Curzio Malaparte - "Kaputt"

Europa är kaputt. Det är den italienska krisreportern Curzio Malapartes slutsats i krigsreportaget från andra världskrigets kaotiska fronter och diplomatstinna middagsbord. Fast Kaputt läses kanske hellre som Malapartes memoarer eller t.o.m. skönlitteratur. Just svårigheten att klassicifera texten är en del av dess charm. Eller dess problem. Det beror på vem man frågar.

I efterordet till den engelska översättningen kallar Dan Hofstadter Malaparte för moraliskt korrupt eftersom han fiktionaliserat händelser och personmöten så till den grad. Dessutom misstror han författarens sympatier med de allierade. Malaparte är en kappvändare och Kaputt måste läsas med urskillning, varnar han. I SvD kallas Kaputt för en samling "surrealistist inspirerade fantasier" medan DNs recensent presenterar Malaparte som "posör" och "opportunist" men också "lysande författare". I Expressen, slutligen, definieras Kaputt som ett tidigt exempel på dagens medieklimat, där fokus ligger på det sensationella och ögonblickliga istället för det förklarande. Malaparte skulle ha känt sig hemma i Berlusconis Italien, menar recensenten.

Men läser man utanför de snäva kriterierna för krigsreportaget och ögonvittnesskildringen kan Malaparte också förstås som en krigets Sheherazade, eller varför inte en hovnarr, som både förtjusar och förskräcker maktens middagsbordsgäster med sina gruvliga historier. Ironin och satiren flödar lika rikt som konjaken och den finska vodkan. Det ofta nästan groteskt självupptagna berättarjaget kräver huvudrollen också i skildringarna av mer allmänmänsklig tragik och terror. Fast kanske är detta berättarjag en form av parodi, kanske exemplifierar berättaren det absurda i att objektivt och neutralt försöka fånga det som knappt låter sig förstås? Kanske är det en högst personlig uppgörelse med författarens egna illusioner? I P1s Biblioteket berättar hursomhelst bl.a Mikael van Reis varför han läser om den här boken ungefär var femte år. I det programmet nämns också en filmatisering från 2009. Men, faktiskt, baserat på följande filmsnutt råder jag hellre till att läsa boken:

Krigets Proust

"No wine is so earthy as the red wine of Burgundy that in the warm glow of candlelight and in the white reflection of the snow was the color of soil, the crimson and gold hue of the Côte d'Or hills at sunset. The bouquet was strong, scented with grass and leaves like a summer evening in Burgundy. No wine is so congenial with the evening dusk or so partial to the night as the wine of Nuits Saint Georges. Even its name, deep and flashing like a summer evening, belongs to the night. It shines bloodlike on the threshold of the night as the glow of the sunset on the crystal edge of the horizon. It kindles glints of red and blue in the crimson clolored earth, in the grass and the leaves still warm with the taste and the aroma of the dying day. [---] That is the hour for Burgundy wine. At that hour, during the winter nights, in that room alight with the ebony reflection of snow, the deep odor of the Nuits Saint Georges brought forth memories of summer evenings in Burgundy, of nights asleep on the soil still warm with the sun."

- Curzio Malaparte i Finland, ur Kaputt (s. 198-199).

"Varför är solen så röd"

I och med krigsskildringen/memoaren Kaputt är läsledan över. Från Waldemarsudde ser dess författare Curzio Malaparte solen gå ner över strömmen och Söder. Han sitter på en bänk i sällskap av prins Eugene. De talar om Proust, om Axel Munthe, om Munthes kärlek till Capris fåglar och de talar om kriget. Eller rättare sagt Malaparte talar. Han talar också om hästar. Och något slags Sverige:

"There is something unreal in Swedish nature, full of fancies and whims, of that tender and lyrical madness that shines from the eye of a horse. The Swedish landscape is a galloping horse. 'Listen,' I said, 'to the neighing of the wind through the trees. Listen to the neighing of the wind among the wind and the grass.'

'The Tivoli horses are returning from the sea,' said Prince Eugene." (s. 19-20)

Sedan talar Malaparte om liken av förfrusna ryska krigsfångar, om morden på judiska flyktingar, om den uppsvällda buken på en död häst och om hästar som frusit fast i sjön Ladoga. Till slut ber prinsen honom att tiga. Men Malaparte kan inte tiga. Prinsen lyssnar medan Malaparte berättar allt vidrigare historier allt vackrare och samtidigt värmer sig i den sjunkande solen: