Det här inlägget skulle ha skrivit i New York. Tyvärr drabbades både jag och Mr B av magsjukornas magsjuka kvällen innan resan och var tvugna att boka om biljetterna. Ifall någon inte visste det (jag visste det inte) är det tydligen fullt möjligt att boka om också 'ej ombokningsbara' biljetter. Kontentan är att Mr B åker till New York nästa vecka utan mig. Jag får vackert vänta till juni.
Trots sjukdom har jag lyckats ta mig igenom Marguerite Duras Lol V Steins hänförelse. Det berodde kanske på omständigheterna, men jag var inte hänförd under läsningen. Språkligt är romanen helt klart intressant, en slags nouveau roman, där upprepningar, ellipser, lösryckta röster, kroppar utan identitet och liknande stilistiska drag drar upmärksamheten till sig. Men vad trött jag blev på Duras insisterande på att olyckliga, galna, Lol skulle vara så till den grad oemotståndlig för den manlige berättaren. Det är romaner som den här som inbillar läsare att sorgsenhet, depression etc är på något sätt attraktiva attribut hos en person. Det är de inte. Slutresultatet är en suggestiv, liksom klibbig (hej, impressionistiska beskrivningar) och klaustrofobisk text. Jag är glad att min läsning är över, samtidigt som, visst, jag är glad att ha läst.
