Läsrum i Bryant Park

den här kvällen visades filmen Poseidon Adventure i parken 

Bryant Park ligger bakom New York Public Library och under sommaren öppnar biblioteket ett läsrum i parken. För några dagar sedan gick jag dit för att variera var jag sitter och skriver. Hemma sitter jag antingen i sängen, vid skrivbordet eller ute på altanen och det går oftast bra, men på senare tid har jag känt mig rastlös och isolerad. Det är sommar i New York och jag sitter hemma och ugglar. Då kanske läsrummet i Bryant Park är lösningen; parken ligger bara några kvarter från lägenheten och där (i parken) kan jag både skriva och sedan ta en paus och titta på folk. Fast mest skriva, tänker jag.

 

Under semestern har jag nämligen som mål att skriva två timmar varje dag. Min avhandling ska bli en en bok och de två artiklar jag hoppas får färdiga i år är det hög tid att jag påbörjar. Välkommen till en akademikers vardag - utan artiklar ingen forskningstid. Till hösten undervisar jag dessutom en doktorandkurs i akademiskt skrivande och det är så jobbigt att behöva säga: do as I say, not as I do. Skrivtid är inte något man hittar, utan något man avsätter plats för i sin kalender säger varenda skrivguide jag hittills har plöjt igenom, så då är det väl bara att göra det då:

 

Det tar visst två månader innan något man gör regelbundet blir en vana, oavsett om det man gör är att jogga på morgonen, äta chips vid tv:n eller skriva varje dag. Jag undrar förstås vad andra som skriver (för att de måste, vill eller inte kan låta bli) gör. Skriver lite varje dag eller mycket, men bara när andan faller på?

Universitetet i örat

Jag har tröttnat på att ständigt trycka mig tillbaka i ljudboksversionen av Doris Lessings Den femte sanningen. Hittar istället Stanford universitets gratisföreläsningar på nätet och laddar ner serien The Literature of Crisis. Sedan vidare till France Culture för en serie om Simenon och slutligen ett antal svenska radioprogram att lyssna på under matlagningen i kväll. Aah, välkomna städdagar, promenader och långväga ärenden!

Uppdatering: fler universitetskurser från bl.a. Oxford, Yale och Berkeley.

Lisbeth Larsson - "Hennes döda kropp"

Det börjar traditionsenligt med en död kvinna; halsen avskuren; uppåtsträckta armar; krökta fingrar och blod, mängder av blod. Men syftet med Lisbeth Larssons bok om Victoria Benedictsson är inte att förklara varför hennes liv slutade där det slutade, på det stinkande golvet i ett hotellrum i Köpenhamn. Hon undersöker istället vad som hände efteråt, med Benedictssons rykte och litterära kvarlåtenskap, och vilken roll den döda kroppen kommit att spela i förståelsen av båda.

Dramatiken ligger i det gradvisa avslöjandet hur Benedictssons texter och biografi manipulerats och omformats för att passa in i en berättelse där kvinnor står klämda mellan kärlek och konventioner, en berättelse där döden är den enda utvägen. Genom att gräva i arkiv upptäcker Larsson hur den litterära exekutören Axel Lundegård systematiskt förvrängt Benedictssons texter för att underordna dem den här berättelsen. Han har strukit textavsnitt och minst lika ofta lagt till långa stycken, skrivna av honom själv. I de många biografierna om Benedictsson underordnas hela hennes liv samma historia.

Lika spännade är Larssons läsningar av de ursprungliga texterna, ibland bara fragment. De lovar en alternativ kvinnoberättelse, där varken döden (som hos Strindberg) eller idealismen (som hos Ibsen) är lösningen. Larssons tilltal är lättillgängligt och engagerande och innehållet en polemisk bomb. Lundegård framstår som en riktigt skurk, vilket inte alla hållit med om. Fast Larsson glömmer inte att påpeka att han också bidragit till att vi alls kommer ihåg Benedictsson. Litteraturvetenskap när den är som bäst! Följes kanske helst av Birgitta Holms biografi, där Lundegård tydligen tolkats mer sympatiskt, ev. av Nina Björks Fria Själar.

