Maureen Corrigan: So We Read On (2014)

I samband med att Baz Luhrmanns filmatisering av The Great Gatsby gick upp på biograferna 2013 gick också läsningar av romanen som en våg genom bokbloggsfären. Som jag minns det blev många förstagångsläsare dock besvikna. Vad var grejen liksom? Är den här tunna romanen om en grupp överklassmänniskors navelskåderi och kärleksproblem verkligen värd att kallas en klassiker?

Eftersom jag har undervisat The Great Gatsby under flera års tid tycker jag så klart det. En annan som tycker det är Maureen Corrigan. Hon har också undervisat Fitzgeralds roman under många år och bestämde sig till slut för att skriva en bok om romanen, vars fullständiga titel lyder: So We Read On: How The Great Gatsby Came to Be and Why It Endures. Alltså en bok inte bara om romanens upphov utan också varför den är kurslitteratur på nästan alla universitetskurser i engelska (och det stämmer nog för övrigt också på kurser i Sverige) och regelbundet läses och läses om av människor på egen hand.

Jag håller med Corrigan, förutom i vissa av hennes tolkningar. Där går våra åsikter så pass isär att jag börjar tvivla på andra delar av hennes resonemang också. Men det går över när jag fortsätter läsa. Det är ju så vansinnigt kul att läsa en bok skriven av en person som känner till ämnet ifråga minst lika bra som (och i vissa stycken bättre än) jag själv och som gillar det lika mycket. 

Det har kommit ut en del böcker inom den här litteraturkritiska subgenren på senare år. Nathaniel Philbricks Why Read Moby Dick? är ett exempel. Och jag gillar greppet. Både Corrigan och Philbrick (som jag bara skummat igenom hittills) kan sina favoritromaner utan och innan och förmedlar sina tankar och teorier på ett lättfattligt och inbjudande vis utan att tumma på sin kompetens. Inom vetenskapen och inom andra grenar av humaniora har det ju skrivits populärlitterärt länge. Men konstigt nog inte inom litteraturvetenskap. Eller har jag missat något? Rätta mig gärna i så fall och tipsa om något jag borde läsa.

Jag skulle kunna avsluta med ta The Great Gatsby i försvar inför romanens alla belackare. Men så fungerar ju inte litteratur. Vi gillar vad vi gillar. Däremot vill jag ge några tips på hur man kan närma sig romanen om man nu vill ge den en andra chans. Nu kan jag den ju bara på engelska men oavsett på vilket språk den läses på så måste man se bortom själva intrigen. Fundera istället på hur romanen är skriven:

I den här romanen använder sig Fitzgerald till exempel av så kallad "foreshadowing" på ett mästerligt sätt. Gud vet vad foreshadow heter på svenska, jag kan inga litteraturvetenskapliga termer på svenska, men uppmärksamma alla referenser till bilar och bilolyckor som förekommer i The Great Gatsby och det långt innan man som läsare når romanens sista sidor. Något annat man kan roa sig med är att räkna alla förekomster av regn och annat vatten. Romanen närmast dryper av vattenreferenser. 

Något annat man kan göra är att vända blicken från Gatsby till Nick, berättaren. Hur pålitlig är egentligen Nick som berättare och vad pysslar han med när han inte observerar Gatsby? Flera läsare hittar en queer undertext i The Great Gatsby och Nick är den romanperson som bidrar mest till densamma. Och vad menar Nick egentligen med sin första, enigmatiska beskrivning av Gatsby: 

"If personality is an unbroken series of successful gestures, then there was something gorgeous about him [Gatsby], some heightened sensitivity to the promises of life, as if he were related to one of those intricate machines that register earthquakes ten thousand miles away. This responsiveness had nothing to do with that flabby impressionability which is dignified under the name of the “creative temperament.”— it was an extraordinary gift for hope, a romantic readiness such as I have never found in any other person and which it is not likely I shall ever find again." (Fitzgerald, 1925, p. 2)

Vad betyder det att ha en personlighet bestående av "an unbroken series of successful gestures"? Att man har en "extraordinary gift for hope"? Och vad betyder det då? Nu vet jag ju inte hur just den här passagen översatts till svenska, men på engelska förblir det oklart. Och det är ju det som gör romanen så intressant. 

