Visar inlägg med etikett böcker på franska. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett böcker på franska. Visa alla inlägg

lördag, juli 30, 2016

"Thérèse Desqueyroux" (1927) - François Mauriac

François Mauriacs roman från 1927 börjar med att Thérèse Desqueyroux har frikänts från mordförsöket på sin man och ser fram emot att förklara sina handlingar för honom. Men mannan har helt andra planer och Thérèse inser att hon kanske undsluppit ett fängelsestraff bara för att tvingas genomlida ett annat.

På väg hem från domstolen tänker Therèse igenom sitt liv och vad som ledde till att hon i hemlighet förgiftade Bernard med hans egen medicin. Genom att skifta mellan första och tredje person ges läsaren en inblick i Thérèse uppväxt som medlem av en av de två dominerande familjerna i trakten och hennes känslor inför det inskränkta livet i Landes, en isolerad provins med kust mot Atlanten och enorma skogar av svarttall. Väninnan Anne tillhör den andra familjen, liksom Annes bror Bernard, mannen hon så småningom kommer att gifta sig med. Inte av kärlek utan för att förena de två skogsområden familjerna äger. Thérèse förefaller till att börja med ganska anpassad till det tråkiga men trygga livet med den enkelspåriga Bernard, men när Anne förälskar sig häftigt i Jean, en judisk man från trakten, väcks något återigen till liv i Thérèse.
 
Thérèses resonemang och handlingar för tankarna till Emma Bovary, men till skillnad från Emma tar sig hennes desperation ett destruktivt uttryck utåt istället för inåt. Det, åtminstone, är sympatiskt, även om Thérèse faktiskt begår ett brott i processen. Mauriac skildrar två sorters människor, de som accepterar sin plats och värjer sig mot alla frågeställningar och förändringar och de som längtar efter att bryta sig loss och själva definiera sina livsvillkor trots ett kanske alltför högt pris.
 
Två filmatiseringar har gjorts, av vilka den senaste från 2012 är så vacker att man dånar. Audrey Tatou spelar huvudrollen:
 
 

söndag, juli 17, 2016

"Tender is the Night" (1934) - F. Scott Fitzgerald

"...when this story begins only the cupolas of a dozen old villas rotted like water lilies among the massed pines near Gausse's Hôtel des Êtrangers and Cannes, five miles below. The hotel and its bright tan prayer rug of a beach were one. In the early morning the distant image of Cannes, the pink and cream of old fortifications, the Purple Alp that bounded Italy, were cast across the water and lay quavering in the ripples and rings sent up by sea-plants through the clear shallows." (p. 11)
 
Dick och Nicole Diver har på egen hand förvandlat franska Rivieran till ett sommarresmål för rika amerikaner och till deras hus uppe i bergen vallfärdar de unga och de vackra. Vad få vet är att Nicole tillbringat sin ungdom på mentalsjukhus och att Dicks jobb som äkta man också innebär att agera hennes psykolog. När skådespelaren Rosemary anländer till Rivieran uppstår en störning i deras arrangemang. Tender is the Night är en skildring av ett äktenskap. Dick praktiserar inte längre som psykolog, men vill inte leva på Nicoles förmögenhet. I takt med att hon blommar upp och återfår sitt självförtroende faller Dick allt djupare ner i alkoholism och depression.

De första hundra sidorna av Tender is the Night tog veckor att läsa ut. Fitzgerald har en tendens att beskriva när han borde skildra (show - don't tell, Fitz!). Så var fallet med The Beautiul and Damned (1922), så var definitivt fallet med This Side of Paradise (1920). Men 150 sidor in i Tender is the Night börjar jag empatisera med karaktärerna. Romanens sista del läser jag i ett sträck.
Det här är en roman av en mogen Fritzgerald, som jag känner igen från den roman han skrev tio år tidigare, The Great Gatsby. Det är också den sista av hans romaner att publiceras under hans livstid. På 1940-talet flyttade han till Hollywood för att skriva filmmanus och där påbörjade han romanen The Last Tycoon, men dog i sviterna av sin alkoholism innan den var färdig. Om den perioden i hans liv har hans dåvarande partner, Sheilah Graham, skrivit väldigt fint i A College of One.

