ingenting.