Sarah Perry - The Essex Serpent (2016)

Någon kritiker har kallat Sarah Perrys roman för en blandning mellan Dickens och Stoker, men det är lite missvisande, tycker jag. The Essex Serpent utspelas visserligen under 1880-talets andra hälft, men saknar Dickens sentimentala personligheter. Människorna i Perrys roman är moderna, komplexa karaktärer som inte alltid förmår eller förstår att göra rätt utan att därför demoniseras. Och titeln till trots är det inte fråga om någon renodlat gotisk skräckroman även om berättelsen flörtar rätt friskt med densamma. Så jämförelsen med Stoker håller inte riktigt den heller. Men Perrys roman blir inte sämre för det.

The Essex Serpent är en kärleks- eller vänskapshistoria mellan Cora, den unga änkan till en sadistisk man (som vi får veta frustrerande lite om, här kunde Perry gott ha drämt till med fler gotiska anspelningar), och Will, en landsortspräst med lungsjuk fru. De två träffas efter att Cora tagit på sig rollen som amatörvetenskapsman, eller kvinna då, och i jakt på fossiler lämnat London för Aldwinter, Essex, tillsammans med bästa väninnan. Ryktet har nått London att ett av traktens mytologiska varelser, den så kallade Essexormen, återigen skymtats i trakten och Cora vädrar ära och berömmelse. 

I Aldwinter har en sorts masshysteri uppstått, efter att flera vittnen säger sig ha sett ormen. Perry skildrar periodens motsägelsefullhet med lätt men fast hand. Vidskepelse ställs mot olika vetenskaper i vardande. Mellan Cora och Will uppstår ett slags själsfrändeskap som kompliceras av att de tycks stå på motsatta sidor i jakten på sanningen. Cora är beredd att acceptera ormens fysiska existens, som en så kallad levande fossil, medan Will avfärdar bybornas tro som vidskeplighet, samtidigt som det i hans egen kyrka finns en avbildning av den mytologiska varelsen.

Perry gör anspelningar på 1800-talets litteratur, kultur och tänkande, men hon tillåter inte dessa att skymma relationen mellan Cora och Will, eller förhållandena mellan andra personer i romanen. Till skillnad från t.ex. A.S. Byatt i The Children's Hour skryter inte Perry med hur mycket hon fördjupat sig i den tidsperiod hon skildrar. Anspelningarna ger enbart ett sammanhang åt och fördjupar de dilemman personerna i The Essex Serpent står inför och de frågor de försöker besvara, samtidigt som de ger krydda och färg åt berättelsen. Mycket snyggt gjort.

"Midway through the afternoon the sea-fog rallied and approached Aldwinter from the east. It crept across windowsills and pooled in ditches and hollows, and dampened the ringing of the All Saints bell. Cora, restlessly walking on the common, looked the sun dead in the eye and saw, specked on its surface, the dark sunspots of storms raging. Who will I tell now, if not him? she thought. Who else would believe me when I speak of impossible things?"

Förutom persongalleriet är det just skildringen av Essex som stannar kvar efter läsningen av Perrys roman. Essex har en lång kustlinje från norr till söder, som till stora delar består av småöar, sumpmaker och gjyttjiga stränder, där dimman regelbundet rullar in från havet. Det är inte svårt att förstå hur myten om ormen kunnat uppstå på en sådan plats. Men årstiderna står inte stilla i The Essex Serpent, vilket gör att romanen också kan kallas för en sommarskildring. På ca 400 sidor är det här en perfekt bok att ta med sig på semestern eller läsa hemma under en regnig sommarvecka. Rekommenderas varmt. Omslaget till den engelskspråkiga upplagan är dessutom rasande snyggt, för den som tycker sådant är viktigt.