lördag, juli 16, 2016

La grande librairie tipsar om sommarläsning

Vad tycker ett antal franska författare att vi ska läsa på sommaren? Vad hoppas de själva läsa, eller kanske läsa om? Franska TV5s underbara bokprogram La grande librairie har semesteruppehåll men sista programmet ägnades åt sommarläsning. Nu har ju halva sommaren gått men vi har några veckor kvar. Sex författare hade bjudits in för att berätta vad de själva vill läsa i sommar. Inte så överraskande (typ, snark...) valde två av författarna ryska klassiker: Tolstojs Krig och fred, samt Dostojevskijs Bröderna Karamazov. Det är iofs på sommaren som de flesta har tid att ta sig an så långa verk, men jag tycker att de fegade. De andra författarna rekommenderade Jules Renards Journals 1887-1910 och Louis Calafertes C'est la guerre. Båda verken högst självbiografiska och den senare verkar helt sexfixerad. Roligast var ändå att Yann Queffélec slog ett slag för Donna Tartts The Secret History (Le maître des illusions på franska), en modern klassiker som kanske inte hunnit bli riktigt rumsren ännu.
  
Sedan visades ett segment där diverse kulturpersonligheter hade 30 sekunder var på sig att presentera sina sommarboksval. Den mest spännande titeln var nog Madeleineprojektet (en slags tweetdokumentär) av Clara Beaudoux. Programmet slutade med att sex bibliotekarier också kom med tips: Marisha Pessls Night Film (2013), Marie Gaulis Le royaume des oiseaux (2016), Eric McCormacks Cloud (2016) - som jag klickade hem - mauritanske författaren Beyrouks Le Tambour des Larmes (2016), Shilpi Somaya Goudas The Golden Son (2016) och slutligen Jacques Abeilles Le Jardin Statuaires (2012), en roman där stenstayer odlas likt plantor. Helskumt, men läggs tillsammans med Beyrouk till min lista på franska verk att leta upp nästa gång jag befinner mig i en fransk bokhandel. 


måndag, maj 30, 2016

Tematrio - Paris

Lyran verkar vara på väg till franska huvudstaden och det bestämmer veckans tema. Böcker om Paris (och till viss del övriga Frankrike) tar upp en bokhylla här. Så egentligen omöjligt att välja. Här dock en tre rekommendationer med extra lästips:
 
1. Först det självklara valet: Émile Zolas Damernas paradis (Au bonheur des dames) (1883) - underbar roman om uppkomsten av Paris (och därmed världens) första varuhus. Zolas bästa i romanserien Rougon-Macquart. Förlagan till romanens varuhus sägs vara Le Bon Marché. Läs mer här.
 
F.ö. betydligt bättre än tv-serien som endast är löst baserad på romanen. Efteråt kan man med fördel läsa en annan Paris-roman från Rougon-Macquart: Hallarna (1873), och sedan leta upp Tore Johnsons Hallarna i Paris (1967).

2. Ernest Hemingway: En fest för livet (A Moveable feast) (1964). Hemingways memoarer om amerikanskt expat-liv i Paris på 1920-talet. Skvallrig och macho. Har skrivit mer om boken och att äta i Paris här.
 
Paris Was a Woman (1995) är både både film och bok om de amerikanska kvinnor som var i Paris samtidigt som Ernest. Paula McLains The Paris Wife (2011) skildrar samma period och personer men skönlitterärt. För den som inte kan få nog av berättelser skrivna av amerikaner i Paris, här en länk till parisisk chick-lit. Kanske inte helt aktuell längre för det skrivs ju sådana romaner stup i kvarten.
 
3. David Foenkinos Nathalie - En delikat historia (La délicatesse) (2009) läste jag på franska och tyckte: jätterolig. En fransk bagatell med svensk koppling. Filmversionen är okej, men Foenkinos humor och litterära referenser som bortblåsta. Läs mer här. 
 
