Kaffe och croissant som smular ner överkastet. Jag öppnar Michael Frayns Spies, mest för att den råkar ligga i närheten. Och hamnar i en söming, brittisk förort doftande av lindblom och kaprifol. En äldre man, Stephen, promenerar sakta förbi husen och minns sina pojkår. Andra världskriget var i full gång när bästa vännen Keith påstod att hans mamma var en tysk spion. Pojkarnas eget spioneri sätter fart och med det en serie händelser som de snabbt förlorar kontrollen över.Michael Frayn tappar inte kontrollen. Barnets perspektiv och den nu vuxne Stephens förståelse, som aldrig tillåts dominera, resulterar i en allt mer spännande berättelse. Men det är framförallt Frayns beskrivningar av ett litet barns sätt att tänka som imponerar, där fantasin utgör en naturlig, men ack så komplicerad, del av verklighetsupplevelsen. Kaffet kallnade och croissanten var för länge sedan uppäten men jag kunde inte sluta läsa. Jag gillar. Och vilken ljuv sommarlängtan texten ger!
