20. 8/10 Louise Penny - The Beautiful Mystery

Sista dagen på månadens läsmaraton och jag erkänner mig besegrad, men inte nedstämd för det. Visserligen följde jag varken den uppställda läslistan eller hann läsa ut tio titlar, men jag har ändå läst mer skönlitterärt den här månaden än på ett bra tag. Månadens sista roman både påbörjades och avslutades igår. Flygplansläsning av bästa sorten mao: lättläst utan att vara banal och tillräckligt spännande för att jag inte ska somna ifrån. The Beautiful Mystery är den åttonde av kanadensiska Louise Pennys deckare med chefsinspektör (sv?) Armand Gamache i huvudrollen. Romanerna utspelas oftast i Three Pines, en by vars mordstatistik närmar sig St. Mary Meads, eller t.o.m. Midsomers. I den här romanen är mordplatsen dock ett isolerat kloster långt uppe i Quebecs skogar. Munkarna i klostret, visar det sig, är ena rackare på gregoriansk körsång och när en av dem hittas mördad tar det inte lång tid innan Gamache spårar motivet till just sången och kommersialiseringen av densamma.

 

Det här är nog ingen serie att börja mitt i, tyvärr. Bättre att läsa från början, dvs med Still Life. Romanerna har precis blivit filmade, med inspektör Lynley, förlåt Nathaniel Parker, som Gamache. Och det är väl inte helt fel, men det hade varit mer logiskt att casta en franskspråkig skådespelare. För den som aldrig har hört talas om Penny skulle jag vilja jämföra hennes serie med Inger Hedströms böcker om Villette (när kommer hennes nästa förresten? Jag har ju vant mig vid att en ny titel utkommer varje år). Liknande rika persongalleri och förankring i det lokala, snarlika skildringar av ett politiskt spel som försvårar utredningarna och en utveckling av karaktärerna som gör att romanerna bör läsas kronologiskt.

19. 7/10. "Why Don't You Dance?" - Raymond Carver

Visst räknas också enstaka noveller in i ett läsmaraton; särskilt som jag läser mängder facklitteratur jag inte räknar bland de tio (maratonregler). Carvers What We Talk About When We Talk About Love (1981) har stått halvläst i bokhyllan i Sverige sedan ca 1992 och den här novellen tillhörde de olästa. Inte längre fallet, sedan både intertextuella tips och själva texten hittades hos Läsdagboken. Isbergare kallar hon novellen och visst är det så, eller som en av personerna avslutar: "There was more to it, and she tried to get it talked out. After a time, she quit trying." En kommentar giltig för novellen och hela tillvaron; människan som mysterium. Jag associerar både till samlingens titel och Philip Roth. Att förstå varandra - och oss själva - fel, är kanske det mesta vi kan hoppas på. Recensent för NYT tyckte också om den här novellen, men slet sitt hår vid läsningen av de övriga. Carver representerar, menar han: "the most flagrant and common imposition in current fiction, to end a story with a sententious ambiguity that leaves the reader holding the bag." Och ja, sådant kan vara galet irriterande i större mängder. Kanske har jag läst allt jag behöver läsa ur den här novellsamlingen?

16. 6/10 Joyce Carol Oates - Zombie

Alltså, det där med ett inlägg per dag har jag ju fått lägga ner, men vem vet, jag kanske kommer ikapp rätt vad det är. Nu till roman nummer sex av tio i mitt läsmaraton: Zombie, vars titel jag initialt tolkar som en metafor för huvudpersonen Quentins brist på social kompetens och empati, men som visar sig referera till något mycket värre, nämligen hans begär efter en alltigenom foglig person som förmår uppfylla alla hans sexuella krav och begär, dvs en zombie (fast hur sexiga och fogliga är de egentligen?). Jag ska inte gå in på detaljer, men en isklyvare och ett antal misslyckade amatörlobotomier bidrar till att jag mår ganska illa under läsningen. Nu är jag i och för sig inte helt återställd efter veckan som varit, men jag tror faktiskt att min avsmak främst beror på Oates roman och inte på sjukan.

