1919 lanserade huset Caron Tabac Blond som en parfym speciellt framtagen för kvinnor som rökte. Om det var en hyllning till självständiga, bilkörande och rökande kvinnor eller en doft för att maskera röklukten vet jag inte. Kanske både och. Tabac Blond är en supersofistikerad doft, som inledningsvis domineras av läder och cigarettpapper, för att sedan övergå i en krämigt mjuk doft av klöverblom och slutligen pudrig vanilj och rök.
Jag älskar idén med Tabac Blond men måste vara försiktig när jag använder den här parfymen, lite för mycket och jag får huvudvärk och börjar må illa. Den tar lätt över, dominerar sin bärare. Den kräver sin kvinna, helt enkelt. Jag känner alltid att jag måste klä upp mig när jag bär den här parfymen. Och den var inte helt lätt att kombinera med någon litterär karaktär. För trots att 1919 signalerar kvinnlig självständighet, nya kvinnor och flappers, så är det här ingen parfym för de senare. Den är helt enkelt för elegant, feminin och samtidigt modern. Tänk Tamara de Lempickas amazonkvinnor istället för en partajande flapper eller agiterande suffragett.
Och sådana typer är inte helt lätta att hitta i litteraturen slog det mig när jag började leta (eller så är det bara jag som läser 'fel' böcker?). Först kommer jag att tänka på Martha i Birgitta Stenbergs Kärlek i Europa (1981), speciellt scenen där Birgitta träffar Martha första gången:
"Hon hade gul polotröja och bruna långbyxor och kring tweedjackan satt ett brett bälte. Håret klippt som en hjälm, omålad, korta naglar och lillfingerring av guld med en svart sten ... Hon hade tydligen pengar också för hon rökte Camel och drack en whisky med isbitar som hon snurrade runt med småtrevliga klirranden innan hon satte glaset till läpparna. När hon gjorde det såg hon plötsligt rakt på mig." (s. 207).
Problemet med Martha är bara att hennes och Birgittas förhållande så småningom spårar ur och Marthas stjärnglans falnar. Men så hittar jag en bättre personifiering av Tabac Blond, i en roman som utkom ca tjugo år efter att parfymen lanserats, nämligen huvudpersonen i Daphne du Mauriers Rebecca. Och nu tänker förstås ni som läst romanen att, vadå, den huvudpersonen är väl raka motsatsen till min beskrivning av Tabac Blond. Men så tänker man bara om man utgår ifrån att huvudpersonen är romanens berättare. För mig har det tvärtom alltid varit just Rebecca, Maxim de Winters första hustru, vars skor den namnlösa berättaren aldrig förmår fylla, som är romanens verkliga huvudperson. Och hon bar självklart Tabac Blond, tänker jag. Det är den doften som röjer sig kvar bland Rebeccas brevpapper när den unga berättaren öppnar hennes skrivbordslåda. Det är den doften Rebeccas hushållerska och förtrogna, Mrs Danvers, insuper när hon sticker näsan i kläderna som fortfarande hänger kvar i Rebeccas garderob. Det hjälper att Tabac Blond har vad som på parfymspråk har vad som kallas starkt sillage, dvs den doft som hänger kvar i luften (eller på huden) efter att man applicerat doften. Det är också en klassisk parfym som har ett drag av nostalgi över sig, vilket passar Rebecca perfekt. Hon är ju faktiskt död redan när romanen börjar.
 |
Daphne du Maurier
|
"I picked up the book again, and this time it opened at the title-page, and I read the dedication: 'Max - from Rebecca. 17 May,' written in a curious slanting hand ... so that the name Rebecca stood out black and strong, the tall and sloping R dwarfing the other letters. ... How many times she must have written to him thus, in how many varied moods. Little notes, scrawled on a half-sheet of paper, and letters, when he was away, page after page, intimate, their news. Her voice, echoing through the house, and down the garden, careless and familiar, like the writing in the book. And I had to call him Maxim." (s. 5-6)
