#pulka med kulturkollo

Kulturkollos vinterord för dagen är pulka. Så klart tänker jag på Ethan Frome (1911), där  en pulka (eller kanske kälke om man ska var noga) spelar central roll i berättelsen. Mer om Edith Whartons tragiska kortroman har jag skrivit här.

Edith Wharton - Ethan Frome

Tillbaka på jobbet och återigen brist på lästid. Fyra timmars tågresa utan dator i helgen var därför mycket välkommen. Edith Whartons kortroman Ethan Frome (1911) läses i amerikanska skolor som ett exempel på naturalistisk litteratur.

Romanens berättare befinner sig tillfälligt på besök i ett litet samhälle i New England, där han får höra talas om fattigbonden Ethan Frome. Frome har gift sig olyckligt - frun är inbillningssjuk och elak. Då anländer Mattie, fruns kusin, till gården. Frome faller som en fura och allting slutar olyckligt. Det nämns f.ö. redan i romanens början och på bokens baksida så jag avslöjar verkligen ingenting läsaren inte redan vet redan från början. Och så klart är det mycket bra, trots att Wharton här lämnat den miljö hennes romaner oftast utspelar sig i - New Yorks överklass.

Det new engelska vinterlandskapet är förtrollande och lagbundenheten i Fromes öde outhärdligt. Det korta formatet perfekt för historien. Men det stör mig ändå att det är den här romanen många läsare förknippar Wharton med, för den når inte upp till t.ex. mästerverket The House of Mirth. Så kan man också förminska en författares betydelse.

Trippla spökhistorier

Peter Staubs Ghost Story utgav sig för att vara riktigt, riktigt läskig. Och första delen var faktiskt det. Sedan blev det långrandigt med de äldre männen och deras klubb, The Chowder Society, som mest gick ut på att skrämma vettet ur varandra. Gillar idén att gamla synder går igen, men när vår yngre hjälte blandar sig in i leken och därmed introducerar sina egna spöken, tyckte jag det blev kaka på kaka. Go figure att Stephen King gillar den här boken. I sina sämre stunder skriver han likadant. Såg i samma veva An American Haunting där det berömda häxeriet förklarades väl och skildrades mycket vackert. Dessutom alldeles lagom otäckt, dvs nästan inte alls. Ibland kanske för likt Exorcisten.

Jag är också halvvägs igenom Edith Whartons spökhistorier och konstaterar att hennes romaner är bättre. Hennes sämsta spöknovell hittills är denna. Jag har läst igenom den flera gånger och fattar fortfarande ingenting. Är nu övertygad om att det inte mig det är fel på utan berättelsen. Otäckast hittills är utdragen ur hennes självbiografi där hon skriver att hon under en lång tid i tonåren levde med en oförklarlig skräck efter att olovligt ha läst ett antal spökhistorier. Man behöver inte vara Freud för att se tolkningsmöjligheterna.