Andra bra Parisbaserade verk av franska författare är t.ex. Simone de Beauvoirs Mandarinerna, som nyligen översatts av Åsa Moberg, Patrick Modianos De dunkla butikernas gata och nästan allt av Françoise Sagan.

fredag, november 05, 2010

Laurent Gaudé - "Le soleil des Scorta"

Gaudés senaste roman var slutsåld på The French bookshop så ägaren rekommenderade en av hans tidigare romaner istället. Förra året läste jag Gaudés La porte des enfers som utspelar sig i Neapel. Les soleil des Scorta utspelar sig också i södra Italien men nu i Puglia, längs den italienska klackens kust. Det är en krönika över familjen Scorta och samtidigt historien om en liten efterbliven by som påminner om det södra Italien Carlo Levi en gång beskrev.

Familjen Scorta uppstår när en bandit från bergen återvänder till byn efter ett långt fängelsestraff. Han har kommit för att våldta den kvinna han en gång varit förälskad i. Barnet som föds växer upp till en likaledes kriminell man och dessutom väldigt förmögen. Fast samvetet gör sig påmint; han donerar hela härligheten till kyrkan och gör därmed sina barn arvlösa. Det är om de fyra barnen den här romanen egentligen handlar och hur de förhåller sig till den fattigdom de nu är dömda att leva i. Är den en förbannelse eller kanske grunden till deras framtida lycka? Parallellt med huvudberättelsen blir vi också varse om en hemlighet som systern i familjen går och bär på.


Jag är snart riktigt involverad i de fyra syskonen och deras familjer, men klarar inte riktigt av Gaudés episka anslag. Det vardagliga innehållet motiverar inte formen. Tyvärr för huvudpersonerna också ett slags ständiga inre monologer. Här tror jag att det är Gaudés dramatikerbakgrund som spökar. På scen är ju monologen och dialogen centrala för att föra handlingen framåt. Här fungerar det inte alls. Romanfigurerna tappar istället i trovärdighet. Rekommenderar jag ändå en läsning? Jovars, Gaudé är en rackare på fina miljöbeskrivningar och berättelsen är inte utan patos. Solen gassar över byn och svetten lackar i allas nackar. Han beskriver också en underbar fest på en sk trabucchi, en slags långbent fiskebrygga. Som film skulle romanen vara en något blekare och mindre dramatisk kombination av Ettore Scolas Fula, skitiga och elaka och de sicilianska scenerna i Gudfadern. Le soleil des Scorta har översatts till engelska.

tisdag, oktober 19, 2010

David Foenkinos - "La délicatesse"

Allt börjar med att Nathalie och François träffas på en trottoar i Paris. De blir blixtkära och flyttar ihop. Nathalie får anställning på ett svenskt företag. François håller sig i form genom att jogga. Så kunde det ha slutat men då hade det inte blivit någon roman (eller iallafall en annan roman). Istället springer François en dag framför en bil och dör. För Nathalie blir jobbet räddningen, det som hindrar henne från att bryta ihop. Känslorna stänger hon av tills den dag hon träffar blyga och bleka svensken Markus. Varför det är just han som får henne att hoppas igen, ja det förstår ingen, inte chefen, inte arbetskamraterna, absolut inte Markus - och faktiskt inte ens Nathalie själv.

Nu låter det här kanske som en riktigt banal historia om sorg och vardagskärlek. Det är det också, men så fint och roligt berättad att man nästan glömmer bort det. Små fotnoter och minikapitel på metanivå ramar in berättelsen. Till exempel skildras en sexscen på romanens slutsidor genom ett citat från en novell av Cortazár som Nathalie läser i bokens början. Mycket elegant. Andra gånger känns parallellerna i boken mindre relevanta och leken med läsaren slår över i meningslöshet. La délicatesse påminner ibland om filmen Amélie och den som irriterade sig på regissörens tendens att inkludera charmiga men ofta falskt meningsfulla sidoberättelser irriterar sig nog också på den här romanen. Jag gjorde det emellanåt.


Men mötet mellan franskt och svenskt är också potential för en rad dråpliga situationer som Foenkinos inte är sen att utnyttja. Till och med när Foenkinos kliver rakt ut klichéträsket är det roligt. Visst, Nathalie är så klart så där överjordiskt vacker och sval som bara franska kvinnor kan vara och på hennes bekostnad  gör sig Foenkinos aldrig lustig. Det är som om han inte vågade, som om han (liksom nästan alla på Nathalies kontor) trippar runt hennes snygghet och inte bara hennes sorg. Det skulle kunna bli outhärdligt om det inte vore för bokens övriga karaktärer. Särskilt scenerna mellan Markus och den extremt okänsliga och hypermacho franska chefen på företaget är utsökt komiska och kanske romanens bästa. Just bristen på känslighet (délicatesse) - eller kanske snarare vikten av densamma - är förresten vad romanens titel anspelar på. Lättsam, intelligent underhållning.

lördag, juli 03, 2010

Benoîte Groult - "Saltstänk på huden"

Benoîte Groult, vars krigsdagbok jag läste för två år sedan, har som vuxen skrivit bl.a. Saltstänk på huden (Les vaisseaux du coeur) (1988). Två tonåringar möts en sommar i Bretagne; George är dotter till högborgerliga parisare och Gauvain fiskarson. De får ihop det och fortsätter att träffas också som vuxna - för att ha sex med varandra. Trots de sociala och geografiska avstånden, trots karriärer och giftemål på var sitt håll, trots att de inte verkar ha något gemensamt. De kan bara inte låta bli och behovet tycks aldrig helt tillfredställt. Fransk pseudointellektuell meditation över fysisk kärlek med drag av Lady Chatterley's Lover. Tänk också "sea, sex and sun". Lästes med visst nöje förra sommaren:

"Men det är inte utan bävan som jag sällar mig till den skara författare som på ett tomt ark söker fånga den njutning som kallas köttets men ibland så djupt griper ens hjärta. Och upptäcker som många av dem säkert gjort, och i likhet med de ännu fler som tvingats ge upp, att språket inte kommer mig till hjälp när det gäller att uttrycka kärlekens extas, denna njutningarnas njutning som vidgar livets gränser och inom oss alstrar kroppar som vi inte hade en aning om. Jag vet att jag balanserar på gränsen till de löjliga, att mina känslor kommer att bli smetigt banala och att varje ord, hopplöst eller vulgärt, intetsägande eller groteskt, om inte rent motbjudande, gör sig berett att svika mig."
- Benoîte Groult, Saltstänk på huden, sid. 12.

onsdag, april 07, 2010

Philippe Claudel - "Grey Souls"

1917 mördas ett tio-årigt barn i en liten nordlig fransk stad och utredningen manipuleras i en riktning bekväm för samhällets högre skikt. Tjugo år senare bestämmer sig en av de ursprungliga utredarna för att ta reda på vad som egentligen hände. Okonventionellt mysterium, vars styrka är Claudels språkliga behandling av tiden och miljön. Första världskriget, vinterkylan, grannosämjor och galenskap skildras i vackra scener separerade av tiden och minnet. Här ger heller inga enkla deckarsvar på frågorna om skuld och ansvar.

Ändå vet jag inte vad jag ska tycka om Grey Souls (Grå själar). Kanske är Claudel en aning för (melo)dramatisk, helt enkelt. Kanske hade jag inte haft något emot det om jag inte nyss läst Yates, som är motsatsen. Claudels sätt att handskas med mordgåtan påminner också om Schenkels Mordbyn. Fast han inte lika sofistikerad i sin samhällskritik. Men, men, visst är det läsvärt och jag kommer säkert också att läsa Brodecks rapport. Så småningom.

lördag, mars 20, 2010

Att läsa Proust: "den gröna blixten"

Henry James beskrev det som en kombination av "inconceivable boredom associated with the most extreme ecstasy" - att läsa Proust, alltså. Någon hade varnat mig för Within a Budding Grove (I skuggan av unga flickor i blom). Det är visst här läsare tenderar stupa, tråkigare än i Mme Swanns salong kan man nästan inte ha det. Tror jag det att Marcel maniskt fokuserar på hennes visserligen ljuvliga modekreationer och blomsterarrangemang. Här händer inget av intresse, sägs inget av intresse. Marcel har dessutom drabbats av exakt samma åkomma som Charles Swann gjorde i första boken; han har fallit för en person som inte förtjänar hans (eller vår) uppmärksamhet. Ja, okej då att:

"when we are in love with a woman we simply project on to her a state of our own soul; that consequently the important thing is not the worth of the woman but the profundity of the state" (s. 891-892)

Men de insikter Marcel vinner är ju i stort sett identiska med Charles. Kaka på kaka. Här hjälper inte ens ett snötäckt Paris. (Intressantare då att fundera över Marcels ålder: han köper sex och donerar ärvda möbler till en bordell, samtidigt längtar han efter mamma och mormor behandlar honom som ett känsligt barn.) Paul Auster har sagt att tar man en månad på sig att läsa en bok då har man inte läst den alls. Han vet inte vad han pratar om. Att läsa om Mme Swanns vardagsrum tog betydligt längre än så och ändå stod sammanhangen klara.

Plötsligt reser Marcel och mormor till havet. Och då glittrar prosan igen. Jag blir så tacksam! Badlivet i Balbec får mig f.ö. att tänka på Eric Rohmers lågmälda och alldeles underbara Le rayon vert som utspelar sig delvis i både Cherbourg och Biarritz. I filmen har Delphines semesterplaner gått i stöpet och hon tillbringar augusti med att planlöst resa från den ena semesterorten till den andra. I Rohmers filmer behandlas existentiella frågor utan att det någonsin blir pretentiöst. Delphine söker mening med tillvaron men är inte direkt olycklig. Här är den vardagslunk som kännetecknar Rohmers filmer särskilt passande. Le rayon vert utspelar sig ju under semestern. Nedan scenen där Delphine tjuvlyssnar på en grupp semesterfirare som diskuterar just den gröna blixten, både fenomenet och Jules Vernes roman (på vilken filmen är mycket löst baserad):


Le rayon vert (1986)

F.ö. har jag bara ca hundra sidor kvar av Within a Budding Grove och ser fram emot nästa glansiga tegelsten.

Illustrerade Proust, del II

"It was the hour at which ladies and gentlemen came out every day for a long stroll at the front, exposed to the merciless fire of the lognette fastened upon them, as if they had each borne some disfigurement which she felt it her duty to inspect in its minutest detail, by the senior judge's wife, proudly seated there with her back to the band-stand, in the middle of the dread line of chairs on which presently they too, actors turned critics, would come and establish themselves, to scrutinise in turn the passing crowd." (s. 846)

torsdag, januari 28, 2010

"Life is a dream from which only death awakens us"

Hur tankarna vandrar iväg när man läser parallellt. Från öar i Stilla Havet till Proust. Within a Budding Grove föregås som sig bör av Swann's Way i samma volym. Mina marginalanteckningar är guide för bläddrandet bakåt. Plötsligt läser jag: "musik för en öde ö". Hur tänkte jag då? Fundera själva:

"Perhaps it is not-being that is the true state, and all our dream of life is inexistent; but, if so, we feel that these phrases of music, these conceptions which exist in relation to our dream, must be nothing either. We shall perish, but we have as hostages these divine captives who will follow and share our fate. And death in their company is somehow less bitter, less inglorious, perhaps even less probable."
-Marcel Proust, Swann's Way (s. 381)

måndag, december 07, 2009

Lucy Wadham - "The Secret Life of France"

Äntligen en Frankrikeskildring där personliga anekdoter ackompanjeras av ett verkligt försök till analys och förståelse av de klichéer man alltid bjuds på i den här typen av böcker. I The Secret Life of France beskriver Lucy Wadham sådant jag läst otaliga gånger förr: det rigida franska skolsystemet, fransmännens liberala inställning till otrohet och otrevliga parisiska kypare. Men hon gör också ett seriöst försök att spåra och förklara bakgrunden till de här företeelserna.

Mest spännande är hennes teori om fransmännens kärlek till idéerna, vilken förklarar, menar hon, hur de kan rösta socialistiskt men leva sitt dagliga liv högst individualistiskt och konservativt. Intressant är också hennes beskrivning av den dominanta plats en strikt Freudiansk psykoanalys har i det franska samhället. Riktigt roligt blir det när hon analyserar det franska politiska livet utifrån just det perspektivet. Hon kallar president Sarkozy för en typisk "sexdvärg", alltså en kort man som kompenserar sin brist på längd med aggressiv libido och politisk stil, och uppmärksammar den sexism som omgav presidentkandidaten Ségolène Royals kampanj. Fransmannen valde en man som lovade ta landet "med våld" framför en fredligare, maternell figur, konstaterar hon.

Den enda, lilla reservation jag har angående boken är att blandningen personligt-politiskt ibland tar sig lite löjliga uttryck. Wadham fikar med diverse chefer för franska säkerhetstjänsten utan att egentligen få reda på någonting. Det ger läsaren insikt i hennes dagliga arbetsliv som journalist, men som introduktion till diskussionerna om kriget i Algeriet, förortsupplopp och rasism är det mindre idealiskt. Trots det, en av de bättre böckerna i genren populärkulturella Frankrikeskildringar.

fredag, november 27, 2009

Illustrerade Proust, del I

"[Swann's] face with its arched nose and green eyes, under a high forehead fringed with fair, almost red hair, done in the Bressant* style"
- Marcel Proust, Swann's Way

*) Bressant: a well-known actor (1815-1886) who introduced a new hair-style which involved wearing the hair short in front and fairly long behind.

måndag, oktober 26, 2009

Proust om att läsa Proust x 2

Insp. av Carolines länk - Marcel Proust om fiktiva författaren Bergotte (litterärt alter ego, eller möjligtvis Anatole France, John Ruskin, Alphonse Daudet etc.*) i två engelska översättningar:

"Whenever he [Bergotte] spoke of something whose beauty had until then remained hidden from me, of pine-forests or of hailstorms, of Notre-Dame Cathedral, of Athalie or of Phèdre, by some piece of imagery he would make their beauty explode into my consciousness. And so, realising that the universe contained innumerable elements which my feeble senses would be powerless to discern did he not bring them within my reach, I longed to have some opinion, some metaphor of his, upon everything in the world, and especially upon such things as I might some day have an opportunity of seeing for myself; and among these, more particularly still upon some of the historic buildings of France, upon certain seascapes, because the emphasis with which he referred to them in his books showed that he regarded them as rich in significance and beauty". (övers. Moncrieff/Kilmartin, sid. 102-103)

-----

"Each time he [Bergotte] talked about something whose beauty had until then been hidden from me, about pine-forests, about hail, about Notre-Dame Cathedral, about Athalie and Phèdre, with one image he would make that beauty explode into me. And so, realizing how many parts of the universe there were that my feeble perception would not be able to distinguish if he did not bring them close to me, I wanted to possess an opinion of his, a metaphor of his, for everything in the world, especially those things that I would have an opportunity of seeing myself, and, of the latter, particularly for some of the historic buildings of France and certain seascapes, because the insistence with which he mentioned them in his book proved that he considered them rich in meaning and beauty". (övers. Lydia Davis, sid. 96-97)

*) Philippe Michel-Thiriet, The Book of Proust (1987).

måndag, oktober 19, 2009

Laurent Gaudé - "La porte des enfers"

Gaudés roman La porte des enfers utkom förra hösten och fick då fin kritik i franska medier. Gaudé är också dramatiker, vilket kanske förklarar romanens jämna komposition och snabba scenväxlingar. Inga långrandiga filosofiska utlägg här inte. Istället bjuds läsaren på lika delar "magiskt tänkande" av Joan Didion, Gomorra och Dantes Inferno. Miljön är Neapel 1980, där en förkrossad Matteo kör taxi nätterna igenom. Hans sexåriga son har dödats av en missriktad maffiakula och äktenskapet med Guiliana har havererat. Då plockar han upp en kund som insisterar på att köpa honom en kopp kaffe som betalning. I kaféet presenteras Matteo för en grupp ljusskygga individer, däribland professore Provolone, som på fullaste allvar hävdar existensen av ett dödsrike, vilket också de levande kan nå via speciella portar. Drygt tjugo år senare, 2002, kidnappas en av Neapels maffialedare av en man som säger sig vara Matteos son.

