I Chicago, del 2

leave your gun at home when you visit the library

När jag reser med andra måste jag anpassa mig till dem - och dem till mig, ska jag väl tillägga. Vi kompromissar. Därför lärde jag inte känna Chicago som jag brukar lära känna nya städer (genom att promenera). Istället befann jag mig på en båt mitt i smällkalla april. Jag ville studera byggnader, S ville göra en guidad tur. Båtturen var kompromissen. Det var så kallt att jag struntade i att mina bilder också inkluderade båtens ramverk. Jag ville inte ställa mig upp i blåsten och bilderna ser ut därefter. Downtown Chicago är rent och prydligt, precis som människorna vi mötte var trevliga. Arkitektoniskt är the Loop med omnejd imponerande och allt ligger nära, nära. Blev smått förälskad i Bertrand Goldbergs Marina City:

Ungefär tio är innan Goldberg satte pennan till pappret och ritade runda skrapor påbörjades bygget av det så småningom ökända projektet Cabrini-Green i norra Chicago. För riffraffet skulle så klart inte förpesta centrala Chicagos gator. De förra ansågs kanske inte vita trevliga nog, vad vet jag. Men så mycket vet jag att när en stad i den här storleken ger ett så homogent (klassmässigt mer än etniskt) intryck som det gjorde på mig, då har jag inte sett hela verkligheten. Cabrini-Green revs så småningsom, men inte förrän en av de bästa skräckfilmer som någonsin gjorts (och tonsatts) utspelats där:

 

 Ojdå, nej, jag menar så klart den här filmen. Musik av Philip Glass:

 

På tal om något helt annat, eller i alla fall en helt annan del av Chicago letade jag förgäves efter titlar av Sara Paretsky i de få boklådor jag lyckades lokalisera. Konstigt, konstigt. Paretskys deckare utspelas hursomhelst till stora delar i Chicagos South Side:



 

 Fler borde förresten läsa Paretsky. Varför gör de inte det? Hon har en ny titel ute, Critical Mass, som jag lagt till högen av sommarläsningar. Här kvinnan själv om var hennes historier utspelar sig:

 

För att knyta ihop säcken, jag hann tyvärr inte se Frank Lloyd Wrights hus, men här ett foto som illustrerar den arkitektoniska variationen i centrala Chicago:

Samt ett foto på ytterligare ett bostadshus designat Bertrand Goldberg, mannen bakom byggnader man gärna ser på (men kanske inte vill bo i):

 

I Chicago, del 1

Bara tanken att återge något av två hektiska veckor har hållit mig härifrån, men Chicago i korthet: det var kallt. Packa mössa och vantar för april. Vi anlände mitt i en snöstorm.

 

 

Den lite längre versionen: Chicago ser ut som Manhattan men är befolkat av vänliga människor. Det förvånade varje gång. Busschaufförer var trevliga, biljettkassörer var trevliga, människor på gatan var trevliga. Utan undantag. Det måste vara något de häller i vattnet tänkte jag och väninnan misstänktsamt, men kom sedan ihåg att Chicago är midwest och där är människor (uppenbarligen) vänliga i största allmänhet. Kontrasten storstad och småstadsmentalitet upphörde dock aldrig att förbrylla, t.o.m. oroa.

Strålande sol dag två, tre etc. och konferensen tvingade in oss i trista hotellsalar utan fönster, men fascinerande föreläsningar om bl.a. politiska aspekter av Bollywoodfilmen, Amelia Earhart och modet på 1930-talet, ras i Orange is the New Black, samt Richard Fords och Jane Smileys skildringar av finanskriser uppvägde. Och min egen föreläsning, så klart. Vi lyckades dock kombinera konferensschemat med en hel del sightseeing. Utsikten från Searstornet, numera kallat Willis, påminde om att Chicago ligger vid USAs största insjö.

Lake Michigans  karibiskt blå vatten beror f.ö. på att vindarna höst och vår piskar upp sedimentet på sjöns botten, som sedan påverkar den blå tonen. Om nu någon undrar. Den offentliga konsten var också riktigt sevärd. Eftersom hotellet låg i the Loop (Paretskyfans känner området som platsen där V.I. Warshawskis kontor ligger) koncentrerade vi promenaderna dit.

 

Frank Gehrys Jay Pritzker Pavilion

Alexander Calders Flamingo

Anish Kapoors Cloud Gate

 Nästa Chicagoinlägg: arkitektur och segregering.

Windy City Lit

Jag packar för en knapp veckas konferens i Chicago och funderar över litteraturrelaterat. Har läst Theodore Dreisers Sister Carrie (1900), Lorraine Hansberrys Raisin in the Sun (1959) och Sara Paretskys V.I. Warshawski-deckare. Olästa i hyllan står Richard Wrights Native Son (1940), Sinclair Uptons The Jungle (1906) och Richard Larsons The Devil in the White City (2003). Tyvärr får ingen av dem plats i väskan, eftersom mitt paper endast är halvskrivet och reflitteraturen tar nästan allt utrymme. Planerar istället museumbesök och arkitekturtur (fånigt att uttala). Litteraturen får en paus men jag tar gärna emot Chicagotips ändå, både litterära och andra. Efter konferensen en veckas vår i New York. Nu är en så vacker tid på året och jag hoppas på blommande körsbärsträd i West Village. Kanske får jag dessutom tillfälle att äntligen läsa Teju Coles Open City (2012), om jag kan hitta den som pocket. 

Sue Grafton - "B is for Burglar"

Jag slalomläser två 500-600+ sidorsböcker (Groult och Franzen) och behovet av pausbok blev akut. Normalt slukar jag samtliga titlar i deckarserier, men Sue Graftons alfabetsdeckare har jag sparat för tillfällen då jag plötslig behöver en dos verklighetsflykt. Bra deckarserier växer inte på träd och hittills har både A och B levererat. Kinsey Millhorne är släkting med en av deckargenrens coolaste privatdetektiver, V. I. Warshawski, men saknar (hittills) den senares sociala patos. Santa Teresa (strax söder om San Francisco) erbjuder å andra sidan mer vilsamma miljöer är väderbitna Chicago. Fast, å vad bra hon är Sara Paretsky! Hon har nyligen kommit ut med en roman, Bleeding Kansas, som just nu tävlar med Hustvedt om att bli läst först. Men för att återgå till Grafton: hur undvika kasta sig över C, D, E...etc. nästa gång jag står i en bokhandel?