Patricia Highsmith - "Plotting and Writing Suspense Fiction"

"Patricia Highsmith" av Jason Mecier

"I think gimmicks give flimsy entertainment, and one cannot expect intelligent readers to be amused by them. Many people who don't write and who don't wish to write can come up with gimmicks. They are simply trick ideas, having nothing, per se, to do with literaure or even good prose fiction, any more than practical jokes have. Some gimmicks are surprise endings; others a detail of medicine or chemistry unknown to the average layman which betrays or furthers the fortunes of the main character. Another type of gimmick is information withheld from the reader, quite arbitrarily and unfairly, until the end of the story or book. People who can't write very well can dress these gimmicks up in a bit of prose and sell them [...] They do not help much to give status to suspense and mystery writing."

- Patricia Highsmith, Plotting and Writing Suspense Fiction (s. 17)

art is seduction

"Hence, too, the peculiar dependence of a work of art, however expressive, upon the cooperation of the person having the experience, for one may see what is "said" but remain unmoved, either through dullness or distraction. Art is seduction, not rape. A work of art proposes a type of experience designed to manifest the quality of imperiousness. But art cannot seduce without the complicity of the experiencing subject".

- Susan Sontag, "On Style" (1965).

À propos intressant inlägg hos On Word Arts.

the naked power of his art

"Sometimes a writer will be so uneasy before the naked power of his art that he will install within the work itself - albeit with a little shyness, a touch of the good taste of irony - the clear and explicit interpretation of it. Thomas Mann is an example of such an overcooperative author."

- Susan Sontag, "Against Interpretation" (1964)

Jag läser Sontags essäsamling, nickar och tänker: Precis. Just så Susan, tänkte jag också. Igenkänning är f.ö. trevligt, men jag hoppas såklart också på nya insikter, längre fram.

A. S. Byatt - "Unruly Times"

Varför blev Wordsworth och Coleridge, tidiga anhängare av den franska revolutionen, konservativa rojalister på gamla dagar? Hur började deras litterära samarbetade och varför blev de osams? Hur såg de på den ökade industrialiseringen, turismen och nya teorier om barnuppfostran? I Unruly Times söker A. S. Byatt svara på de här och ett gäng andra frågor genom att placera de två diktarna i ett idéhistoriskt sammanhang.

Resultatet är torrt akademiskt och lite (okej, mycket) saknar jag en fokusering på själva texterna. Men halvvägs in i boken är det bara att konstatera att Byatt inte skrivit litteraturkritik. Jag konstaterar också att Coleridge är den mer spännande och färgstarka av de två - pantisokrat, opiummissbrukare, hyperintelligent socialt geni med en alltid snabbt brinnande och lika snabbt falnande entusiasm. Hans lyrik är också mer melodramatisk, gotisk än Wordsworths. Om det kan man tycka eller inte.

Lisbeth Larsson - "Hennes döda kropp"

Det börjar traditionsenligt med en död kvinna; halsen avskuren; uppåtsträckta armar; krökta fingrar och blod, mängder av blod. Men syftet med Lisbeth Larssons bok om Victoria Benedictsson är inte att förklara varför hennes liv slutade där det slutade, på det stinkande golvet i ett hotellrum i Köpenhamn. Hon undersöker istället vad som hände efteråt, med Benedictssons rykte och litterära kvarlåtenskap, och vilken roll den döda kroppen kommit att spela i förståelsen av båda.

Dramatiken ligger i det gradvisa avslöjandet hur Benedictssons texter och biografi manipulerats och omformats för att passa in i en berättelse där kvinnor står klämda mellan kärlek och konventioner, en berättelse där döden är den enda utvägen. Genom att gräva i arkiv upptäcker Larsson hur den litterära exekutören Axel Lundegård systematiskt förvrängt Benedictssons texter för att underordna dem den här berättelsen. Han har strukit textavsnitt och minst lika ofta lagt till långa stycken, skrivna av honom själv. I de många biografierna om Benedictsson underordnas hela hennes liv samma historia.

Lika spännade är Larssons läsningar av de ursprungliga texterna, ibland bara fragment. De lovar en alternativ kvinnoberättelse, där varken döden (som hos Strindberg) eller idealismen (som hos Ibsen) är lösningen. Larssons tilltal är lättillgängligt och engagerande och innehållet en polemisk bomb. Lundegård framstår som en riktigt skurk, vilket inte alla hållit med om. Fast Larsson glömmer inte att påpeka att han också bidragit till att vi alls kommer ihåg Benedictsson. Litteraturvetenskap när den är som bäst! Följes kanske helst av Birgitta Holms biografi, där Lundegård tydligen tolkats mer sympatiskt, ev. av Nina Björks Fria Själar.

