This Side of Paradise (1920) är F. Scott Fitzgeralds debutroman och första upplagan sålde ut på bara tre dagar. En hejdundrande debut, med andra ord. Fitzgerald var bara 22 år gammal när romanen kom ut. Huvupersonen i This Side of Paradise heter Amory Blaine och är ungefär i samma ålder som Fitzgerald var då. I korthet handlar romanen om hur Amory finner att de ideal och de idéer han köksfilosoferar om under studietiden vid Princeton visar sig vara helt värdelösa när han väl lämnat universitetet bakom sig och går ut i den riktiga världen.
Romanen är väldigt fokuserad på Amory, men man får komma ihåg att den kom ut året efter första världskrigets slut. Amorys desillusionerade världsbild delades nog av många manliga läsare och det förklarar kanske romanens framgång. Och jag skriver manliga läsare med flit, för det är strikt talat manliga erfarenheter som skildras i romanen och kvinnor (och barn) beskylls mer än en gång för att vara en stor orsak till att mäns tankar och ideal reduceras till rent materialistiska. När en man skaffar familj krymper hans ambitioner till att bli en bra familjeförsörjare, konkluderar Amory, medan fruarna blir statussökare (vilket pressar männen att försaka sina ideal ännu mer).
Det här med hur kvinnor och män skildras i This Side of Paradise intresserar mig särskilt eftersom jag läser hans romaner i jakt på fiktiva skildringar av hans då blivande fru, Zelda. Det är nämligen de här "biofiktiva" versionerna av Zelda som Nancy Milford försöker ändra på i sin biografi från 1970, och som fått mig att undra över varför man övergått till att återigen skriva s.k. biofiktion över Zelda.
I This Side of Paradise blir Amory förälskad i två unga kvinnor, men det är framförallt den ena av dem, Rosalind, som anses vara ett fiktivt porträtt av Zelda. Rosalind och Amory vill gifta sig, men då han saknar förmögenhet slår Rosalind upp förlovningen och hon gifter sig med en annan. I verkligheten bröts också förlovningen mellan Scott och Zelda pga av pengabrist, men Milford menar att det var Scott som vägrade att gifta sig innan han slagit igenom som författare, medan Zelda struntade i hans karriär. Hon kom ju från en välbärgad familj som kunde ha hjälpt dem på traven ett tag. Det var för att Scott hela tiden sköt upp datumet för giftemålet som Zelda tröttnade, menar Milford.
Vem som har "rätt" spelar väl ingen roll, egentligen, så här hundra år efteråt? Nja, anser jag. Det gör det nog, i alla fall spelar det kanske viss roll vilken version som presenteras som den "sanna" och av vem. För läser vi inte biografi för att inspireras och lära oss? Se här bara en i övrigt okej "dokumentär" om Fitzgerald, presenterad av Jay McInerney (en författare som ofta jämförts med F. Scott F), där McInerney konsekvent läser Scotts romaner som självbiografier och där Zelda mest framstår som en otrogen och bortskämd "ball and chain":
McInerney är ju en författare och ingen begär väl att han ska presentera något annat än en "bra" berättelse i den här filmen, men tyvärr är den berättelsen också misogyn. Zelda var ju t.ex. också författare och dessutom en kompetent dansare, vilket McInerney inte nämner. Istället påpekar han att Zelda blev "jobbig" när familjen flyttar till Frankrike för att Scott skulle få skriva i fred. Att hon kunde ha känt sig rastlös och funderat över hur hon skulle förverkliga sig själv medan Scott skrev faller honom inte in. Han nämner inte heller att Scott troligtvis var otrogen mot Zelda redan innan de for iväg till Frankrike. Istället nämns bara Zeldas ev. otrohetsaffär på Rivieran, för den berättelsen passar ju så bra in i McInerneys biografiska läsning av The Great Gastby. Det hjälper inte alls att Scott och Zeldas barnbarn kallar Scott för "historierevisionist" när han önskar att han aldrig gift sig med Zelda i ett brev till deras gemensamma dotter, för framför henne sitter ju ännu en historierevisionist (även om alla biografer nog kan kallas det).
Nu ska jag läsa vidare i Fitzgeralds produktion. Nästa roman är The Beautiful and Damned (1922), som kom ut bara två år efter This Side of Paradise.
Romanen är väldigt fokuserad på Amory, men man får komma ihåg att den kom ut året efter första världskrigets slut. Amorys desillusionerade världsbild delades nog av många manliga läsare och det förklarar kanske romanens framgång. Och jag skriver manliga läsare med flit, för det är strikt talat manliga erfarenheter som skildras i romanen och kvinnor (och barn) beskylls mer än en gång för att vara en stor orsak till att mäns tankar och ideal reduceras till rent materialistiska. När en man skaffar familj krymper hans ambitioner till att bli en bra familjeförsörjare, konkluderar Amory, medan fruarna blir statussökare (vilket pressar männen att försaka sina ideal ännu mer).
