William Hazlitt och huvudvärk

Efter en helg framför datorn och en helt ny läroplattform på jobbet (å, bara att behöva skriva "läroplattform" är tråkigt!) vaknade jag med en förskräcklig huvudvärk i morse. Två koppar kaffe och ipren, men ingenting hjälpte. Kröp tillbaka i sängen med William Hazlitts Selected Writings. Läser i "My First Acquaintance with Poets" följande beskrivning av Samuel Taylor Coleridge. Hazlitt minns hur han som ung man slagit följe med poeten längs en landsväg och hur Coleridge för en slags oavbruten monolog. Och inte nog med det:

In digressing, in dilating, in passing from subject to subject, he appeared to me to float in air, to slide on ice. [...] I observed that he continually crossed me on the way by shifting from one side of the foot-path to the other. This struck me as an odd movement; but I did not at that time connect it with any instability of purpose or involuntary change of principle, as I have done since. (218)

Att utläsa en personlighet efter hur personen går. Det kan Hazlitt såklart bara göra i efterhand, när han lärt känna Coleridge bättre. Men lite roligt är det. Och min huvudvärk är som bortblåst.

Efter lektionen: "Mansfield Park"

Jag har nämnt Mansfield Park i relation till Mary Wollstonecrafts A Vindication of the Rights of Woman förut. Då gitte jag inte läsa om Austens roman eftersom jag mindes den som tråkigt moraliserande. Inför dagens b-kursseminarium var det annorlunda. Fanny och Edmund är om möjligt mer moraliserande och humorbefriade än jag minns dem - och Mary och Henry Crawford mer förföriska - men den här gången fick läsningen mig att undra om inte Austen spelar läsaren ett spratt. Betoningen på virtue i all ära (och den blir tydlig när man letar efter den), ämnen som kom upp var ändå berättarens distanserade förhållande till Fanny och hur Edmunds brist på humor kan förlikas med romanen i stort. Berättaren beskriver ofta den vuxna Fanny som ett barn. Hennes rival, Mary Crawford, är smart, rolig och skarp i sina kommentarer. Det är det sista Edmund inte kan förlåta henne för. Däremot är inte Mary Crawford en ond person, trots att Fanny gärna vill det. Crawford påminner f.ö. betydligt mer om hur jag föreställer mig Austen än Fanny gör. Det är kanske dags att leta upp de dammsamlande Austen-biografierna i bokhyllan. Övrigt: förra veckans fokusering på de romantiska poeterna var också den behjälpt av tidigare inlägg här. Nästa gång diskuterar studenterna Frankenstein. Tre seminarier i romantikens tecken är lyx i en historisk översiktskurs. 

Byrons recension av "The Prelude"

Ur "Dedication", Don Juan (1819)

IV
And Wordsworth, in a rather long Excursion
(I think the quarto holds five hundred pages),
Has given a sample from the vasty version
Of his new system to perplex the sages;
'T is poetry -- at least by his assertion,
And may appear so when the dog-star rages --
And he who understands it would be able
To add a story to the Tower of Babel.

V
You -- Gentlemen!* by dint of long seclusion
From better company, have kept your own
At Keswick, and, through still continued fusion
Of one another's minds, at last have grown
To deem as a most logical conclusion,
That Poesy has wreaths for you alone:
There is a narrowness in such a notion,
Which makes me wish you'd change your lakes for ocean.

-- Lord Byron

*) Coleridge och Wordsworth.

Peter Ackroyd - "The Lambs of London"

Mitt bokprojekt går ut på att läsa böcker som stått olästa i bokhyllan alltför länge. Jag baserar urvalet på listan 1001 böcker att ha läst innan du dör.

Ackroyd skriver fiktivt om syskonen Charles och Mary Lamb, mest kända för sin barnvänliga version av Shakespeares samlade. I The Lambs of London är inte oväntat Shakespeare - eller rättare sagt upptäckten av hans sedan länge försvunna papper - i centrum. I det sena 1700-talets London uppstår en intensiv Shakespeare-feber, men varför vägrar den unge bokhandlaren William Ireland att avslöja var han hittat den litterära skatten?

