Bokblogssjerka 22-25 januari

Bok på film har jag ju precis skrivit om; det var temat för trion förra veckan. Till jerkan: jag har nog aldrig läst något baserat på filmer eller tv-serier. Vad jag vet. Däremot läser jag ofta redan existerande förlagor till filmer som gjort ett starkt intryck. Följande film/bokpar har jag skrivit om förr. Klicka gärna på länkarna som för dit.

 

 

Debra Graniks film Winter's Bone (2001) var som en knytnäve i magen. Efteråt läste jag Daniel Woodrells Winter's Bone (2006) och upptäckte en roman med meningar som denna: "Houses above looked caught on the scraggy hillsides like crumbs in a beard and apt to fall as suddenly." Jag har skrivit mer om filmen här.

 

 

Elisabeth Sanxay Holdings The Blank Wall (1947) läste jag först efter att ha sett två filmatiseringar av romanen: Max Ophüls filmversion, kallad The Reckless Moment (1949), och den senaste versionen, The Deep End (2001). Filmatiseringen från 2001 är betydligt bättre än trailern ovan ger sken av. En modern Hitchcock. Mer om roman och filmer här. 

 

 

Slutligen, Pressburger & Powells Black Narcissus (1947), som jag sett otaliga gånger. Den litterära förlagan öppnade jag dock inte förrän för något år sedan: Ruder Goddens roman med samma namn från 1939. Mer om romanen här.

Debra Granik - "Winter's Bone"

Ännu ett filminlägg men om nu en betydligt mer aktuell rulle [på svenska biografer i januari] och dessutom den överlägset bästa jag sett på bio i år. Debra Granik är regissören av den grymmaste, nej förresten, så kan man ju inte skriva längre. Jag menar såklart den obarmhärtigaste film jag sett på länge. Winter's Bone baseras på en roman med samma namn, skriven av Daniel Woodrell. Både film och roman utspelas i the Ozarks, ett bergsområde i de fattigaste delarna av södra Missouri. Här spelar man banjo, här tillverkas och missbrukas så kallad crystal meth och här bor också filmens huvudperson, sjuttonåriga Ree Dolly, och hennes två småsyskon.

Ree tar hand om sina yngre syskon eftersom pappan försvunnit i väntan på rättegång och mamman gått lös på diverse tabletter. Var Rees pappa faktiskt befinner sig är filmens centrala fråga. För att betala borgenssumman har han intecknat familjens hus och nu närmar sig rättegången. Om pappan inte kan lokaliseras står familjen snart på bar backe men när Ree börjar ställa frågor om var han kan vara möts hon endast av tystnad och uppmaningar om att sluta snoka:

Jag tänker inte berätta mer om vad filmen handlar eftersom jag tror att man får större behållning av den ju mindre man vet. Däremot bara måste jag uppmärksamma kvinnoporträtten i Winter's Bone, som skiljer sig från praktiskt taget allt jag tidigare sett i amerikanska produktioner. Skådespelarna Jennifer Lawrence (som spelar Ree) och Dale Dickey (som porträtterar Merab, en minst sagt luttrad släkting till Ree) är fantastiska. Och jag kan inte hjälpa att undra om de här fenomenala kvinnoporträtten beror på att både mansuförfattare och regissören själva är kvinnor. Tack gode gud hursomhelst för att vi här slipper de sentimentala och biologiskt motiverade hyllningarna till kvinnor som ädlare och skörare varelser! Jäklar, skriver jag bara, vilka grymma (i meningen bra, alltså) och realistiska kvinnoporträtteringar vi har att göra med här. Gå absolut och se nästa år. Faktiskt, skriv ner titeln så ni kommer ihåg. Själv har jag just klickat hem Woodrells roman. Slutligen, se och lyssna också på lågmält smarta regissören Debra Graniks introduktion av sin film: