La Pluie (Miller Harris) och "Rain" (1921)

 Miller Harris är ett brittiskt parfymhus som skapat några av mina favoritdofter. La Pluie är bland de första av deras dofter som jag förälskade mig i och kanske den jag tycker bäst om. Och det är lite konstigt för normalt gillar jag inte blommiga dofter, men La Pluie lyckas vara både varm och blommig utan att för den skull bli söt. Och däri ligger nog hemligheten. Doften börjar blygsamt med mandarin och lavender i hop med någon slags fuktig grönska, som sedan övergår i en oemotståndlig bukett av ylang ylang och jasmin, för att sedan klinga av i varm vanilj (bourbon) och en aning vetiver. Det här är en parfym som ligger nära, dvs efter ett tag tycker man sig bara lukta väldoftande hud. Fast bättre.

La Pluies fuktiga och varma blommighet gör att jag skulle kunna fortsätta på Jane Eyre-spåret och para ihop parfymen med Jean Rhys Wide Sargasso Sea, men istället väljer jag, lite obvious med tanke på titeln, W. Somerset Maughams novell "Rain" (länken går till novellen) som utspelar sig i Polynesien. Missionären Alfred Davidson och hans hustru stannar till på ön Pago Pago eftersom kolera brutit ut på deras båt. Där tvingas de dela hotell med Sadie Thompson, som försörjer sig på att sälja sex. Mellan Davidson och Thompson utbryter en moralisk maktkamp med tragiskt slut. "Rain" har f.ö. filmatiserats flera gånger, först med Gloria Swanson (1928), sedan med Joan Crawford (1932) och 1953 med Rita Hayworth i huvudrollen som Sadie. Här länk till Joan Crawfords version. Nedan affisch till Swansons film, som fick namnet Sadie Thompson: 

La Pluie fångar både sensualismen och fukten på ön. Sadie är förförisk och Davidson kamp alltmer desperat, alltmedan regnet fortsätter att falla: ". . . the rain fell with a cruel persistence. You felt that the heavens must at last be empty of water, but still it poured down, straight and heavy, with a maddening iteration, on the iron roof. Everything was damp and clammy. There was mildew on the wall and on the boots that stood on the floor. Through the sleepless nights the mosquitoes droned their angry chant." Ta bort möglet och lägg till tropiska vita blommor i natten så har ni La Pluie.

Söndag i stan

Äntligen hemma, äntligen ro. Efter flera hektiska veckor i Sverige utan någon som helst lästid är det ren njutning att återigen landa, bokstavligen och mentalt. Rotar i hyllorna och hittar novellsamlingar av W. Somerset Maugham och Karen Blixen. På altanen redan 20 grader varmt och söndagstyst nere på gatorna. Jag påbörjar Maughams novell "Rain," som jag sett fram emot att läsa sedan flera år tillbaka. En vit ballong har glidit ur en barnhand och svävar upp mot den klarbå himlen. På Madison Avenue spelar någon trumpet. Kanske är man på väg ner till Union Square för att fira Earth Day. Själv befinner jag mig redan på ett skepp på Stilla havet, på väg mot Samoaöarna, i sällskap med missionärsparet Davidson och miss Sadie Thompson.

 

Att läsa fel W. Somerset Maugham och att läsa rätt

Jag är en läsare som tenderar att läsa fel. Fel titel av (valfri) författare alltså. När andra läser Wilkie Collins The Moonstone eller The Woman in White läser jag No Name och The Black Robe. När andra läser Of Human Bondage eller The Razor's Edge, eller någon av de många novellerna, läser jag The Magician och Up at the Villa. De fyra senare verken är W Somerset Maughams, en författare jag varit sugen på att läsa länge, länge. Jag menar, han har ju skrivit novellen som filmerna Sadie Thompson (1928) och Rain (1932) är baserade på. Tänk kamp mellan fanatisk präst och en prostituerad kvinna på söderhavsö. Dessutom har han skrivit förlagan till ljuvliga The Painted Veil (2006), som för övrigt också filmatiserats tidigare och då med Garbo i huvudrollen (1934). Jag äger sedan länge en samlingsvolym med flera av Maughams romaner, men läser jag ur den? Nej, jag läser istället två böcker jag råkar ramla över på Oxfam och det trots att jag inte borde köpa en bok till, någonsin, eftersom vi är i stånd med att flytta. Varför gör jag så? 

 

 

Men till saken. Att läsa The Magician (1908) är att läsa fel W Somerset Maugham. Arthur Burdon, en ung britt i Paris, möter äldre landsman med rykte om sig att besitta övernaturliga förmågor. Burdon förolämpar den äldre mannen som hämnas genom att förtrolla och sedan förföra den yngre mannens fästmö. Om Maugham hade utforskat förförelse som en slags förtrollning hade romanen kanske blivit intressant. Istället bekräftar han bara den äldre mannens Svengali-lika karaktärsdrag och övernaturliga förmågor. Det är idiotiskt.

 

Att läsa kortromanen Up at the Villa (1941) är däremot att läsa någorlunda rätt W Somerset Maugham. Här är huvudpersonen en ung brittisk änka i Italien, som i all välmening förför fel man - med ödesdigra konsekvenser. Jag tänker inte berätta mer utan uppmanar istället till läsning. Jag inbillar mig att de trettio år som skiljer de två texterna åt gjorde Maugham gott, för i den här lilla romanen fokuserar han på förförelsen som företeelse på ett sätt han absolut inte gör i The Magician. Att Up at the Villa är en kortroman bekräftar också det jag tidigare hört om Maugham, nämligen att det är novellformen han behärskade bäst.