Ackroyds historiska romaner är olika genren i övrigt. I The Lambs of London blandas med varlig hand fakta och fiktion även om Lambs inte alls når upp till mästerliga Hawksmoor. Tror det beror på att Ackroyd ibland hakar upp sig på just de faktiska förhållandena, som iofs är dramatiska i sig. T.ex. tappade Mary Lamb sinnet och stack ihjäl mamma Lamb. Det kan också bero på att han försöker berätta två historier, den om Lambs och den om Ireland, i ett relativt kort format. Ibland känns berättelsen ganska tunn.

Slutsats: läsvärt för den som är intresserad av platsen, perioden eller personerna. Och det är ju jag. Romanen passar perfekt in i mitt romantik-projekt då syskonen Lamb var inte bara samtida utan också bekanta med Coleridge och Wordsworth. Här har istället de likaledes historiska figurerna William Ireland och Thomas de Quincey viktiga biroller. Med biografier över både London och Themsen, samt en rad romaner som utspelas i historiska London, kommer Ackroyd i sina bästa stunder mig att tänka på både Pepys och Hazlitt - lättillgänglig utan att vara banal. Nu vill jag läsa Chatterton!

Romantikerna på film

Ser mycket fram emot Jane Campions senaste film, Bright Star, om arbetarkisen och poeten John Keats och hans olyckliga förälskelse i Fanny Brawne! Se en snutt ur filmen här. Vill också gärna se surrealistiska Pandaemonium (2000) - i vilken bl.a. Coleridge trampar runt i konstgjord snö, citerande "Frost at Midnight":

Andra filmer på temat Romantiken: BBCs Byron (2003) är kanske något medan Gothic (1986) verkar ganska kass... Fler (gärna bra) tips?

Litterär tortyr

En tredjedel in i The Prelude och hittills läser jag mest med sedan länge inövad envishet. Särskilt lustfyllt är det inte. Jag läser en sida bara för att börja om igen. Ögonen hoppar över raderna, tar inte in den ibland minst sagt ovanliga syntaxen. Att fotnot efter fotnot förklarar exakt vad Wordsworth försöker säga tar jag som en bekräftelse på att det inte är mig det är fel på utan texten. Fast, egentligen kan jag ofta gissa mig till innehållet. Wordsworth, den sublime egoisten som Keats kallade honom, hamrar in sitt självbiografiska naturbudskap sida efter sida och jag påminns om Coleridges insikt i sin litterära väns dilemma, dvs hur Wordsworth, efter mycket tankemöda och långa utlägg till sist kommer fram till det de flesta av oss instinktivt redan vet! Men jag vägrar låta mig besegras av en odrägligt självupptagen, pompös tråkmåns. För att hålla läsmoralen uppe varvar jag med Elizabeth Bennet och zombies.

A. S. Byatt - "Unruly Times"

Varför blev Wordsworth och Coleridge, tidiga anhängare av den franska revolutionen, konservativa rojalister på gamla dagar? Hur började deras litterära samarbetade och varför blev de osams? Hur såg de på den ökade industrialiseringen, turismen och nya teorier om barnuppfostran? I Unruly Times söker A. S. Byatt svara på de här och ett gäng andra frågor genom att placera de två diktarna i ett idéhistoriskt sammanhang.

Resultatet är torrt akademiskt och lite (okej, mycket) saknar jag en fokusering på själva texterna. Men halvvägs in i boken är det bara att konstatera att Byatt inte skrivit litteraturkritik. Jag konstaterar också att Coleridge är den mer spännande och färgstarka av de två - pantisokrat, opiummissbrukare, hyperintelligent socialt geni med en alltid snabbt brinnande och lika snabbt falnande entusiasm. Hans lyrik är också mer melodramatisk, gotisk än Wordsworths. Om det kan man tycka eller inte.