 

Hursomhelst blir jag inte klok på den här romanen. Varför väljer Oates att skildra just en sån här persons inre? Mina reservationer har mindre att gör med det som skildras och mer med det voyeuristiska perspektivet. Oates drar paralleller mellan huvudpersonens experiment och liknande experiment under 1950-talets, då utförda av legitimerade läkare, samt en gång förekommande amerikanska försök där mentalt oförmögna personer utsattes för farliga doser av radioaktiv strålning. I ljuset av medicinsk historia framstår Quentins handlingar inte lika bizarra och unika, tycks hon mena. Att Quentin dessutom mest sitter hemma och tittar på tv och äter hamburgare när han inte kidnappar eller tänker på att kidnappa pojkar och unga män kan kanske också förstås som en kritik av ett kommersiellt amerikanskt samhälle. Men om så är fallet är Oates övertydlig och romanen alldeles för tvådimensionell. Det bizarra, blodiga och äckliga som fysisk manifestation av en samhällelig och individuell moralisk förtvining återfinns både i Black Water och i The Accursed. I den förra romanen är dock Oates mer återhållsam med sin förkärlek för det melodramatiska och det bizarra och då blir kritiken effektiv. I Zombie och The Accursed  är penseldragen bredare och resultatet mer primitivt, grällt och tvivelaktigt.

15. 5/10: Marguerite Duras: Lol V. Steins hänförelse

Det här inlägget skulle ha skrivit i New York. Tyvärr drabbades både jag och Mr B av magsjukornas magsjuka kvällen innan resan och var tvugna att boka om biljetterna. Ifall någon inte visste det (jag visste det inte) är det tydligen fullt möjligt att boka om också 'ej ombokningsbara' biljetter. Kontentan är att Mr B åker till New York nästa vecka utan mig. Jag får vackert vänta till juni.

 

Trots sjukdom har jag lyckats ta mig igenom Marguerite Duras Lol V Steins hänförelse. Det berodde kanske på omständigheterna, men jag var inte hänförd under läsningen. Språkligt är romanen helt klart intressant, en slags nouveau roman, där upprepningar, ellipser, lösryckta röster, kroppar utan identitet  och liknande stilistiska drag drar upmärksamheten till sig. Men vad trött jag blev på Duras insisterande på att olyckliga, galna, Lol skulle vara så till den grad oemotståndlig för den manlige berättaren. Det är romaner som den här som inbillar läsare att sorgsenhet, depression etc är på något sätt attraktiva attribut hos en person. Det är de inte. Slutresultatet är en suggestiv, liksom klibbig (hej, impressionistiska beskrivningar) och klaustrofobisk text. Jag är glad att min läsning är över, samtidigt som, visst, jag är glad att ha läst.

13. 4/10 Curtis Sittenfeld - Prep

Jag är senkommen till Sittenfeld. Hittade Prep (2005) i en bokhög i går och flydde på så sätt från Duras schamanlika upprepningar i Lol V Steins hänförelse in i priviligerad internatmiljö och tonårsångest. Jag tror numera på avvikelser från läsplaner som något nödvändigt i läsprocessen. Jag räknar alltså in romanen i mitt läsmaraton. Sittenfeld undviker att falla ner i romansträsket och det ska hon ha en eloge för. Romantiseringar förekommer dock på andra plan, framförallt av den amerikanska överklassen, på ett sätt som påminner om Whit Stillmans film Metropolitan (1990). Liksom i den filmen är huvudpersonen i Prep inte särskilt sympatisk, i romanen faktiskt extremt osympatisk, navelskådandet klaustrofobiskt och klasskomplexet patetiskt, men det är ju det som gör romanen intressant.

10. 3/10 Jess Walter - Beautiful Ruins

Den klassiska Hollywoodfilmen är ett vedertaget begrepp, men Mark Cousins (The Story of Film) menar att det är en felbeteckning eftersom Hollywoodfilmen inte alls är klassisk utan djupt romantisk till karaktär och struktur. På samma sätt är Jess Walters Beautiful Ruins romantisk i grunden. Den låtsas ibland vara cynisk och samhällskritisk, särskilt i förhållande till kändisskap och filmbranschen, men är egentligen en enda lång pitch (sv?) av filmversionen. Berättelsen är ett kollage av personer, perioder, platser och genrer. Praktiskt taget varenda scen går att föreställa sig i filmformat: den döende skådespelerskan som anländer till den italienska kustbyn i båt, solens strålar som glittrar på vattenytan; den amerikanska soldaten som vandrar genom ett sönderskjutet landskap; ljudet av sprinklersystemet utanför ett sängkammarfönster i Los Angeles, Edinburgh i festivalkostym osv.