Slutligen går det ju att läsa The Great Gatsby som en roman noir. Gatsby är ju en bootlegger, en spritsmugglare i ett USA där alkohol helt förbjudits. Och hans försök att ta sig in i de finare kretsarna saboteras vid ett flertal tillfällen av hans kriminella bakgrund. Läst som en spänningsroman istället för en kärlekshistoria uppmärksamma plötsligt helt andra skeenden i romanen. Jag skulle kunna fortsätta men vill istället uppmana till läsning av Corrigans bok om man vill veta mer om The Great Gatsby.

Juniper Sling (Penhaligon) och The Great Gatsby (1925)

Penhaligons Juniper Sling bar jag så gott som varje dag förra sommaren. Köpt i butiken på King's Road och frisk som en gin och tonic i New York-värmen. Den liknelsen är inte långsökt för precis som gin doftar Juniper Sling enbär med inslag av citrus. Det här är alltså en riktigt boozig och lätt pepprig doft, med en förnimmelse av bränt socker efter en stund. Uppfriskande, elegant och olik allt annat. Och vilka associationer! 1920-tal, förbudstid och olaglig spritsmuggling. Men också glamour och vilda fester. Allt detta hittas i F. Scott Fitzgeralds överlägset bästa roman.

"No--Gatsby turned out all right at the end; it is what preyed on Gatsby, what foul dust floated in the wake of his dreams that temporarily closed out my interest in the abortive sorrows and short-winded elations of men."

Berättelsen om bondsonen Jimmy Gatz, som återuppstår som miljonären Jay Gatsby, är till skillnad från de flesta mäns problem en verklig tragedi, menar huvudpersonen Nick i F. Scott Fitzgeralds The Great Gatsby. Trots förbudstiden flödar alkoholen i romanen, inte minst under de extravaganta fester  Gatsby anordnar ute på Long Island i syfte att göra Daisy Buchanan, hans ungdomskärlek, uppmärksam på hans nya existens. Speakeasies, bootlegging - tiden medförde en rad nyord och Gatsby associeras med båda dessa i romanen, eftersom hans förmögenhet vunnits på olaglig väg genom spritsmuggling. Men det är ju inte bara alkoholkonsumtion som skildras i romanen utan också 1920-talsglamour:

"We walked through a high hallway into a bright rosy-colored space, fragilely bound into the house by French windows at either end. The windows were ajar and gleaming white against the fresh grass outside that seemed to grow a little way into the house. A breeze blew through the room, blew curtains in at one end and out the other like pale flags, twisting them up toward the frosted wedding cake of the ceiling--and then rippled over the wine-colored rug, making a shadow on it as wind does on the sea."

Gatsby kunde ha burit Juniper Sling om den funnits då, Daisys sportiga väninna Jordan gör det helt klart. Daisy själv är lite för vek och feminin för att bära doften. Hon  passar bättre i något blommigt och snällt. Den som vill leka 1920-tal kan f.ö. söka sig till nutida speakeasies. New York har flera, men min favorit ligger i Londons Earls Court, precis mittemot det hus i vilket jag och Mr B en gång bodde. 

Ring på klockan till Evans and Peel Detective Agency och berätta om ditt problem för detektiven i källaren. Om du har tur knackar han eller hon på bokhyllan bredvid sig och vips öppnas dörren till ett helt annat rum. Välkommen till Gatbys och Mr Wolfsheims värld. 

"Tender is the Night" (1934) - F. Scott Fitzgerald

"...when this story begins only the cupolas of a dozen old villas rotted like water lilies among the massed pines near Gausse's Hôtel des Êtrangers and Cannes, five miles below. The hotel and its bright tan prayer rug of a beach were one. In the early morning the distant image of Cannes, the pink and cream of old fortifications, the Purple Alp that bounded Italy, were cast across the water and lay quavering in the ripples and rings sent up by sea-plants through the clear shallows." (p. 11)

 

Dick och Nicole Diver har på egen hand förvandlat franska Rivieran till ett sommarresmål för rika amerikaner och till deras hus uppe i bergen vallfärdar de unga och de vackra. Vad få vet är att Nicole tillbringat sin ungdom på mentalsjukhus och att Dicks jobb som äkta man också innebär att agera hennes psykolog. När skådespelaren Rosemary anländer till Rivieran uppstår en störning i deras arrangemang. Tender is the Night är en skildring av ett äktenskap. Dick praktiserar inte längre som psykolog, men vill inte leva på Nicoles förmögenhet. I takt med att hon blommar upp och återfår sitt självförtroende faller Dick allt djupare ner i alkoholism och depression.

De första hundra sidorna av Tender is the Night tog veckor att läsa ut. Fitzgerald har en tendens att beskriva när han borde skildra (show - don't tell, Fitz!). Så var fallet med The Beautiul and Damned (1922), så var definitivt fallet med This Side of Paradise (1920). Men 150 sidor in i Tender is the Night börjar jag empatisera med karaktärerna. Romanens sista del läser jag i ett sträck.

Det här är en roman av en mogen Fritzgerald, som jag känner igen från den roman han skrev tio år tidigare, The Great Gatsby. Det är också den sista av hans romaner att publiceras under hans livstid. På 1940-talet flyttade han till Hollywood för att skriva filmmanus och där påbörjade han romanen The Last Tycoon, men dog i sviterna av sin alkoholism innan den var färdig. Om den perioden i hans liv har hans dåvarande partner, Sheilah Graham, skrivit väldigt fint i A College of One.

påskläsning, eventuellt

F. Scott Fitzgerald fjärde roman, Pierre Andrézel, Elsa Ferrante - läser jag förhoppningsvis under påskveckan. Risken är förstås att det bara blir Fitzgerald, tyvärr, men så här ser ambitionen ut:

En smakebit på søndag

Jag har läst smakbitar hos bland andra Mrs Calloway och Hannele en längre tid och sällar mig nu till sällskapet som samlas hos Marie på bokbloggen Flukten fra virkeligheten varje söndag. Regeln verkar relativt enkel - inga spoilers:

"From Gloria's conversation it might be assumed that all her energy and vitality went into a violent affirmation of the negative principle 'Never give a damn'.

Not for anything or anybody,' she said, 'except for myself and, by implication, Anthony. That's the rule of all life and if it weren't I'd be that way anyhow. Nobody'd do anything for me if it didn't gratify them to, and I'd do as little for them.'

She was on the front porch of the nicest lady in Marietta when she said this, and as she finished she gave a curious little cry and sank in a dead faint to the porch floor. The lady brought her to and drove her home in her car. It had occurred to the estimable Gloria that she was probably with child."

(F. Scott Fitzgerald, The Beautiful and Damned, s. 168-9)

 

Fler smakebitar hittar du här.

F. Scott Fitzgerald - "This Side of Paradise" (1920)

This Side of Paradise (1920) är F. Scott Fitzgeralds debutroman och första upplagan sålde ut på bara tre dagar. En hejdundrande debut, med andra ord. Fitzgerald var bara 22 år gammal när romanen kom ut. Huvupersonen i This Side of Paradise heter Amory Blaine och är ungefär i samma ålder som Fitzgerald var då. I korthet handlar romanen om hur Amory finner att de ideal och de idéer han köksfilosoferar om under studietiden vid Princeton visar sig vara helt värdelösa när han väl lämnat universitetet bakom sig och går ut i den riktiga världen.

Romanen är väldigt fokuserad på Amory, men man får komma ihåg att den kom ut året efter första världskrigets slut. Amorys desillusionerade världsbild delades nog av många manliga läsare och det förklarar kanske romanens framgång. Och jag skriver manliga läsare med flit, för det är strikt talat manliga erfarenheter som skildras i romanen och kvinnor (och barn) beskylls mer än en gång för att vara en stor orsak till att mäns tankar och ideal reduceras till rent materialistiska. När en man skaffar familj krymper hans ambitioner till att bli en bra familjeförsörjare, konkluderar Amory, medan fruarna blir statussökare (vilket pressar männen att försaka sina ideal ännu mer).

Det här med hur kvinnor och män skildras i This Side of Paradise intresserar mig särskilt eftersom jag läser hans romaner i jakt på fiktiva skildringar av hans då blivande fru, Zelda. Det är nämligen de här "biofiktiva" versionerna av Zelda som Nancy Milford försöker ändra på i sin biografi från 1970, och som fått mig att undra över varför man övergått till att återigen skriva s.k. biofiktion över Zelda.  

I This Side of Paradise blir Amory förälskad i två unga kvinnor, men det är framförallt den ena av dem, Rosalind, som anses vara ett fiktivt porträtt av Zelda. Rosalind och Amory vill gifta sig, men  då han saknar förmögenhet slår Rosalind upp förlovningen och hon gifter sig med en annan. I verkligheten bröts också förlovningen mellan Scott och Zelda pga av pengabrist, men Milford menar att det var Scott som vägrade att gifta sig innan han slagit igenom som författare, medan Zelda struntade i hans karriär. Hon kom ju från en välbärgad familj som kunde ha hjälpt dem på traven ett tag. Det var för att Scott hela tiden sköt upp datumet för giftemålet som Zelda tröttnade, menar Milford.

Vem som har "rätt" spelar väl ingen roll, egentligen, så här hundra år efteråt? Nja, anser jag. Det gör det nog, i alla fall spelar det kanske viss roll vilken version som presenteras som den "sanna" och av vem. För läser vi inte biografi för att inspireras och lära oss? Se här bara en i övrigt okej "dokumentär" om Fitzgerald, presenterad av Jay McInerney (en författare som ofta jämförts med F. Scott F), där McInerney konsekvent läser Scotts romaner som självbiografier och där Zelda mest framstår som en otrogen och bortskämd "ball and chain":

McInerney är ju en författare och ingen begär väl att han ska presentera något annat än en "bra" berättelse i den här filmen, men tyvärr är den berättelsen också misogyn. Zelda var ju t.ex. också författare och dessutom en kompetent dansare, vilket McInerney inte nämner. Istället påpekar han att Zelda blev "jobbig" när familjen flyttar till Frankrike för att Scott skulle få skriva i fred. Att hon kunde ha känt sig rastlös och funderat över hur hon skulle förverkliga sig själv medan Scott skrev faller honom inte in. Han nämner inte heller att Scott troligtvis var otrogen mot Zelda redan innan de for iväg till Frankrike. Istället nämns bara Zeldas ev. otrohetsaffär på Rivieran, för den berättelsen passar ju så bra in i McInerneys biografiska läsning av The Great Gastby. Det hjälper inte alls att Scott och Zeldas barnbarn kallar Scott för "historierevisionist" när han önskar att han aldrig gift sig med  Zelda i ett brev till deras gemensamma dotter, för framför henne sitter ju ännu en historierevisionist (även om alla biografer nog kan kallas det).

Nu ska jag läsa vidare i Fitzgeralds produktion. Nästa roman är The Beautiful and Damned (1922), som kom ut bara två år efter This Side of Paradise.

mars morgonsol

Lördag, klockan 7.30: äntligen, äntligen når oss morgonsolen efter att ha gömt sig bakom höghusen hela vintern. Jag kryper tillbaka i sängen för att läsa några sidor av Fitzgeralds This Side of Paradise (1920). Huvudpersonen Amory har cyklat natten igenom i sällskap av sin bästa vän, poeten Tom D'Invilliers:

"They rode into Princeton as the sun was making colored maps of the sky behind the graduate school, and hurried to the refreshment of a shower that would have to serve in place of sleep." (84)

Strålande ungdom. När Fitzgerald skriver det här är han bara 22 år gammal, men bildspråket är redan väl utvecklat. 

Fitzgeralds fotograferade

Jag har kommit till slutet av Nancy Milfords biografi över Zelda Sayre, senare Fitzgerald. Zelda växte upp i Alabama, ett sladdbarn med vuxna syskon och en sträng domare till far. Zelda var inte någon "Southern Belle," direkt. Som tonåring gjorde hon regelbundet skandal; hon dansade, drack och åkte gärna bil med diverse unga män. Ryktet gick att hon badat naken, men hon hade burit en hudfärgad baddräkt. I och med första världskriget byttes de lokala unga männen ut mot uniformsklädda män som stationerats i Alabama. En av dem var F. Scott Fitzgerald.

Jag hittar fotografiet av Zelda här ovan och känner knappt igen henne bakom allt smink. Poserandet och det shinglade håret är så tidstypiska. Cigaretten! Hon skulle kunna vara vem som helst från perioden. Men efter att ha googlat lite till upptäcker jag hennes och Scotts bröllopsfoto. Samma ögon, läppar och hår fast nu lite rufsigare - visst är det hon också på första bilden. Zelda kallade det här för sitt Elizabeth Arden-ansikte. 

 

Zelda och Scott gifte sig alltså och han gjorde succé som författare. De flyttade till New York och blev frontfigurer för den moderna generationen. Press och vänner skrev om paret, och det gjorde även Scott i flera självbiografiskt inspirerade romaner. Zelda var fullt upptagen med att leva upp till sitt rykte som ung, vacker och våghalsig. Hon framställdes som den ultimata flappern. Inget av det här är lätt att utläsa i fotografierna ovan. Det där stumfilmsparet verkar så långt borta från vår tid. För att komma närmare letar jag upp fler fotografier. Och här är ju det där unga, moderna paret! Zelda ser osminkad ut på de flesta bilderna och Scott inte lika vattenkammad.

 

De ser så unga, glada och levande ut på de här bilderna, nästan lite spjuveraktiga. Jag har plötsligt lättare att förstå varför människor i deras närhet blev så charmade, för det blev de. Flera av bilderna verkar tagna efter att de lämnat New York för Paris och Rivieran. Zelda och Scott har redan fått barn, Frances, som hela sitt liv kallades "Scottie." Solen lyser på familjen. Det kommer den inte alltid att göra. I Frankrike börjar horisonten redan mörkna, och det beror inte bara på det annalkande kriget.  

Tematrio - snygga bokomslag

Jag har ju precis skrivit om bokomslag och så kommer en tematrio på ämnet. Fast nu handlar det om snygga omslag. De här utgåvorna av F. Scott Fitzgeralds verk väckte verkligen mitt habegär när jag såg dem i butiken första gången. Jag vill fortfarande ha dem, allihopa:

Sheilah Graham - "College of One: The Story of How F. Scott Fitzgerald Educated the Woman He Loved"

Sheilah Graham växer upp på barnhem i Leeds. Omständigheter för henne till Los Angeles där hon försörjer sig som skvallerkolumnist. Bristen på utbildning förföljer henne dock. Hon umgås i kretsar där idéer och tankar uttrycks högt och snabbt, men själv sitter hon tyst eftersom hon inte hänger med. På ett party träffar hon F. Scott Fitzgerald och de förälskar sig i varandra. Zelda är sedan lång tid tillbaka inspärrad på mentalsjukhus; Scott är i Hollywood för att skriva filmmanus. Efter att Sheilah försökt sig på att läsa Proust och misslyckats bestämmer sig Fitzgerald för att designa en kurs speciellt för henne:

 

"It would take between eighteen months and two years, he estimated. [---] It would also be a reeducation for Scott. He would be taking the course with me. We would study history, literature, poetry, philosophy, religion, music and art." 

