Bokslut 2017

Under mellandagarna anlände en fökylning utan like och nockade både mig och Mr B. Vi sov, hostade och snöt oss igenom nyårshelgen och det nya årets första dagar. Och inte blev det bättre av att dagarna har varit de kallaste på länge, samt att husets värmesystem brakade ihop och vi tvingades sova under tre lager täcken och yllefiltar, med mössa på huvudet och halsduk runt halsen. Också ett sätt att bli påmind om hur eländigt det är för människor som saknar ett hem den här årstiden.

Men nu till något helt annat. Bokslut 2017. 74 utlästa romaner är inte så imponerande, men då får jag påminna mig om att jag under okt-dec också läste 56 noveller. Av de 74 romanerna är en stor del omläsningar av populärkulturellt slag. Eftersom jag läser (om) sådant när jag inte klarar av annan litteratur, typ när jag mår dåligt, är stressad etc, så är det ett lätt deprimerande konstaterande att jag plöjt igenom inte mindre än tre författares (Georgette Heyer, Lee Child och Kim Harrison) verk under året. 

Det övriga jag läst har dock varit riktigt bra. Det som skiljer 2017 från tidigare år är att antalet nypublicerade romaner var så högt. 

Året började med höjdpunkterna Emma Clines The Girls, Naomi Noviks Uprooted och Maggie Nelsons The Argonauts - två romaner/en autofiktion som förföljde mig under resten av året och som jag snart vill läsa om. Toni Morrisons A Mercy var det bästa jag läst av henne på ett tag (fast så är det ett tag sedan jag läste henne också), och följdes av eminenta Kelly Links Get in Trouble, en novellsamling som initierade min besatthet för noveller i år. 

Under sommaren fortsatte jag trenden att läsa nyligen publicerade romaner: Sarah Perrys nyviktorianska The Essex Serpent, Cara Hoffmans somriga Running och Emma Flints deckarlika Little Deaths. Lorrie Moores A Gate at the Stairs bröt trenden genom att ha publicerats redan 2010.  Under hösten läste jag två nya romaner av manliga författare, Mohsin Hamids förvånansvärt upplyftande Exit West och Colson Whiteheads The Underground Railroad. Året avslutades med nobelprisade Never Let Me Go och Megan Abbotts The End of Everything, i vilken en högst opålitligt berättare bidrog starkt till läsnöjet. Under dagarna innan jul lyckades jag också ta mig igenom Pär Lagerkvists dystra Bödeln, en roman jag som stått på min att-läsa-list länge, länge.  

Slutligen, så gick min enda utmaning, Kaosutmaningen sådär. 22 punkter at 35 är kanske inte så mycket att skryta med. Men med tanke på hur jobbigt det här året varit och hur det tagit på mina läskrafter så kunde det ha varit mycket värre.

Emma Flint - Little Deaths (2017)

Sedan jag postade något här senast har jag varit i Sverige och tillbaka, transporterat två katter via tåg och flyg från norr till söder, samt på andra sätt hjälpt till att flytta ett hem till ett annat. Emma Flints roman Little Deaths (2017) läste jag redan i början av juni, men har inte hunnit skriva om tidigare. 

Flint baserar Little Deaths på ett verkligt kriminalfall, i vilket en kvinna 1965 anklagades och dömdes för att ha bragt sin två barn om livet. Fallet inspirerade Mary Higgins Clark till att skriva bästsäljaren Where Are the Children? Den verkliga kvinnan hette Alice Crimmins, en ung och separerad tvåbarnsmamma i Brooklyn, och hon hävdade alltid sin oksuld. Idag verkar den allmänna uppfattningen vara att Crimmins brott inte var mord utan snarare att hon hade ett ganska fritt sexliv och alltid bar tung makeup. Någon annan har dock aldrig dömts för morden.

Romanens Crimmins heter Ruth Malone och precis som i verkligheten försvinner hennes två små barn från sitt sovrum för att några dagar senare hittas döda i grannskapet. Bokens andra huvudperson är den oerfarna journalisten Peter Wonecke, som får i uppdrag att rapportera om fallet då de mer seniora reportrarna på tidningen är på semester. Män och kvinnor i Ruths omgivning är alla kvicka att döma henne och Peter är inget undantag. Liksom de flesta män blir han också fascinerad av Ruth och hans intresse för fallet övergår så småningom i besatthet och en övertygelse om att Ruth är oskyldig. Om det är kvinnan eller fallet som lockar honom mest kan han till slut inte avgöra. 

Alice Crimmins, 1968. Foto: New York Post Archives/The New York Post via The Guardian.

Romanen har ett oväntat slut, som jag väljer att inte avslöja här. Det är en bladvändare som jag hade svårt att lägga ifrån mig när jag väl börjat läsa. Kändes rätt att läsa i ett sommarhett New York, vilket också är var och när berättelsen utspelar sig. Little Deaths kan f.ö. förstås som en sentida släkting till de amerikanska romans noirs som skrevs under slutet av 1930-talet och framåt. För en klassisk romen från perioden, läs gärna James M. Cains Postmannen ringer alltid två gånger (1934), som hittas i fulltext här.

lazy weekend

Så kom värmen. Jag hade så smått vaggats in i den falska föreställningen att just den här sommaren skulle bjuda på mindre extrema temperaturer. Icke så. 31 grader varmt redan vid tiotiden och vad är det med sommarhetta som gör mig på samma gång matt och rastlös? Hur som helst. Jag pockar och drar i Mr B lite, eftersom det är helg och då är han ju ledig. Nu gör vi något tillsammans! Då sjunger han den sång han brukar sjunga för mig när de här situationerna uppstår, hehe:

Mot Bruno Mars är man ju chanslös liksom. Så jag drar ner på stan på egen hand. Kollar in lite plantor nere vid Union Square, bland annat en Dahlia stor som mitt huvud:

Frestas att släpa hem en japansk lönn, men nej. En sådan dog ju för mig förförra vintern och det vore väl dumt att göra samma misstag två gånger: 

En lilja fick följa med hem istället. Var jag nu ska få plats med den. Det börjar bli ont om utrymme på den soliga sidan av terrassen. På vägen uppåt mot midtown hamnar jag i ett folkhav och rök fyller plötsligt luften. The Big Apple Barbecue pågår för fullt i Madison Square Park. Då ringer jag Mr B. För är det något som kan få honom att lämna huset så är det just barbecue (själv är jag sådär förtjust):

Medan jag väntar på Mr B går jag runt och tar några bilder i grilloset. Bra att påminnas om var maten kommer ifrån, t.ex.:

Polismän måste också äta:

När Mr B dyker upp samplar vi oss igenom tre typer av barbecue - tills jag mår lite dåligt av att inte veta var grisarna kommer ifrån (kollar upp senare, de ska haft det bra). Efteråt orkar vi inte gå de knappa tjugo kvarteren hem utan tar en taxi, i vilken vi kollapsar båda två. Väl hemma somnar jag över Emma Flints roman Little Deaths (2017). Vilket egentligen inte borde vara möjligt eftersom den är en riktig bladvändare. Men mer om den senare. Nu är klockan snart tio på kvällen och jag skriver det här sittande på terrassen. Det är fortfarande varmt ute. Sommaren är äntligen här.