Tematrio: från bok till film

Vilket roligt ämne för Lyrans senaste tematrio. Jag tänkte först skriva enbart om lyckade och mindre lyckade Austen-filmatiseringar, men jag har skrivit en del på det ämnet redan och väljer istället att nämna tre andra filmadaptioner där både film och romanförlaga håller, oavsett i vilken ordning man närmar sig dem. Jag hade väldigt svårt att begränsa mig till tre (och fick lust att se om allihopa) , men här kommer de i alla fall:

 

1. Shirley Jacksons The Haunting of Hill House (1959) / The Haunting (Wise, 1963)
Jacksons roman har filmatiserats flera gånger, men versionen från 1963 är absolut bäst - och ruggigast. Faktiskt är alla andra versioner riktigt kassa. Ovan är filmens kanske mest gastkramande scen.

 

 

2. Patricia Highsmiths Ripley's Game (1974) / The American Friend (Wenders, 1977) 

Highsmiths andra roman om Tom Ripley har också filmatiserats mer än en gång och den senaste versionen med John Malkovich i huvudrollen är bra, fast jag föredrar ändå Wim Wenders tyska version. Rent estetiskt vinner den på grund av Wenders konsekventa cinematografi (notera t.ex. hans subtila användande av rött bland allt det 1970-talsbruna), Dennis Hoppers karaktär är långt ifrån Highsmiths Ripley. Romanen kan absolut läsas av alla, särskilt av deckarfantaster, men filmen är nog mest för personer med en fäbless för 1970-talsestetik. Mer om filmen här.

 

 

3.  Winifred Watsons Miss Pettigrew Lives for a Day (1937) / Miss Pettigrew Lives for a Day (Nalluri, 2008)

Persephone Books är ett brittisk förlag som specialiserat sig på att publicera engelskspråkig litteratur från mellankrigstiden och det är dem vi har att tacka för att Watsons roman återigen finns i tryck. Miss Pettigrew är en riktig feel-goodroman men i mellankrigstappning. Filmversionen är ljuvlig, ljuvlig med lite mörkare undertoner än romanen. 1937 kunde man nog ana vart det barkade rent politiskt, men 2008 visste man ju säkert vad som sedan skedde. Kan inte rekommendera både roman och film nog. Mer om romanen här.

 

Bubblare - alltså, jag skulle kanske skrivit (igen) om de här romanerna och adaptionerna istället: The Blank Wall/The Deep End, Black Narcissus och Winter's Bone - se dem, läs dem!

 

Hur ska man läsa rasism och antisemitism?

Mina senaste bokval har fått mig att tänka mer på politisk korrekthet i skönlitteratur. Jag prisade nyligen Miss Pettigrew Lives for a Day, men glömde att nämna att den i övrigt charmiga, respektabla miss Prettigrew också är antisemit. Hon misstror en av miss LaFosses beundrare eftersom han är sexfixerad, brutal och – judisk. Hoppsan! Här hajar man verkligen till som modern läsare. Jag reagerar faktiskt också på Evelyn Waughs antydningar i Brideshead Revisited om ett samband mellan den (öppet) homosexuelle Anthony Blanche och hans eventuella judiska påbrå. När Sebastian senare stöter på Anthony igen, lever den senare dessutom tillsammans med ”a little jewboy”. Hoppsan igen! I Dekadensens kön visar Eva Witt-Brattström hur den judiske mannen, i en vis typ av dekadenslitteratur, skildras som översexuell och degenererad. På trettiotalet hittar man tydligen den här karaktären lite överallt, även om man för förmoda att han blir betydligt mer kontroversiell efter andra världskrigets slut.

