Lovely Louisiana, del 2: Vampyrer, vampyrer

Efter vårt traumatiska möte med Texaspolisen var det en lättnad att anlända i Louisiana. Det började mörkna när vi lämnade Caddo Lake och körde mot Shreveport, där vi sov över. Charlaine Harris ande vilade över den här delen av vår roadtrip. Det är förstås i Shreveport romanpersonen Eric Northmans bar ligger. Något Fangasia såg vi dock inte till. Nästa morgon gav vi oss iväg i gryningen för ännu ett Sookie Stackhouse-relaterat besök: den f.d. plantage som utgör romanpersonen Bill Comptons hus i True Blood, tv-versionen av Harris böcker. När husets ägare såg första säsonen av serien blev de tydligen inte så glada och vägrade hyra ut huset igen, så en version av huset fick byggas upp på annan plats.
 

originalet

På tal om vampyrer så gjorde vi ännu ett relaterat stopp senare på dagen. The Great River Road går genom Louisiana. Vi valde att köra den vägen istället för de motorvägar vi hittills färdats på. Längs River Road gjorde sig Louisianas mindre smickrande historia ständigt påmind. Vägen som går längs Mississippi kantas av f.d. plantager. Vi stannade till vid Oak Alley Plantation där filmversionen av Interview with a Vampire en gång spelats in. 

 

 

Här anordnas bröllop i bästa Borta med vinden-stil och mint juleps serveras i stora huset. Närmare de enorma fält som fortfarande omger plantagen har man återskapat de slavbostäder som en gång stod där. De enkla trähusen ser mest pittoreska ut. Det är en mycket sanerad version av livet på plantagen som presenteras och S och jag kände till slut en viss olust inför alltihop, trots, eller kanske just därför, att platsen var så vacker. Plantageromantiken stod oss till slut upp i halsen.  



ekallén

Sommarserier - urbana fantasier

Årets sommarserier var något otippade eftersom jag sällan fastnar för fantasy. Jag skyller det nya intresset på Charlaine Harris och televiseringen av hennes böcker. Kanske beror det också på att jag tidigare i våras plöjde en hel hög romanser av Mary Stewart. Aversionen mot det romantiska avtog något efter det. Om man ser förbi de fantastiska elementen är dock Harris och andras serier i genren urban fantasy främst mysterier med kvinnliga huvudpersoner. De romantiska inslagen tar iofs en hel del plats. Inledningsvis tolkar jag också de fantastiska elementen mest som ett sätt för författarna att låta sina hjältinnor kära ner sig i politiskt mindre korrekta män, där farlighet och dominans utgör huvudattraktionerna.

Så upplevde jag t.ex. Laurell K. Hamiltons Anita Blake-serie, en tydlig föregångare till Sookie Stackhouse, fast tvärtom liksom. Här trängs klyschorna: Anita är mörk, läderklädd och expert på div. kampsporter. Dessutom saknar hon humor. Hos Hamilton hittar vi också Jean-Claude (rysningar), en slags urtyp för den farlige vampyrälskaren. Och nej, jag klarar inte av det. Efter tre volymer blir skämsfaktorn för hög. De mysterier Anita söker lösa är potentiellt spännande historier, men tyvärr beter hon sig ofta helt rubbat. Vad hjälper det då att andra läsare lovar och svär att senare böcker i serien är rent pornografiska? Dit orkar jag inte läsa.

Vidare istället till Patricia Briggs och Moon Called. Här bor den kvinnliga mekanikern Mercy Thompson granne med en varulv/vargman, inte vet jag vad det kallas. Dominant flockledare är han hursomhelst och har naturligtvis ett gott öga till den unga mekanikern. Också den här gången irriterar det mig - alla dessa dominanta och livsfarliga män som kan blidkas med sex. Här stöter jag också på ett annat problem: Briggs mytologi känns avslagen och tråkigt välbekant och då har jag knappt läst något i genren. Eftersom min toleransnivå redan är låg läser jag inte mer i den här serien.

Den författare jag verkligen fastnar för är istället Kim Harrison. Hennes huvudperson är ett slags V.I. Warshawski i Underlandet, höll jag på att skriva. Fast det är orättvist eftersom Sara Paretskys kvinnliga deckare har ett socialt patos som hjältinnorna i urban fantasy normalt saknar. Däremot undviker Harrison de värsta klyschorna. Romantiken tar mindre plats och de mysterier huvudpersonen Rachel Morgan löser är både kluriga och oväntade. Och det är faktiskt styrkan också i den värld hon presenterar. Till skillnad från Briggs är mytologin i Harrisons romaner spännande. Vad hon hittar på! tänker jag flera gånger under läsningen. Och det är ju det de bästa fantasyförfattarna är så bra på. Ialla fall de jag läst och tyckt om. Emellanåt är böckerna dessutom rätt roliga. Mer Harrison för mig alltså; jag är redan inne på bok fyra.

"Murder in Amsterdam" - Ian Buruma

Ajaj, två dagar efter nyårsnatten lider jag fortfarande av champagnebaksmälla. Jag läser, men orkar knappt reflektera över vad. Under juldagarna varvade jag iallafall Charlaine Harris med Ian Burumas reportage om mordet på holländske filmaren Theo van Gogh. Harris böcker orkar jag inte skriva så mycket om, tänk övernaturligheter, white trashromantik och explicita sexscener. Litterär motsvarighet till snabbmat. Det är beroendeframkallande och lättuggat, men mättar inte särskilt länge och läser man för mycket börjar man snart må illa.

Det gjorde jag i och för sig också efter att ha läst Ian Burumas reportagebok, men av helt andra orsaker. Precis som Gellert Tamas i suveräna Lasermannen utgår Buruma i Mordet i Amsterdam från en till synes enstaka våldshandling för att teckna ett porträtt av ett samhälle i kris, där den centrala frågan är om islam verkligen kan förenas med västerländsk demokrati. Där Ayaan Hirsi Ali svarat tvärt nej på frågan och menar att islam är i sig fundamentalistisk och måste genomgå en upplysningsprocess ("Vi behöver en muslimsk Voltaire!") ser Buruma en total sekularisering av muslimska européer som en orealistisk framtidsvision. Han hoppas istället på de religiösa institutionerna som ett slags medlare, i bästa fall (demokratiska) förmedlare. Ytterst menar Buruma att religion visst kan förenas med demokrati om den förra blir en strikt privat angelägenhet. Självklart kan man tycka, men hur ska man förhålla sig till de som förespråkar politisk islam?

Det har Buruma inget egentligt svar på. Styrkan i boken är istället hans känsliga analys av dagens Nederländerna, de politiska och personliga orsakerna han ger till van Goghs provocerande utspel och porträttet av mördaren Mohammed Bouyeris förvirrade radikalism. Mao en samhällsanalys där ideologiska, polemiska utspel står tillbaka för ett försök till förståelse och en mängd perspektiv och röster får plats. Det här är berikande läsning för mig. För den intresserade men lite late, här en bra frågor-och-svarfilm med Buruma. Och här intressant debatt om halal-tv, särskilt andra halvan.
Nu ska jag gå och lägga mig igen.

Inför juldagarna

Imorgon bär det iväg! Jag ser fram emot: filmer under flygturen (håller tummarna att de visar The Duchess och Brideshead), att bo på hotell några dagar, att umgås med Mr. B, att fira jul hos vänner (och slippa eget julstök), amerikansk television och juldekorationer, eggnog och whiskey sours, att promenera i Georgetown med vänninan P, ta en fika på café Bonaparte samt att läsa, läsa, läsa - men vadå? Tror jag packar ner: Roberto Savianos Gomorra, Ian Burumas Murder in Amsterdam: The Death of Theo Van Gogh and the Limits of Tolerance, Andrea Maria Schenkels The Murder Farm samt Susan Faludis The Terror Dream: Fear and Fantasy in Post 9/11 America. Helt säkert också så många böcker av Charlaine Harris jag får plats med. De sista trodde jag väl aldrig skulle vara min grej, men jag har blivit helt besatt av hennes Southern Vampire- och Harper Connollyserier. Lika bra att läsa samtliga genast för att så att säga få dem ur blodet (ha). Françoise Sagan-biografin lämnar jag hemma.