A Mercy utspelar sig två hundra år innan Beloved informerar texten på skyddsomlaget, dvs på 1860-talet, men någon sån information hittar jag inte i romanen, fast jag kanske inte förstår tolka tecknen. Här i alla fall handlingen i korthet: När smittkoppor drabbar Jacob Vaarks farm får slaven Florens i uppdrag att söka hjälp hos en frigiven svart smed, som botat dem tidigare. Kvar på farmen ligger Rebekka, Jacobs änka, sjuk och omgiven av kvinnorna Lina och Sorrow, gårdens hjälpande händer. Var och en av kvinnorna berättar om sitt liv, om hur hon hamnat på gården. Jacob och de två kontraktanställda vita männen som ibland hjälper till på gården berättar också de sina historier. Och runtomkring dem hägrar det storslagna, mystiska och hotfulla amerikanska landskapet. Just landskapet tar mycket plats och är ofta lika förvirrande och svårtolkat för romanens personer som deras kontakter med andra människor.
Morrison avbryter konsekvent en berättelse för en annan och hänvisar ofta till sådant som står helt klart först flera sidor längre fram i romanen. Ibland undrar jag om hon vet vad hon håller på med, men det gör hon naturligtvis. Det här är en författare med full kontroll och resultatet är en mästerlig berättelse som slingrar sig fram som en orm, en vinranka eller ett stycke jazz, där de enskilda instrumenten framför sina solonummer bara för att sedan träda tillbaka i helheten. Och vilken helhet det är. På bara 150 sidor ger Morrison liv år sju röster, sju personöden och en hel region. Jag tappar andan så skickligt är det.
