fredag, januari 31, 2014

Efter lektionen: "Trifles"/"Dimension"

Efter undervisning på c- och d-nivå är jag fortfarande nervös inför a-nivån. För studenterna är inte bara ämnet utan ofta också universitetsstudier något helt nytt. Tidigare terminer har första seminariet fungerat sådär. Vissa studenter kommer helt oförberedda, andra har redan läst halva litteraturlistan. Att börja med noveller visade sig vara en bra idé. Klyftan mellan de två grupperna märktes nästan inte alls den här gången. Alla hade läst "Trifles" och identifierade den med lätthet som ett mordmysterium. Någon jämförde Mrs Hale och Mrs Peters med Holmes och Watson. Den liknelsen höll inte hela vägen, men betonar spänningen mellan de två kvinnorna och inte bara den mellan dem och männen i pjäsen. Munros "Dimension" vann ännu mer på att diskuteras i relation till 'plot.' Den av mig vanligtvis så ogillade 'Freytags pyramid' bidrog här till att fokus vändes från mordet i novellens mitt till huvudpersonens egentliga dilemma, dvs hur överleva tragedin. Trots det har pyramiden något irriterande schematiskt över sig, som alltid får mig att tänka på den här scenen från DPS:
 

Till skillnad från "Dr. J Evans Pritchard Ph.D." (de tre sista bokstäverna i hans titel är så avslöjande) pratar jag dock inte i termer av kvalitet, utan enbart om hur en författare konstruerar sin text. På frågan om "Dimension" är en detektivberättelse svarade studenterna först nekande. Novellen har ju ingen detektivkaraktär och förövaren är aldrig ett mysterium. För att göra dem uppmärksamma på sin egen tolkningsroll påpekade jag därför att novellens utveckling faktiskt bygger på en serie ledtrådar som för läsaren till insikt om Doree och varför hon sitter på bussen i novellens början. Det är ju mysteriet i novellen, inte vem mördaren är. Studenternas uppgift blev nu att hitta så många ledtrådar som möjligt. Slutsatsen blev att Freytgas 'klimaktiska' moment inte är morden utan något som sker senare i novellen - breven, olyckan? Där gick åsikterna isär. Jag avslutade seminariet med att dela ut Margaret Atwoods metaprosa "Murder in the Dark," där hon reflekterar över sin och läsarens respektive roller i begrepp lånade från leken med samma namn:
 
"If you like, you can play games with this game. You can say: the murderer is the writer, the detective is the reader, the victim the book. Or perhaps, the murderer is the writer, the detective the critic, and the victim is the reader [---] In any case, that's me in the dark. I have designs on you, I'm plotting my sinister crime, my hands are reaching for your neck or perhaps, by mistake, your thigh. You can hear my footsteps approaching [...] Just remember this, when the scream at last has ended and you've turned on the lights: by the rules of the game, I must always lie. Now: do you believe me?" (Atwood, Good Bones and Simple Murders 1994).

onsdag, januari 22, 2014

Inför lektionen: "Trifles"/"Dimension"

Jag ska försöka att skriva inlägg om de texter jag undervisar i vår. A-kursens första text är Susan Glaspells enaktare "Trifles," amerikanska high schoolklassikern från 1916. Den läser studenterna  tillsammans med Alice Munros "Dimension." De har fördelen att vara tillgängliga som etexter. Dessutom är de språkligt mer lättillgängliga än Henry James The Turn of the Screw, som jag egentligen föredrar när vi ska diskutera "plot" (delvis för att jag älskar HJ) men vars språk är närmast ogenomträngligt. Då kan man se filmen istället! Vad händer t.ex. med den i romanen öppna frågan om guvernanten är galen när filmen börjar på ett mentalsjukhus, där guvernanten sitter inspärrad? Hur uppfattar man guvernanten när hon spelas av redliga Deborah Kerr?


Varför byter man namn på filmversionen eller campar upp den genom att låta den utspelas i något slags swinging England (förutom att Marianne Faithful då kan anta rollen som ramberättare)?




