Visar inlägg med etikett Birgitta Stenberg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Birgitta Stenberg. Visa alla inlägg

torsdag, mars 03, 2016

Lisa Rydberg: "Min ö, mitt opium"

Grafisk novellette från Kolik förlag om Anaïs Nins resa till New York under andra världskriget. Birgitta Stenberg skriver i förordet att Rydberg inte tecknar Nin "som det sexobjekt hon ofta framställs vara, här är hon en gravallvarlig, järnhårt strävande wannabe. Hon omger sig av likasinnade varav också Henry Miller är en, men deras kärleksförhållande berörs nästan inte. Kretsen kring dem består av andra oetablerade unga, alla lika självupptagna som de. Effekten är högst roande." Jag kunde inte beskrivit det bättre. Perfektion i litet format.    

onsdag, juli 23, 2008

Böcker A till Ö: S

Malin skriver: Femte bokstaven ut blir S. Utmaningen är att nämna en bok OCH en författare på bokstaven. Någon som ni gillar, avskyr, skrattar åt, gråter till, skräms av.

Författare: Birgitta Stenberg för sina självutlämnande och spännande självbiografier. Hennes 50-talsäventyr i Paris är jag särskilt förtjust i. (bubblar: minst lika bra Sagan, Sandel, Sayers och Söderberg)

Titel: Skuggor och speglingar: en sonettsvit av Lotta Olsson är en fin omskrivining av Persefone- och Demetermyten. Får nog ändå dela plats med antologin Synd: noveller från kvinnornas moderna genombrott, eftersom den senare innehåller sådana rara pärlor (länken går direkt till texterna, som nu finns på nätet!).

Karaktär: svårare, men Stephanie Plum från Janet Evanovichs New Jersey-baserade böcker får det nog bli. Får mig att skratta högt var jag än befinner mig. (bubblar: två härligt omoraliska kvinnor: Sister Carrie och Becky Sharpe, samt betydligt mer moraliska Sarah från The End of the Affair).

lördag, april 26, 2008

Lästrio: Jaget och den andre

Kanske beror det på mediaintresset för Noréndagböckerna. Jag antar hur som helst En annan sidas trioutmaning, själv/biografier, via Bokbabbel. Dock med reservation, eftersom det rör sig om två genrer där skillnaderna stavas sanningsanspråk och läsarattityder. Gällande det senare: jag läser självbiografier för att lära känna mig bättre. Biografier för skvallerpotentialen och tiden. Därför blir det två listor. Men ändå, vad svårt att begränsa titlarna till tre!

Självbiografier:

1. Birgitta Stenberg: Kärlek i Europa. Modern svensk klassiker om Europaresor innan interrailkort och språkstudier. Om att hitta en identitet utanför snäva köns- och författarroller, med skickliga metanarrativa inslag. Den klart bästa i tetralogin (fast egentligen fem, med Alla Vilda). Mustig, rolig och ibland tragisk bladvändare.

2. Simone de Beauvoir: En familjeflickas memoarer. Igen, den första i en serie om fyra självbiografier. En Bildungsroman i strikt bemärkelse där Beauvoir skildrar sin väg genom det franska utbildningssystemet, uppbrottet från hemmets katolska medelklassmoral och mötet med Sartre. Kan också läsas som del av existentiellt livsprojekt. Mer spännande än det låter.

3. Jean-Jacques Rousseau: Bekännelser. Han är världslitteraturens mest självupptagna geni (på papper) och oavsiktligt tragikomisk. Olyckligt förälskad i varenda societetskvinna han möter och med åren alltmer paranoid. Men, det är också ett känsligt självporträtt av en tänkande man som aldrig kände sig i takt med tiden.

Biografier:

1. Andrew Wilson: Beautiful Shadow: A Life of Patricia Highsmith. Det tål att repeteras: en nattsvart personlighet skildras och resultatet är lika spännande som hennes egna böcker.

2. Robert Caro: The Power Broker: Robert Moses and the Fall of New York. Episk biografi över stadsarkitekten Moses, utformaren av det moderna New York. Minst lika rafflande som Gudfadern men på rätt sida (oftast) om lagen.

3. Phyllis Rose: Parallel Lives: Five Victorian Marriages. Gruppbiografi över äktenskap mellan kända viktorianska män och kvinnor. Ger oöverträffade insikter i tidens sexualmoral och äktenskapsproblem. Ex. John Ruskins traumatiska upptäckt av fruns könshår.

(Bubblare: Alex Haley: The Autobiography of Malcolm X. Pga spökskriveri egentligen biografi, men strunt i det. Suverän skildring av medborgarrättsrörelsen och att vara svart man i 1960-talets USA. Samt Antonia Fraser: Marie Antoinette. Mycket bättre än filmversionen. Glamour, politiskt intrigerande och revolution. Här finns allt.)