A. S. Byatt: "The Children's Hour"

The Children's Book börjar idylliskt. Det är 1895 och medelklassbohemerna Olive och Humphry Wellwood bjuder in till årlig midsommarfest. Man ska äta i det gröna och spela Shakespeare. Med på festen är de familjer vars historier utgör romanen: Humphrys bror Basil med familj är där; det är också museintendenten Prosper Cain, som kommer i sällskap med sina barn och Philip. Den senare erbjuds lärlingsplats hos keramikern Benedict Fludd, vars barn firar midsommar hos Wellwoods. Marionnett-teaterdirektören Anselm Stern kommer objuden och skrämmer barnen med E. T. A. Hoffmans Sandmannen. Bakom den sen-viktorianska idyllen döljer sig dock hemligheter, som påverkar främst familjernas barn. Fast det anländande 1900-talet erbjuder också nya möjligheter, i synnerhet för döttrarna. Ska de gifta sig eller studera vidare? Hur fria vågar de vara i sin sexualitet? Pennalism och utstakade karriärer är istället sönernas problem. Och plötsligt står första världskriget för dörren.

Egentligen är The Children’s Book alldeles omöjlig som roman. Med ett tiotal huvudpersoner blir det många trådar (och namn) att hålla reda på. Långa stycken är dessutom rena kulturhistoriska översikterna. Det är som om Byatt inte litade på sin förmåga att skildra perioden litterärt. Karaktären Olive Wellwood försörjer sig på att skriva sagor, men sagorna som återberättas i romanen är närmast överflödiga. I Possession var de lyriska inslagen ledtrådar till romanens litterära och historiska mysterium. Sagorna som berättas i The Children’s Book fyller, vad jag ser, ingen sådan funktion. Desutom är de rätt dåliga (undantaget är den om flickan och dockskåpet). Boken känns märkligt ofärdig, oredigerad: trots över 600 sidor förblir sammanhangen mellan olika textmoment vaga.

Ändå är The Children’s Book ofta riktigt underhållande, ibland rent förtrollande. Paradoxalt nog beror det på de historiska referenserna: i Paris skymtar en sliten och sjuk Oscar Wilde; Peter Pan sätts up i West End. I München diskuterar man Otto Gross och anarkisten Gustav Landauer medan suffragetterna i London spränger byggnader, fängslas och matvägrar. Fabianerna grälar sinsemellan och författaren William Le Queu bidrar till krigsmobiliseringen med följetonger som Spies of the Keiser. Huvudpersonernas personliga dilemman speglar de samhälleliga. Fast ibland jag tycker att Byatt, i sin iver att göra vissa moraliska ställningstaganden, offrar sina karaktärers trovärdighet. Det gäller särskilt porträttet av Olive Wellwood. Den ångerfyllda kollapsen i slutet av boken är inte alls karakteristisk för den Olive vi lärt känna tidigare. Slutsats: en problematisk, ojämn men också läsvärd och spännande roman, hur nu det går ihop. Nominerad till årets Man Booker Prize.