A. S. Byatt: "The Children's Hour"

The Children's Book börjar idylliskt. Det är 1895 och medelklassbohemerna Olive och Humphry Wellwood bjuder in till årlig midsommarfest. Man ska äta i det gröna och spela Shakespeare. Med på festen är de familjer vars historier utgör romanen: Humphrys bror Basil med familj är där; det är också museintendenten Prosper Cain, som kommer i sällskap med sina barn och Philip. Den senare erbjuds lärlingsplats hos keramikern Benedict Fludd, vars barn firar midsommar hos Wellwoods. Marionnett-teaterdirektören Anselm Stern kommer objuden och skrämmer barnen med E. T. A. Hoffmans Sandmannen. Bakom den sen-viktorianska idyllen döljer sig dock hemligheter, som påverkar främst familjernas barn. Fast det anländande 1900-talet erbjuder också nya möjligheter, i synnerhet för döttrarna. Ska de gifta sig eller studera vidare? Hur fria vågar de vara i sin sexualitet? Pennalism och utstakade karriärer är istället sönernas problem. Och plötsligt står första världskriget för dörren.

Egentligen är The Children’s Book alldeles omöjlig som roman. Med ett tiotal huvudpersoner blir det många trådar (och namn) att hålla reda på. Långa stycken är dessutom rena kulturhistoriska översikterna. Det är som om Byatt inte litade på sin förmåga att skildra perioden litterärt. Karaktären Olive Wellwood försörjer sig på att skriva sagor, men sagorna som återberättas i romanen är närmast överflödiga. I Possession var de lyriska inslagen ledtrådar till romanens litterära och historiska mysterium. Sagorna som berättas i The Children’s Book fyller, vad jag ser, ingen sådan funktion. Desutom är de rätt dåliga (undantaget är den om flickan och dockskåpet). Boken känns märkligt ofärdig, oredigerad: trots över 600 sidor förblir sammanhangen mellan olika textmoment vaga.

Ändå är The Children’s Book ofta riktigt underhållande, ibland rent förtrollande. Paradoxalt nog beror det på de historiska referenserna: i Paris skymtar en sliten och sjuk Oscar Wilde; Peter Pan sätts up i West End. I München diskuterar man Otto Gross och anarkisten Gustav Landauer medan suffragetterna i London spränger byggnader, fängslas och matvägrar. Fabianerna grälar sinsemellan och författaren William Le Queu bidrar till krigsmobiliseringen med följetonger som Spies of the Keiser. Huvudpersonernas personliga dilemman speglar de samhälleliga. Fast ibland jag tycker att Byatt, i sin iver att göra vissa moraliska ställningstaganden, offrar sina karaktärers trovärdighet. Det gäller särskilt porträttet av Olive Wellwood. Den ångerfyllda kollapsen i slutet av boken är inte alls karakteristisk för den Olive vi lärt känna tidigare. Slutsats: en problematisk, ojämn men också läsvärd och spännande roman, hur nu det går ihop. Nominerad till årets Man Booker Prize.

bokillustrationer

Clough Gate, Newnham College, 1997.

The Sidgwick Building, Newnham College, 1997

"Newnham College was austere, graceful and comfortable. The buildings were red brick and slightly Dutch, which is to say, domestic. There was a hockey field where they covertly (their legs in shortened skirts must not be seen) played vigorous and enthusiastic matches. There was a croquet lawn."

--A.S. Byatt, The Children's Hour, sid. 476.

I museets dolda vrår

Pitt Rivers Museum, Oxford 2009.

Jag är officiellt förälskad i Byatts The Children's Book. Faktiskt redan från första sidan, när pojkarna Julian Cain och Tom Wellwood vandrar runt i det museum i Victoria & Albert Museum och där upptäcker hemlösa Philip, arbetarbarnet som flyttat in i ett av det nybyggda muséets många förrådsrum och drömmer drömmar i våt lera och keramik.

Bilden ovan är förstås helt fel, den är inte från V & A, utan stora salen i Pitt Rivers Museum, där en sagolik antropologisk samling huserar (inkl. krympta människohuvuden). Ett riktigt muséernas museum, som trots fel tid och rum får illustrera inledningen till Byatts roman. Att stiga in Pitt Rivers är nämligen som att resa tillbaka i tiden för de stora upptäckarna. Byatts bok är något liknande, ett ljuvligt upptäcksresande bland visuella och litterära referenser, inte till ett viktorianskt England den här gången, men väl ett edwardianskt. Mer följer när jag nått slutet.