Det här med hur kvinnor och män skildras i This Side of Paradise intresserar mig särskilt eftersom jag läser hans romaner i jakt på fiktiva skildringar av hans då blivande fru, Zelda. Det är nämligen de här "biofiktiva" versionerna av Zelda som Nancy Milford försöker ändra på i sin biografi från 1970, och som fått mig att undra över varför man övergått till att återigen skriva s.k. biofiktion över Zelda.
I This Side of Paradise blir Amory förälskad i två unga kvinnor, men det är framförallt den ena av dem, Rosalind, som anses vara ett fiktivt porträtt av Zelda. Rosalind och Amory vill gifta sig, men då han saknar förmögenhet slår Rosalind upp förlovningen och hon gifter sig med en annan. I verkligheten bröts också förlovningen mellan Scott och Zelda pga av pengabrist, men Milford menar att det var Scott som vägrade att gifta sig innan han slagit igenom som författare, medan Zelda struntade i hans karriär. Hon kom ju från en välbärgad familj som kunde ha hjälpt dem på traven ett tag. Det var för att Scott hela tiden sköt upp datumet för giftemålet som Zelda tröttnade, menar Milford.
Vem som har "rätt" spelar väl ingen roll, egentligen, så här hundra år efteråt? Nja, anser jag. Det gör det nog, i alla fall spelar det kanske viss roll vilken version som presenteras som den "sanna" och av vem. För läser vi inte biografi för att inspireras och lära oss? Se här bara en i övrigt okej "dokumentär" om Fitzgerald, presenterad av Jay McInerney (en författare som ofta jämförts med F. Scott F), där McInerney konsekvent läser Scotts romaner som självbiografier och där Zelda mest framstår som en otrogen och bortskämd "ball and chain":
McInerney är ju en författare och ingen begär väl att han ska presentera något annat än en "bra" berättelse i den här filmen, men tyvärr är den berättelsen också misogyn. Zelda var ju t.ex. också författare och dessutom en kompetent dansare, vilket McInerney inte nämner. Istället påpekar han att Zelda blev "jobbig" när familjen flyttar till Frankrike för att Scott skulle få skriva i fred. Att hon kunde ha känt sig rastlös och funderat över hur hon skulle förverkliga sig själv medan Scott skrev faller honom inte in. Han nämner inte heller att Scott troligtvis var otrogen mot Zelda redan innan de for iväg till Frankrike. Istället nämns bara Zeldas ev. otrohetsaffär på Rivieran, för den berättelsen passar ju så bra in i McInerneys biografiska läsning av The Great Gastby. Det hjälper inte alls att Scott och Zeldas barnbarn kallar Scott för "historierevisionist" när han önskar att han aldrig gift sig med Zelda i ett brev till deras gemensamma dotter, för framför henne sitter ju ännu en historierevisionist (även om alla biografer nog kan kallas det).
Nu ska jag läsa vidare i Fitzgeralds produktion. Nästa roman är The Beautiful and Damned (1922), som kom ut bara två år efter This Side of Paradise.
6 kommentarer:
Jag tror du skulle gilla boken jag läser just nu. Ja, jag är rätt övertygad faktiskt! Återkommer när jag tagit mig igenom den - har bara hunnit halvvägs än - men den handlar om Clementine Churchill och är oerhört givande läsning.
O ja, det tror jag säkert! Jag vet nästan ingenting om Churchills fru eller hennes familj men efter att ha kikat in på wikipedia blir jag jätteintresserad. Jag har sedan länge tänkt läsa upp mig om Churchill och framförallt hans mamma, som var en sådan där buccaneer som Eith Wharton skriver om.
Jag har faktiskt guidat runt turister i Blenheim Palace en sommar, det palats som Churchill föddes i. Det är f.ö. ägaren till det palatset som är den Marlborough som Churchill lockar med i brevet (finns på wikipedia) till Clementines mamma, där han anger deras förlovning. Men det vet du säkert redan, eftersom du läser om dem.
livet är en fest - kan de säga
(svt visade nyss program om Jenny, Churchills mor, jag har två tjocka böcker om henne: http://hannelesbibliotek.blogspot.se/2015/12/jennie-jerome-18541921-american-born.html
(har besökt även Churchills vackra hus och trädgård i Chartwell, Westerham, där han hade sin ateljé)
Hannele, det kan vara så att jag har del ett av de två tjocka böckerna, någonstans i bokhyllorna. Den ser bekant ut. Vad synd att jag inte kan se SvT Play i USA.
Skicka en kommentar