Trots tre år i Oxford missade jag alltid The Oxford Literary Festival, som pågår just nu. Jag kommer att missa festivalen i år också. Inte för att jag som tidigare år lämnar stan när vårlovet börjar. Inte för att jag nu flyttat därifrån. Nej, det är för att jag inte vill se, höra och framförallt inte möta den lille mannen bakom draperiet. Jag föredrar blixtarna och dundret. Kanske är jag i minoritet. Det verkar marknadsförarna hos bokförlagen tycka.
Hos Beckman, Ohlsson och Can diskuterades nyligen författarmarknadsföring. Men hur mycket Eva Beckman än försökte uppmuntra prat om ämnet utanför de i förväg uppställda fin- och populärkulturramarna var åsikterna tråkigt fastlåsta. Särskilt hos representanterna för den litterära kritiker- och publicistkåren, Jonas Thente och Svante Weyler. De tävlade i vem som kunde förfasa sig mest över det åh, så vulgära fenomenent. Inbjudna författaren Denise Rudberg, som nyligen sålt sin själ till ett inredningsmagasin, fick bära hundhuvudet. Ändå var det just när Rudberg och programmets andra författargäst, Martina Lowden, kom till tals som ett annat perspektiv på företeelsen antyddes, även om det inte utvecklades. Hur känns det egentligen att stå framför en publik? Ganska jobbigt, erkände båda.
Rudbeck och Lowden bekräftar vad två brittiska skrivande systrar lärt mig om kändisförfattarfenomenet, dvs. författarmötet som olustigt för alla parter. När jag träffade A. S. Byatt i Cambridge 1997 var mina förväntningar höga. Jag hade nyligen läst ut och älskade "Possession". I boken var kvinnorna blonda amazoner och romantiska, mörkögda poeter. Byatt själv var en kort, rund och grå liten kvinna, som såg uppenbart obekväm ut inför mötet med läsarna. Hon stod ensam mitt i ett rum fullt av främlingar och greppade hårt om ett litet glas torr, gul sherry. När någon kom fram och utropade att de bara älskade hennes bok! ryggade hon tillbaka, mumlade något ohörbart och tittade sedan ner i golvet. Jag kunde inte gå fram jag också och led med i tysthet. Mot slutet av kvällen satt hon gömd på en stol i hallen, i väntan på en taxi som kunde ta henne långt därifrån eller bara hem.
Byatt och systern Margaret Drabble är ökända rivaler, men delar skräcken för det offentliga. 2001 bjöds Drabble in av engelska fakultetet i Oxford till vad som skulle bli hennes sista framträdande. Mörk och ståtlig utstrålade Drabble säkerhet uppe på podiet. Varför skulle hon då dra sig tillbaka från den litterära cirkusen? Jo, hon stammar. Varje framträdande föregicks av enorma förberedelser och stor vånda. Och hon var inte ensam, berättade hon. Många författare har lidit och lider av samma problem:
"Camille Desmoulins, Charles Lamb, Henry James, Somerset Maugham, Arnold Bennett, Elizabeth Bowen, Philip Larkin, and John Updike. Several interesting questions arise, at least to my mind. Did any of these take to text because of their difficulties with parole? Was their literary style affected by the nature of their impediment? Why did or do some of them avoid public situations, while others seek them?"
Systrarna Drabble och Byatts scenskräck, Rudbecks medieovana och en krampaktigt sväljande Lowden; i mitt fall känns mötet med författarpersonen som en ofrivillig våldshandling. Att känslostormarna utgår från min (möjliga fel-)tolkning av författarens reaktioner gör inte situationen mindre obehaglig - för mig. Att det finns författare som älskar att framträda, att möta läsaren direkt och dela med sig av sina åsikter angående både ditten och datten ändrar inte mina känslor: mötet känns konstruerat, osunt, faktiskt ointressant.
Kanske, kanske beror det på att mötet ofta baseras på just ett påstående (jag älskar din bok!) och inte en fråga? Måste jag inte därför älska författaren också? Kanske är mötet en omöjlig uppmaning till författaren att bekräfta den litterära upplevelsen? Äsch, jag vet inte. Jag vet bara att så länge jag känner som jag gör håller jag mig på avstånd från litterära festivaler och författarmöten. I och med det inbillar jag mig att jag också frigör författaren, som då blir: "no longer a shepherd, no longer a man, but one transfigured, light-encompassed, one that laughed!", som Drabble avslutar sin artikel.