Frågan är hur man ska läsa böcker där den här typen av fördomar förekommer? Eller om man ska läsa dem överhuvudtaget? Det beror säkert på USAs historia att romaner med rasistiska motiv och ord ofta förbjudits på amerikanska bibliotek. För några år sedan lyssnade jag på en amerikansk litteraturvetare som uppmärksammade antisemitiska porträtt i romaner av Edith Wharton och F. Scott Fitzgerald. När han föreläste om det här uppe i Oxford svarade Hermione Lee, som skrivit en biografi om Wharton, att man inte kunde kalla de här författarna antisemitiska, eftersom de antagligen rätt oreflekterat använde sig av allmänt förekommande stereotyper och inte uttryckte sig antisemitiskt i andra sammanhang. Jag vet inte om det stämmer, men är allmänt en motståndare till bannlysning av böcker oavsett hur osmakligt deras innehåll än är. Själv tror jag mer på diskussioner kring vissa böcker, där de här aspekterna uppmärksammas men kanske inte alltid måste dominera samtalet.

På tal om bannlysning av böcker så är ju Twains Huckleberry Finn en av de böcker som oftast utpekats för att vara rasistisk eftersom n-ordet förekommer i texten. Nu är ju temat i boken snarare antirasistiskt och försvarare påpekar att ordet mest fungerar som tids- och miljömarkör. Samtidigt så står det ju där och förfular sidorna. Det där med att märka ord är f.ö. något man ska vara försiktig med. Det är ett centralt tema i Philip Roths fantastiska roman The Human Stain, där Coleman Silk får sparken för att ha använt ordet ”spooks” om två svarta elever. Att ordets vanligaste betydelse är spöken (eleverna har aldrig deltagit i Silks klass) spelar här mindre roll än att det också kan användas nedsättande om svarta. När jag först läste boken tänkte jag att idén var bra, men trodde inte att det verkligen kunde hända. Då uppmärksammade Mr. B mig på den amerikanska lärare som nästan fått sparken för att ha använt ordet ”niggardly”, trots att ordet inte har någon relation till n-ordet utan ursprungligen kommer från norskan och betyder typ ”snålt”. Men så kan det gå, inbillar jag mig, när man är blixtsnabb med att förbjuda och bannlysa istället för att ha en ordentlig diskussion där eventuella missförstånd men också eventuella rasistiska motiv kan utredas.

Winifred Watson - "Miss Pettigrew Lives for a Day"

I brittisk 1900-talstlitteratur kan skönjas en förkärlek till passiva, misslyckade och tragiska figurer. Till de små och musgrå, de som missade chansen när den gavs dem eller som livet bara gått förbi. Sigrid Combüchen hittar dem t.ex. i manlig form i L. P. Hartleys romaner.

Kvinnokaraktärerna i Elizabeth Taylor och Muriel Sparks romaner är också ofta sådana. I Anita Brookners romaner är de legio, tyvärr. En helt annan kvinnotyp hittas däremot i mellankrigstidens litteratur, bl.a. hos Nancy Mitford och Stella Gibbons: den unga, rika och vackra kvinnan som gärna talar i utrop och kvickheter. I Miss Pettigrew Lives for a Day möts de två typerna och resultatet är en riktig askungesaga.

Miss Pettigrew är grå, medelålders och står på ruinens brant. Hyran måste betalas och hon har just avskedats från sitt senaste jobb. Förmedlingen skickar henne till Miss LaFosse, en ung, tjusig skådspelerska vars största problem är att hindra två manliga beundrare från att bli varse om varandras existens. Det som sedan följer övergår Miss Pettigrews alla drömmar och fantasier. Under en dag förändras hela hennes liv.

Watsons bok är charmig, rolig och tidstypiskt illustrerad. Henrietta Twycross-Martin övertygade Persephone Books att på nytt ge ut romanen som första gången publicerades 1938. Miss Pettigrew är f.ö. inte den enda roman som sammanför de två kvinnotyperna för att studera effekten. Elizabeth von Arnims fina bok Enchanted April gör det också. Arnims karaktärer är visserligen mer nyanserade än Watsons, men andemeningen är densamma. Ingen av kvinnorna är vad livet har gjort dem till, men genom att hjälpa varandra är förändring möjlig. Och nu finns dessutom en film baserad på Miss Pettigrew. Precis som filmversionen av von Arnims roman verkar den t.o.m. bättre än originalet!