Arts and Craft i Leksand

Fortfarande bara halvvägs (av orsaker jag återkommer till) in i The Children's Book, men plötsligt kliver Byatts karaktärer, eller snarare deras likar, ut ur texten via radion. K1 besöker Hildasholm, där Axel Munthes engelska fru Hilda Pennington-Mellor skapade en trädgård som i fantasirikedom inte skiljer sig nämnvärt från romanens Olive och hennes sagor. Liksom Olives man Humphry var Munthe oftast frånvarande, både rent fysiskt och känslomässigt. Men andra paralleller mellan Olive och Hilda är mer frapperande: tidsandan, kreativiteten, de okonventionella relationerna, barnen och Shakespeare. Läsningen av Byatts roman är plötsligt ett nöje igen. Jag har dessutom länge närt en slags förälskelse i Axel Munthe. Olof Lagercrantzs Min första krets, där en ung Lagercrantz beskriver sitt umgänge med Hildas söner, står nu också högt på min måste-läsa-lista. Här också besök på Hildasholm, tillsammans med gubbsen från programmet Trädgård.

A. S. Byatt om perioden 1901 - 1914

(à propos The Children's Book:)

"Much of what the Edwardians achieved was real and solid: Women were slowly emancipated, the workhouse was replaced by some sort of social security and pensions for the old, children were treated as people, sex was sensibly discussed, even if free love led to problems that have not gone away. But I have never loved Edwardian literature and art as I love the Victorians. There is something self-satisfied and preachy about both Wells and Shaw, something violently preachy about Lawrence and smugly self-preening about Bloomsbury. The Victorians had a sense of the tragic and the terrible, and after the 1914–18 war, that came back."

--- A.S. Byatt, Bookforum, nov. 2009.

Edwardianskt landskapsrum

Grantchester Orchard, våren 1997

Från: "The Old Vicarage, Grantchester"

eithe genoimen . . . would I were

In Grantchester, in Grantchester!

---Some, it may be, can get in touch

With Nature there, or Earth, or such.

And clever modern men have seen

A Faun a-peeping through the green,

And felt the Classics were not dead,

To glimpse a Naiad's reedy head,

Or hear the Goat-foot piping low: . . .

But these are things I do not know.

I only know that you may lie

Day long and watch the Cambridge sky,

And, flower-lulled in sleepy grass,

Hear the cool lapse of hours pass,

Until the centuries blend and blur

In Grantchester, in Grantchester. . . .

--- Rupert Brooke, Berlin 1912.

Vad jag (inte) läser i sommar

Tillbaka till hyllorna, Byron och de andra romantikerna! Wordsworth tröttade ut och mitt pappersex av Don Juan är i Sverige. Ute är Londonväder - regn, sol, sedan regn igen. Jag längtar hem. Ylva påminner om att SVT visar Howards End. Väcker lite grand lust att läsa boken. Helena har köpt Tana Frenchs In the Woods. Känner kanske för att öppna den istället.

Halvvägs in i Gail Bells giftberättelse, halvvägs också bland O'Connors noveller. På golvet bredvid sängen ligger The Hour of the Star, The Postman Always Rings Twice, The Rum Diary, Det förflutnas ständiga närvaro samt The Diana Chronicles. Städar bort dem. När regnet trummar som hårdast mot rutorna ser jag istället två versioner av Gaslight via youtube (George Cukor och Thorold Dickinson). Beställer sedan A. S. Byatts senaste roman, The Children's Book, och hoppas att den är riktigt, riktigt bra.

DET SKÖNA VS. DET SUBLIMA

Enl. E. Burke (enl. A. S. Byatt), alltså:

Claude Lorrain. Apollo och muserna på berget Helion (1680)

Salvator Rosa. Landskap med Johannes Döparen och Kristus (1655-1660)

A. S. Byatt - "Unruly Times"

Varför blev Wordsworth och Coleridge, tidiga anhängare av den franska revolutionen, konservativa rojalister på gamla dagar? Hur började deras litterära samarbetade och varför blev de osams? Hur såg de på den ökade industrialiseringen, turismen och nya teorier om barnuppfostran? I Unruly Times söker A. S. Byatt svara på de här och ett gäng andra frågor genom att placera de två diktarna i ett idéhistoriskt sammanhang.