Hos Beckman, Ohlsson och Can diskuterades nyligen författarmarknadsföring. Men hur mycket Eva Beckman än försökte uppmuntra prat om ämnet utanför de i förväg uppställda fin- och populärkulturramarna var åsikterna tråkigt fastlåsta. Särskilt hos representanterna för den litterära kritiker- och publicistkåren, Jonas Thente och Svante Weyler. De tävlade i vem som kunde förfasa sig mest över det åh, så vulgära fenomenent. Inbjudna författaren Denise Rudberg, som nyligen sålt sin själ till ett inredningsmagasin, fick bära hundhuvudet. Ändå var det just när Rudberg och programmets andra författargäst, Martina Lowden, kom till tals som ett annat perspektiv på företeelsen antyddes, även om det inte utvecklades. Hur känns det egentligen att stå framför en publik? Ganska jobbigt, erkände båda.
Rudbeck och Lowden bekräftar vad två brittiska skrivande systrar lärt mig om kändisförfattarfenomenet, dvs. författarmötet som olustigt för alla parter. När jag träffade A. S. Byatt i Cambridge 1997 var mina förväntningar höga. Jag hade nyligen läst ut och älskade "Possession". I boken var kvinnorna blonda amazoner och romantiska, mörkögda poeter. Byatt själv var en kort, rund och grå liten kvinna, som såg uppenbart obekväm ut inför mötet med läsarna. Hon stod ensam mitt i ett rum fullt av främlingar och greppade hårt om ett litet glas torr, gul sherry. När någon kom fram och utropade att de bara älskade hennes bok! ryggade hon tillbaka, mumlade något ohörbart och tittade sedan ner i golvet. Jag kunde inte gå fram jag också och led med i tysthet. Mot slutet av kvällen satt hon gömd på en stol i hallen, i väntan på en taxi som kunde ta henne långt därifrån eller bara hem.
Byatt och systern Margaret Drabble är ökända rivaler, men delar skräcken för det offentliga. 2001 bjöds Drabble in av engelska fakultetet i Oxford till vad som skulle bli hennes sista framträdande. Mörk och ståtlig utstrålade Drabble säkerhet uppe på podiet. Varför skulle hon då dra sig tillbaka från den litterära cirkusen? Jo, hon stammar. Varje framträdande föregicks av enorma förberedelser och stor vånda. Och hon var inte ensam, berättade hon. Många författare har lidit och lider av samma problem:
"Camille Desmoulins, Charles Lamb, Henry James, Somerset Maugham, Arnold Bennett, Elizabeth Bowen, Philip Larkin, and John Updike. Several interesting questions arise, at least to my mind. Did any of these take to text because of their difficulties with parole? Was their literary style affected by the nature of their impediment? Why did or do some of them avoid public situations, while others seek them?"
Systrarna Drabble och Byatts scenskräck, Rudbecks medieovana och en krampaktigt sväljande Lowden; i mitt fall känns mötet med författarpersonen som en ofrivillig våldshandling. Att känslostormarna utgår från min (möjliga fel-)tolkning av författarens reaktioner gör inte situationen mindre obehaglig - för mig. Att det finns författare som älskar att framträda, att möta läsaren direkt och dela med sig av sina åsikter angående både ditten och datten ändrar inte mina känslor: mötet känns konstruerat, osunt, faktiskt ointressant.
Kanske, kanske beror det på att mötet ofta baseras på just ett påstående (jag älskar din bok!) och inte en fråga? Måste jag inte därför älska författaren också? Kanske är mötet en omöjlig uppmaning till författaren att bekräfta den litterära upplevelsen? Äsch, jag vet inte. Jag vet bara att så länge jag känner som jag gör håller jag mig på avstånd från litterära festivaler och författarmöten. I och med det inbillar jag mig att jag också frigör författaren, som då blir: "no longer a shepherd, no longer a man, but one transfigured, light-encompassed, one that laughed!", som Drabble avslutar sin artikel.