Auguste Rodins La porte de l'enfer (1880 - )

Välskriven och lågmäld berättelse om sorg och kärlek, även om man också påminns om att "necromancy never pays". Extrapoäng för det långsmala bokformatet (Actes Sud), som är mycket trevligt att hålla i handen. En roman värd att översätta till svenska.

söndag, oktober 18, 2009

Véronique Ovaldé - "Kick the Animal Out"

Rose bor med sin mamma Rose (de delar förnamn) och styvpappan cirkusdirektören i en kuststad vid den franska atlantkusten. När Rose ser föräldrarna gradvis försvinna in i tv-apparaten sätter hon på sig sin lilla mantel och kastar sig över räcker på terrassen. Under självmordsförsöket råkar hon dra med sig nedre grannen mrs Iris kanariefågel, som inte överlever fallet. Väl tillbaka i hemmet är mamma Rose inte längre där. Ingen vet var hon är och ingen, inte cirkusdirektören och inte mrs Iris, verkar intresserad av att svara på Roses frågor. I jakten på svar utgör minnesfragment och mammans berättelser enda ledtrådarna.

Jag blir inte klok på romanens titel. Är det en omskrivning av författarens 'första steg', dvs barnets behov av att föreställa sig, fantisera ihop berättelser utifrån ofattbara skeenden och beteenden? Eller det nödvändiga i att sådana illusioner brister? Kick the Animal Out är hursomhelst Roses romantiska tolkning av mammans försvinnande. Resultatet är dråpligt och rätt gulligt. En hel del fina beskrivningar av snöiga landskap och terrassutsikter erbjuds också. Men det är faktiskt allt. Jag undrar om Ovaldé tror att läsaren inte begär mer än att charmas av hennes litterära metod? Eller har hon faktiskt inte har mer att säga än Roses ganska banala fantasier? Ibland räcker det nog - för charm kommer man långt med - men inte i det här fallet, trots efterord av Siri Hustvedt. Det bådar inte helt gott inför hennes senaste roman, som jag kanske gjort misstaget att köpa.

lördag, september 19, 2009

La rentrée littéraire

Det är den tiden på året igen. I franska boklådor ligger purfärska romaner av landets finaste. La Maîtresse listade för en tid sedan favoriter utvalda av tidningen Le Figaro, men de tyckte jag verkade ganska trista. Med två undantag: Patrick Poivre d'Arvors Fragments d'une femme perdue (en man blir besatt av enigmatisk femme fatale) och Jean-Marc Parisis Les Aimants (tänk: bokversion av Christophe Honorés filmer).

Patrick Poivre d'Arvor (PPDA bland kompisarna) gästar också snygge François Busnel i La Grande Librairie, franska TV5s eminenta bokprogram. Busnel samtalar också med tre andra författare, vars böcker jag kommer att leta upp: Delphine de Vigan (författare till No et moi) har skrivit Les heures souterraines, en skildring av en kvinnas gradvisa osynlighet på sin arbetsplats. Ce que je sais de Vera Candida, Véronique Ovaldés roman om en kvinna som kämpar för att undkomma sitt öde på en imaginär sydamerikansk ö, verkar också spännande. Och slutligen Justine Lévys självbiografiska roman Mauvaise fille. Lévy blev känd för några år sedan då hon i en likaledes självbiografisk roman beskrev hur Frankrikes nuvarande första dam, Carla Bruni, förförde hennes dåvarande man. Kvinnor, deras karaktärer och liv är uppenbarligen det gemensamma temat inte bara hos Busnel, utan också för mina franska bokval i höst.

p.s. Förresten, på tal om Christophe Honoré, varför är det stört omöjligt att få tag i filmen La belle personne (2008), Honorés omarbetning av den franska klassikern Princesse de Clèves? Grrr, den visades ju på London Film Festival, som jag struntade i förra året. Nu kan jag knappt vänta tills årets festival i oktober.

onsdag, september 16, 2009

"Chic" Lit Paris

Romantiska komedier som utspelas i Paris är särskilt outhärdliga - och oemotståndliga. Utöver allmänt romantikbehov och Eiffeltornskult antas man som läsare också hysa gränslös beundran för fransk medelklasskultur. Å andra sidan, vore jag inte fascinerad av fransk kultur öppnade jag inte böckerna. Men vad letar jag efter, undrar jag, när kliché följer på kliché i Katharine Davis Capturing Paris. Jo, det är nog just de lättsinniga klassbeskrivningarna jag dras till. Det som stör är romanförfattarnas brist på distans. Storögt beskrivs fransmän och fransyskor som sofistikerat svala och perfekta, när de inte är farligt översexuella, förstås. Slutresultatet är romantisk komedi, utan verklig humor.