Resultatet är torrt akademiskt och lite (okej, mycket) saknar jag en fokusering på själva texterna. Men halvvägs in i boken är det bara att konstatera att Byatt inte skrivit litteraturkritik. Jag konstaterar också att Coleridge är den mer spännande och färgstarka av de två - pantisokrat, opiummissbrukare, hyperintelligent socialt geni med en alltid snabbt brinnande och lika snabbt falnande entusiasm. Hans lyrik är också mer melodramatisk, gotisk än Wordsworths. Om det kan man tycka eller inte.

DEN MEST FÖRBJUDNA AV SYSKONKÄRLEKAR?

Away, away, it is the air

That stirs among the withered leaves;

Away, away, it is not there,

Go, hunt among the harvest-sheaves.

There is a bed in shape as plain

As from a hare or lion's lair

It is the bed where we have lain

In anguish and despair.

Away and take the eagle's eye,

The tyger's smell,

Ears that can hear the agonies

And murmurings of hell;

And when you there have stood

By that same bed of pain,

The groans are gone, the tears remain.

Then tell me if the thing be clear,

The difference betwixt a tear

Of water and of blood.*

-- William Wordsworth

*) diktfragment ur Wordsworths Alfoxden-anteckningar. A. S. Byatt, Unruly Times, sid. 20-21. Är detta en beskriving av ett incestuöst förhållande? undrar Byatt.

Jag möter en diktare

Hittills finner jag William Wordsworth i Lyrical Ballads sublim ("Tintern Abbey"), lite kul/banal ("Tables Turned") när han inte är outhärdligt sentimental ("We Are Seven"), förstås. Naturens förmåga att väcka "emotions [later] recollected in tranquility" och sökandet efter en mystisk harmoni - ett känslobaserat medvetande snarare än Gud - dominerar kanske inte helt oväntat. Mao en blandad apéritif till The Prelude.

Under tiden: A. S. Byatts bok är fortfarande, som bäst, halvdan. Har ofta känslan av att hon missar något väsentligt, men vet inte vad. Hon vet iallafall att spekulera i det minst sagt intensiva förhållandet mellan bror William och syster Dorothy Wordsworth. Var det månne incestuöst? Och var Dorothys ständiga huvudvärk ett utslag av den press det innebar att bo kvar med William efter att han gift sig eller berodde smärtan mest på hennes dåliga tänder? Byatts syrra Drabble undrar också. Jag gillar att läsa om Wordsworth som vanlig dödlig. Behövlig motvikt till det ibland något självgoda, von oben-perspektivet i hans diktning. Blir dessutom alltmer nyfiken på Dorothy W.

A. S. Byatt på balkongen

De brittiska tidningarna lovar en torr, varm sommar. Redan nu kan man stanna på balkongen efter att solen gått ner. Smuttar på en Sancerre, också torr, och tänker att A. S. Byatts bok om Coleridge och Wordsworth är likaledes torr och sträv. Fast den duger som introduktion. Illustrerad är den också.

Maj månads läsning

BBCs lyrikserie är inspirerande. Den första av månaderna utan R kommer därför att gå i engelska romantikens tecken. För nu ska de läsas mer ingående, Coleridge, Wordsworth, Shelley, Keats och Byron, samt ett antal kvinnliga romantiker (som jag hoppas kunna namnen på snart). Dags att leta fram gulnade anteckningar från Duncan Wus underbara föreläsningar, rota bland hyllorna efter sekundärlitteratur och göra besök på Londons många museer. Första instans: A. S. Byatts Unruly Times: Wordsworth and Coleridge in Their Time. Hejdå Susan Faludi, vi gör en paus.

Författarmöten

Trots tre år i Oxford missade jag alltid The Oxford Literary Festival, som pågår just nu. Jag kommer att missa festivalen i år också. Inte för att jag som tidigare år lämnar stan när vårlovet börjar. Inte för att jag nu flyttat därifrån. Nej, det är för att jag inte vill se, höra och framförallt inte möta den lille mannen bakom draperiet. Jag föredrar blixtarna och dundret. Kanske är jag i minoritet. Det verkar marknadsförarna hos bokförlagen tycka.