 

The pitch: Föreställ er en kombination av Den döende patienten (1996) och The Player (1992) med inslag av Trainspotting (1996) och  Cold Mountain (2003)!

 

Vissa partier skorrar dock lite falskt. När Jess Walter i romanens sista kapitel hävdar att alla berättelser är kärlekshistorier (the detective loves the mystery, the serial murderer loves his victim, and the spy loves his front. The ice trucker is torn between his love for the ice and the truck, and the pawnshop guys adore their junk) läser jag det som ett slags alibi, en ursäkt  för att det just en kärlekshistoria han skrivit. Håller man i minnet att detta är en melankolisk, nostalgisk och hoppfull berättelse med dramatisk början och tillrättalagt slut är ändå Beautiful Ruins rätt ljuvlig läsning. 

5. 2/10 Therese Bohman - Den drunknade

Det här är säkert en sådan roman alla redan läst så jag tänkte inte skriva mycket om den, förutom att jag tyckte väldigt bra om Therese Bohmans Den drunknade, trots det fadda ämnet masochistisk tjej. Lite oroade jag mig på slutet, stannar Marina kvar eller sticker hon? 'Bevis' (ja, på vadå, förutom hur märket på Stellas lår uppstod) har hon ju, men sedan då? Bara det faktum att jag funderade på det här hela dagen säger något om hur väl Bohman skriver; jag bryr mig om hur det går efteråt. Jag låg kvar i sängen i morse bara för att läsa ut. På balkongräcket drillade en koltrast över alla trafikljud. Det var så vackert, lyssna här bara. Mr B bar in hett kaffe i kopp, jag ligger och drar mig under täcke och filt med romanen. Det är vår i London men luften nyper fortfarande i skinnet. När jag läser Bohman känner jag dock värmen, klibbigheten och dofterna av rutten frukt.

Gregory Crewdson, Ophelia (detalj)

3. 1/10 Claire Messud - "The Woman Upstairs"

Först av tio. Jag har rekommenderats att läsa The Woman Upstairs och nu undrar jag varför. Väninnan bakom rekommendationen är lågstadielärare på en Waldorf-skola (don't get me started), hon är gift och har ett dotter. Hon antydde starkt att jag skulle känna igen mig i romanen, eftersom "jag också är lärare." Vad menar hon egentligen? Romanen handlar ju inte alls om det. Jag tror hon projicerar annat något på mig, eller på romanen och jag är osäker på vad det är.

Huvudpersonen i Massuds roman är lågstadielärare, precis som min väninna. Hon (huvudpersonen) är ensamstående och kärar ner sig i en elevs familj. Karismatiska mamma Sirena är konstnär, vilket också huvudpersonen är. Karismatiska pappa förför på andra sätt. Beskrivningar av kvinnornas konstnärsskap minner lite om Siri Hustvedts What I Loved men saknar intellektuell kärna. Huvudpersonen är f.ö. arg, nej rasande, skitförbannad. I romanens början antyds, ja mer än antyds, att hon blivit sviken av familjen i fråga. Påståendet upprepas romanen igenom och när jag kommer till slutet har jag utvecklat flertal hypoteser. Tyvärr besannas den mest troliga och uppenbara. Problemet med romanen är precis dessa antydningar. De är klumpiga, alltför direkta, saknar subtilitet. Väninnans rekommendation dock alldeles för vag - jag måste ta ett snack med henne.

Nr 2: Therese Bohman - Den drunkade.

10 i mars (läslistan)

Så här ser läslistan inför mitt maraton ut. Kanske inte helt lätt att se alla titlar men de återkommer ju. Först ut är Claire Massuds The Woman Upstairs, som jag faktiskt inte börjat läsa ännu: 



 

10 i mars (läsmaraton)

Jag maratonläser (dock utan foliehatt), vilket innebär läsning av tio skönlitterära böcker i mars. För några år sedan, inget problem. Nu däremot, något helt annat. För andra som läser, se här. Jag känner dock inte till några regler, ska titlarna börja på Q, måste böckerna vara över 200 sidor, bör de vara skrivna på tyska och utgivna under 2014 eller liknande? Om inga regler finns skriver jag mina egna: valfritt språk + en på franska; valfri längd, utgivningsår m.m. men böckerna måste redan vara i min ägo, alltså inga nyköp; lista ska anges 1 mars; samtliga böcker ska kommenteras här. Så, nu är jag redo att börja.