Jag grälar mig igenom A Vindication of the Rights of Woman, fast inte med Mary Wollstonecraft. Nej, jag grälar med Rachael Young. Hennes namn står på bokens titelsida och handstilen liknar de anteckningar som gjorts i mitt andrahandsexemplar. Och det är med anteckningarna i marginalen jag grälar.För Rachael (om det nu är hon) läser mot Mary Wollstonecraft. Inte med. Och det får man såklart göra, man får läsa hur man vill. Men läser man enbart mot en text är risken att man missar dess poäng. Jag svarar Rachael i marginalen, hänvisar till stycken i texten hon måste ha missat, påminner henne om den tid Wollstonecraft skrev under - och hur välskriven texten faktiskt är, hur moderna dess argument.
Att läsa mot något man instinktivt känner antisympatier inför är lätt. Att läsa med då är svårt. Mary Wollstonecraft grälar hon också. Med Rousseau, som jag ger mig på att hon först läste med. För hon polemiserar hans galna kvinnosyn med hans egna argument. Mycket skickligt gjort och ovanligt. På tal om Rousseau, något han skrivit mycket bra om är just läsningen av politiska och filosofiska texter:
"As I read each author, I made a rule of adopting and following all his ideas without adding any of my own or any one else's, and without ever arguing with him. 'Let us begin,' I said to myself, 'by collecting a store of ideas, true and false but all of them clear, until my mind is sufficiently equipped to be able to compare them and choose between them.' This method is not without its drawbacks, I know; but it helped in attaining my object of self-tuition. [...] I found myself equipped with a great enough fund of learning to be self-sufficient and to think without the help of another." (s. 226)
- Jean-Jaques Rousseau, The Confessions (1781)
Take that, Rachael Young!