 

Scott skriver läslistor och så är de igång. Grahams själv/biografi är en öm beskrivning av Fitzgeralds sista tid i livet. Vid det här laget är han en ganska alkoholiserad man vars filmmanus inte säljer, men som lägger ner mycket tid på att förbättra Grahams självförtroende. Hon delar generöst med sig av Fitzgeralds didaktiska metoder och deras ofta vitt skilda åsikter om den litteratur de läser. Boken innehåller faksimiler av kurslistorna och jag stryker under och lägger titlar på minnet. En del har jag läst, desto mer borde jag ha läst. Mot slutet av memoarerna funderar Graham över vad hon egentligen lärde sig under deras tid tillsammans:

 

"A two-year course or even four years cannot educate you in the complete sense of the word, but it gave me, as I said in the beginning of this book, a key. It widened my horizon. I know where to look. I know how to evaluate.  I am curious. I am open to new ideas and facts. The politicians and biased historians cannot fool me any more. To understand the present and future, you must know something about the past. I can relate today to yesterday.  I am involved. I make up my mind. I ask questions."

 

Rekommenderas varmt.

  

Efter lektionen: "Frankenstein " m.m.

Gruppen som läser litteratur på b-nivå har sina seminarier på nätet och då är det bra att studenterna är få - mer bestämt bara fyra. Vi har hittills läst och diskuterat de romantiska poeterna och Mansfield Park, och idag var det dags för Frankenstein. Vid det här laget har studenterna en någorlunda bra uppfattning om vad som kännetecknar romantisk litteratur. Vi pratade om de moraliska frågor romanen väcker angående naturvetenskapliga framsteg och på vilka sätt Frankenstein och hans monster påminner om varandra. Romanens ramberättelse, där Robert Waltons rastlösa längtan efter äventyr och avlägsna platser dominerar, får nog sägas ingå i kritiken av de snabba samhällsförändringarna och den positivistiska andan som genomsyrar 1800-talet, samt uppfattningen om världen som något att bemästra. Samtidigt är det ju på de vita, vida vidderna och bland de höga alptopparna som de melankoliska, ensamma manliga huvudpersonerna - romanens romantiska hjältar, dvs Walton, Frankenstein och monstret - finner tröst och själslig näring. Mot slutet kom begrepp som transhumanism och cyborger upp och vi hann till och med att prata rebootade Robocop; dock inte filmen Frankenstein, en film vars uselhet blir uppenbar så fort man förstår att det är monstret i filmen titeln hänvisar till och inte hans skapare...

 På a-kursen har vi läst The Great Gatsby och Things Fall Apart sedan sist - två romaner vars manliga huvudpersoner inte handskas med förändringar särskilt bra. Det är nu tredje gången jag hållit seminarier om Fitzgeralds roman och jag finner vid det här laget Gatsbys polerade gangster ganska tröttsam. Det är istället berättaren Nick som gäckar och fascinerar. Han är det verkliga mysteriet i texten. Achebes roman har jag undervisat tidigare men då i sammanhanget afrikansk litteratur. Här läste vi den istället i relation to det narrativa elementet "character." Parallellerna mellan huvudpersonen Okonkwo och den tragiska hjälten i det grekiska dramat är flera. Mer intressant tycker jag dock att det är hur romanen kritiserar eller i alla fall problematiserar den västerländska hyllningen av individen på bekostnad av gruppen. Gatsby, Frankenstein och Okonkwo - ett gäng litterära egoister, skulle man kunna säga.