Det finns hur många versioner som helst. Här en till:
 
 


Vid en omläsning av Glaspell och Munro ser jag f.ö. att ett tydligt och gemensamt tema i texterna är ungefär "män är djur," vilket faktiskt inte var meningen. Det kanske leder till bra diskussioner; jag får återkomma.

fredag, januari 10, 2014

4 x Agnès Jaoui

Fröjd, fröjd att se fyra filmer av och med franska skådespelaren, författaren och regissören Angès Jaoui.
 
Först ut, Au bout du conte (2013), med oförklarliga svenska titeln Förtrollad av Paris. Ung man av folket går på fest och möter ung kvinna av börd, men han måste hämta sin mamma från jobbet innan midnatt och tappar sin sko i trappan på vägen ut. En annan man besöker en spådam och får veta vilken dag han ska dö. Alltså karaktärer som inte kan (eller vill?) skilja på föreställning och verklighet.  Jaoui och f.d. partnern och skådespelaren Jean-Pierre Bacri på bilden nedan. Mannen i förgrunden är en story, stygg varg:
 
Vilka långa polisonger du har, mormor!
Film nummer två: Le goût des autres (2000), på svenska I andras ögon. Min favorit av de fyra. Fabriksägaren Castella (Bacri) går på teatern med frun och blir blixtförälskad i skådespelaren Clara, som också är hans lärare i engelska. Hon förblir dock sval inför hans klumpiga försök att vinna inträde i hennes snobbiga kulturkretsar. Illustrerar vad som menas med kulturellt kapital och bristen på sådant på ett smart, roligt och rörande sätt. Här bild på Castella och frun i deras super-chintzade hem:
 
 
I tredje filmen, Parlez-moi de la pluie (2008) eller Det regnar alltid i Provence, är Bacris karaktär misslyckad filmare som hoppas på comeback. Tillsammans med f.d. studenten Karim (Jamel Debbouze) spelar han in dokumentär om välkänd kvinnlig politiker och feminist (Jaoui). Fars uppstår, men filmens subtext är allvarlig. Klass, etnicitet, politik och religion berörs med lätt och säker hand. Trots allt prat - t.o.m. i titeln - handlar filmen egentligen om brist på kommunikation:
 
 
Slutligen, Comme une image (2004) eller Se mig. Här är Bacri framgångsrik och självupptagen författare vars överviktiga dotter Lolita (ironi från Jaouis sida får man förmoda) är övertygad om att alla vill lära känna henne enbart för att pappa är känd. Tråkigt nog har hon oftast rätt i det. Så får t.ex. hennes sångpedagog (Jaoui) stora skälvan när hon förstår vem Lolitas pappa är. Jag avslutar med trailern till filmen:
 
 
Aktualitetsanknytning saknas egentligen i det här inlägget, men jag tillägger att läste jag inte film (på distans) just nu hade det nog dröjt innan jag sett någon av filmerna. Gör inte det, se dem nu och i vilken ordning som helst. Samtliga klarar f.ö. Bechdeltestet.



torsdag, januari 02, 2014

To the Lighthouse

 
Trots närmare (om jag räknar rätt) tolv somrars traskande upp och ner för avenyerna tog jag första gången the Circle Line runt Manhattan dagarna innan jul. För hur annars se norra Harlem, södra Bronx, om inte från vattnet? Så förspillde jag tre timmar av mitt liv, sittande bland klagande och snorande amerikanska barnfamiljer från Kansas. Tur att jag tog med en bok. Förutom den alltid vackra vyn ovan dock två andra höjdpunkter (!): The little red lighthouse och Blackwell island lighthouse. Den förstnämnda berömd pga barnbok, den senare för att ha konstruerats av en patient på fd mentalsjuhuset på Roosevelt island, vilket är öns nuvarande namn.

New York City Insane Asylum

Och på tal om mentalsjukhus planerar jag just nu vårens kurser. Nej, jag refererar inte till min arbetsplats utan till litteraturlistans Virginia Woolf och henns mentala instabilititet. Romanvalet är helt uppenbart hoppas jag.