Hos Beckman, Ohlsson och Can diskuterades nyligen författarmarknadsföring. Men hur mycket Eva Beckman än försökte uppmuntra prat om ämnet utanför de i förväg uppställda fin- och populärkulturramarna var åsikterna tråkigt fastlåsta. Särskilt hos representanterna för den litterära kritiker- och publicistkåren, Jonas Thente och Svante Weyler. De tävlade i vem som kunde förfasa sig mest över det åh, så vulgära fenomenent. Inbjudna författaren Denise Rudberg, som nyligen sålt sin själ till ett inredningsmagasin, fick bära hundhuvudet. Ändå var det just när Rudberg och programmets andra författargäst, Martina Lowden, kom till tals som ett annat perspektiv på företeelsen antyddes, även om det inte utvecklades. Hur känns det egentligen att stå framför en publik? Ganska jobbigt, erkände båda.

Rudbeck och Lowden bekräftar vad två brittiska skrivande systrar lärt mig om kändisförfattarfenomenet, dvs. författarmötet som olustigt för alla parter. När jag träffade A. S. Byatt i Cambridge 1997 var mina förväntningar höga. Jag hade nyligen läst ut och älskade "Possession". I boken var kvinnorna blonda amazoner och romantiska, mörkögda poeter. Byatt själv var en kort, rund och grå liten kvinna, som såg uppenbart obekväm ut inför mötet med läsarna. Hon stod ensam mitt i ett rum fullt av främlingar och greppade hårt om ett litet glas torr, gul sherry. När någon kom fram och utropade att de bara älskade hennes bok! ryggade hon tillbaka, mumlade något ohörbart och tittade sedan ner i golvet. Jag kunde inte gå fram jag också och led med i tysthet. Mot slutet av kvällen satt hon gömd på en stol i hallen, i väntan på en taxi som kunde ta henne långt därifrån eller bara hem.

Byatt och systern Margaret Drabble är ökända rivaler, men delar skräcken för det offentliga. 2001 bjöds Drabble in av engelska fakultetet i Oxford till vad som skulle bli hennes sista framträdande. Mörk och ståtlig utstrålade Drabble säkerhet uppe på podiet. Varför skulle hon då dra sig tillbaka från den litterära cirkusen? Jo, hon stammar. Varje framträdande föregicks av enorma förberedelser och stor vånda. Och hon var inte ensam, berättade hon. Många författare har lidit och lider av samma problem:

"Camille Desmoulins, Charles Lamb, Henry James, Somerset Maugham, Arnold Bennett, Elizabeth Bowen, Philip Larkin, and John Updike. Several interesting questions arise, at least to my mind. Did any of these take to text because of their difficulties with parole? Was their literary style affected by the nature of their impediment? Why did or do some of them avoid public situations, while others seek them?"

Systrarna Drabble och Byatts scenskräck, Rudbecks medieovana och en krampaktigt sväljande Lowden; i mitt fall känns mötet med författarpersonen som en ofrivillig våldshandling. Att känslostormarna utgår från min (möjliga fel-)tolkning av författarens reaktioner gör inte situationen mindre obehaglig - för mig. Att det finns författare som älskar att framträda, att möta läsaren direkt och dela med sig av sina åsikter angående både ditten och datten ändrar inte mina känslor: mötet känns konstruerat, osunt, faktiskt ointressant.

Kanske, kanske beror det på att mötet ofta baseras på just ett påstående (jag älskar din bok!) och inte en fråga? Måste jag inte därför älska författaren också? Kanske är mötet en omöjlig uppmaning till författaren att bekräfta den litterära upplevelsen? Äsch, jag vet inte. Jag vet bara att så länge jag känner som jag gör håller jag mig på avstånd från litterära festivaler och författarmöten. I och med det inbillar jag mig att jag också frigör författaren, som då blir: "no longer a shepherd, no longer a man, but one transfigured, light-encompassed, one that laughed!", som Drabble avslutar sin artikel.