"Austerlitz" - W. G. Sebald

Det var känslomässigt ansträngande att läsa två böcker om minne(sförlust), europeiska krig, skuld och saknad, direkt efter varandra. Pust! I första halvan av Austerlitz låg depressionen som ett lock över berättelsen, men det kan bero på mig och att den utspelas i Wales, som jag har blandade känslor för. Där är mycket vackert, men alla som bor där tycks vilja ta livet av sig. Det är först när Austerlitzs (huvudpersonen) minne vaknar i andra halvan som det blir intressant men också igenkännligt (nazism, Förintelsen och medveten glömska). Gillar/gillar inte är banala etiketter att klistra på Sebalds bok, så det gör jag inte.


Istället undrar jag över något helt annat. Texten i Sebalds roman är fortlöpande, utan kapitel- eller paragrafindelningar. Den bryts bara av fotografier som också nämns i berättelsen. Men vad kom först: fotografierna eller berättelsen (hönan eller ägget)? Reste Sebald runt i Europa och tog bilder samtidigt som han skrev, eller tog han bilderna när boken redan var skriven? Det verkar omöjligt. Tog han kanske bilderna först och skrev berättelsen efteråt? Vet inte varför jag hakat upp mig på de här frågorna, men de är vad jag tagit med mig från läsningen—och det kan man förstås tolka precis hur man vill.

Nästa bok i bokprojektet är Jonathan Franzens The Corrections. Hoppsan, den boken har jag påbörjat en gång förut och lagt ner. Får se vad jag tycker nu. Då tyckte kritikern James Woods att den var "hysteriskt realistisk" och det menade han inte som en komplimang.

Elizabeth Hardwick och Mary McCarthy

Läs om essäisten, kritikern och författaren Elizabeth Hardwick i The Believer. Joan Didion har skrivit om henne: Every line she wrote suggested that moral courage required trusting one's own experience in the world, one's own intuitions about how it worked. Verkar betryggande. Nej, jag rusar inte ut efter essäsamlingarna 1, 2, eller 3 men kommer att hålla dem i minnet. Dammar istället av Mary McCarthys The Group. Chick-lit från 1930-talet. Förväntar mig en (lite) intellektuellare version av Valley of the Dolls, vilket är precis vad jag behöver. Trivia: Hardwick och McCarthy bidrog båda till grundandet av The New York Review of Books.

"The Book of Illusions" - Paul Auster

De senaste veckorna har mina bokval känts många och splittrade. Därför är det skönt att plötsligt hitta en gemensam nämnare i de olika texterna. "How Do I Know Who I Am If I Keep Changing?" heter en novell i Sara Maitlands Far North & Other Dark Tales. Den som frågar är en senil gammal kvinna, Alice, som inte längre känner igen sig själv: är hon en ung flicka, en mormor eller en medelålders hustru? Eller är hon bara en obekväm gammal tant som stör systrarna på sjukhuset? Det är svårt att svara på då tankarna rusar fram och tillbaka och omvärlden hela tiden vill ha ett svar. I Alice's Adventures in Wonderland, barnboken som inspirerat Maitland, försöker Alice att berätta om allt som hänt dagen innan. Till slut ger hon upp med motiveringen att "jag var en annan person då". Hon har ju upplevt verkligheten både som pytteliten och jättestor. I den tredje boken jag läst gör E. M. Forster ett försök att på enklast möjliga sätt förklara hur fiktiva karaktärer skiljer sig från verkliga. "I en roman kan man lära känna en person till fullo", skriver han. I verkligheten "kan vi aldrig helt förstå varandra, annat än i grova drag. Vi kan inte visa vilka vi är, även om vi vill. Det vi kallar intimitet är inget annat än en nödlösning. Full insikt är en illusion."

Fast det är just det Forsterska verklighetsbegreppet (det där med att vi aldrig kan känna en annan helt) både Maitland och Carroll utgår ifrån i sina böcker. Det gör även Paul Auster. I The Book of Illusions har huvudpersonen David Zimmer förlorat både fru och barn i en flygolycka. Han finner oväntad tröst i en stumfilm med den sedan länge försvunne Hector Mann i huvudrollen. I ett försök att komma över sin sorg skriver han en bok om Manns filmer. Plötsligt får han ett brev från en person som påstår att Mann lever. Så följer en berättelse om Mann, hans filmkarriär och flykt från Hollywoods strålkastare. Och likt Alice ställer sig Zimmer frågan vem denne Mann egentligen var. Om det är så att vi bara har tillgång till illusoriska versioner av varandra, vad händer när till och med illusionen hotas? Blir det något kvar? Forster hävdar att romanen får oss att känna att världen går att förstå, att handskas med. Den erbjuder oss en illusion av klarsynthet. Det gör inte Paul Auster (inte heller Maitland eller Carroll). Ändå tycker jag verkligen om The Book of Illusions och det metafiktiva inslaget, där boken i sig utgör Zimmers tröst, erbjuder hopp om att det ofullkomliga kanske är fullt tillräckligt.

Och fortfarande har jag ganska mycket kvar att läsa av Auster, kul! Nästa bok i projektet är dock Sebalds Austerlitz.