Gör om mig på film

Visste ni att den allra första gör-om-mig-filmen var Now, Voyager med Bette Davis? Inte jag heller. Inga bilder på Davis karaktär "innan" förvandlingen i filmen fick f.ö. publiceras innan premiären. Samtidigt betonade pr-materialet det enorma jobb Davis genomgått för att framstå som oattraktiv, ful rent ut sagt. Varför? Jo, studion var tydligen rädd att Davis filmstjärneimage skulle hotas ifall oansenligheten på något sätt framstod som hennes naturliga. I Hollywood ansågs hon redan alltför oglamorös, dvs inte tillräckligt snygg. Allt återberättas i boken The Makeover in Movies.

Moderna paralleller: Nicole Kidman och skriverierna om hennes lösnäsa innan premiären av Timmarna. Samt affischerna för The Princess Diaries. På dem hittar man enbart bilder av en uppiffad Anne Hathaway, dvs "efter" hennes karaktärs förvandling. Hathaway, som var relativt okänd och lanserades som den senaste i raden av tonårsstjärnor, fick absolut inte framstå som alldaglig. Se också likheterna mellan Davis och Hathaway innan förvandlingen:

Buskiga ögonbryn, GLASÖGON, mittbenat trist hår, illasittande kläder, samt klumpiga skor (syns tyvärr inte i bild) - här är det frågan om övertydlig förfulning. I The Princess Diaries bryter den manlige stylisten av Hathaways glasögon på mitten, vilket också sker i Now, Voyager. Ett bevis på den första filmens inflytande, jämför också med t.ex. Moonstruck, She's All That och Sabrina. Vad vill jag säga med det här då? Kanske bara att boken The Makeover in Movies är vansinnigt kul läsning. Författarna lovar också förklara varför gör om mig-konceptet är så oemotståndligt. Det ser jag fram emot och lovar rapportera när jag läst klart.

Joan DeJean - "The Essence of Style"

Bakom den översvallande undertiteln ("How the French Invented High Fashion, Fine Food, Chic Cafés, Style, Sophistication and Glamour") till DeJeans bok om franska lyxprodukter och företeelser döljer sig en småtrevlig kulturhistorisk betraktelse över 1600-talets Frankrike.

Louis XIVs estetiska sinne och omättliga smak för det exklusiva, menar DeJean, bidrog till att en rad kulturfenomen kom att utvecklas och förfinas under hans regeringstid, för att sedan marknadsföras hårt över hela världen. Resultatet är fullt synligt än idag: mode är en miljardindustri, frisörer är kändisar, vi sitter på kaféer och äter gärna på restaurang, uttrycker vår kärlek i diamanter, dricker champagne vid festliga tillfällen, bär ihopfällbara paraplyer och lever i städer med full gatubelysning. Samtliga fenomen uppstod och/eller populariserades i Frankrike under Louis XIV.

Jag är förtjust i populärhistoriska verk och läser gärna t.ex. Barbara Tuchman som kritiserats av andra historiker för att vara alltför populistisk. Den enda andra historik över 1600-talets Paris jag läst var urtråkig, vilket är en bedrift med tanke på ämnet. Men så skrev författaren mest om krig och arkitektur. Det gör inte DeJean, vilket dock förvandlar hennes bok till ett kulturfenomen i sig. I boken saknas t.ex. all kritik av de enorma summor Louis XIV lade ut på lyx och flärd, vilket indirekt bidrog till att Frankrike snart stod på ruinens brant och revolutionen hundra år senare. Det förväntas den tänkte läsaren inte vilja veta något om.

Mao förutsätts hon (?) främst vara ute efter verklighetsflykt. Någon direkt förkunskap är inte heller nödvändig. Tvärtom. För att den uppenbart kvinnliga läsaren inte ska känna sig korkad när hon läser den faktiskt forskningsbaserade texten strör DeJean amerikanska populärkulturella referenser (Sex and the City, Warren Beatty i Shampoo, Starbucks, Bonfire of the Vanities, Neiman Marcus julkatalog etc) över sidorna. Sådant förväntas kvinnor kunna identifiera med och det är vansinnigt nedlåtande. Men kan man överse med att klappas på huvudet av författaren och stå ut med den okritiska förtjusningen i allt "franskt" är The Essence of Style en kul smygintroduktion till solkungens 1600-tal. Som välbehövlig, men lika snedvriden motvikt kan man sedan läsa: Our Oldest Enemy: A History of America's Disastrous Relationship with France.