Nödvändiga ingredienser? Eiffeltorn, pudlar, kaféer och långa ben!
 
Capturing Paris följer välkänt mönster. Huvupersonen är en medelålders poet, vars äktenskap hotas när mannen efter tjugo år i Paris vill flytta tillbaka till USA. Det här är litteraturens motsvarighet till painting by numbers, trots (eller kanske på grund av) nickningar till Henry James. Efter en serie möten, vilka gör poeten medveten om de farliga, sexuella underströmmar europeisk kultur bygger på, finner hon sig själv och lämnar Paris tillsammans med mannen. Davis komunicerar därmed samma melankoliska budskap som t.ex. Diane Johnson: det europeiska kulturlandskapet är amoraliskt och grymt. Amerikaner som insisterar på att stanna kvar riskerar att förlora sin högt värderade oskuld. De nationella sterotyperna bekräftar därmed varandra. Fast läs gärna Capturing Paris för fina vykortsbeskrivningar av ett höstligt Paris.
Mer befriande är det att läsa en brittisk variant på temat (fast britter lyckas inte alltid, Robyn Sismans Weekend in Paris är en sämre Bridget Jones dagbok - i Paris). Det är länge sedan jag skrattat så till en chick lit, som under läsningen av Kate Muirs Left Bank. Via det kosmopolitiska och ytliga paret Madison och Olivier Malin, samt deras brittiska nanny Anna, sticker Muir effektivt hål på den sofistikerade ytan. Hennes karaktärer är också karikatyrer, men roliga sådana. Mer cynisk komedi än romantik, vilket känns välbehövligt efter Davis roman. Fast det rör sig fortfarande om chick lit och halvvägs in i Muirs bok, när de nödvändiga förvecklingarna introduceras, mildras cynismen. Då blir det tydligt hur mycket bättre särskilt Diane Johnsons intriger är, men det förlåter jag gärna Muir eftersom hon vägrar sentimentalitet. För den som anser sig alldeles för highbrow för chick lit, men tycker att fransk kultur och klass är intressant, rekommenderas istället Pierre Bourdieus totalt humorlösa men imponerande sociologiska tegelstensstudie Distinction.

tisdag, september 01, 2009

Universitetet i örat

Jag har tröttnat på att ständigt trycka mig tillbaka i ljudboksversionen av Doris Lessings Den femte sanningen. Hittar istället Stanford universitets gratisföreläsningar på nätet och laddar ner serien The Literature of Crisis. Sedan vidare till France Culture för en serie om Simenon och slutligen ett antal svenska radioprogram att lyssna på under matlagningen i kväll. Aah, välkomna städdagar, promenader och långväga ärenden!

Uppdatering: fler universitetskurser från bl.a. Oxford, Yale och Berkeley.

onsdag, augusti 19, 2009

På spaning efter Proust i engelsk översättning

I höst läser jag Proust. Jag har beställt romansviten på svenska, men dumt nog angett min svenska adress. Istället läser jag en engelsk upplaga som redan står i bokhyllan. Den franska originaltexten ger jag mig inte på, ialla fall inte den här gången. Turerna kring den nya versionen av Hemingways A Moveable Feast påminner om att inte ens på originalspråket kan man räkna med att en text ser likadan ut genom tiderna. Det gäller tydligen också Prousts À la recherche du temps perdu, vilken existerar i, vad jag vet, hittills tre franska versioner.

Det har gjorts två engelska översättningar av Prousts svit: Remembrance of Things Past är namnet på C. K. Scott Moncrieffs version från början av 1900-talet. Den anses undermålig och har reviderats rejält av Terence Kilmartin. Han gjorde sig bl.a. av med Moncrieffs latinismer och felöversättningar. Den s.k. Moncrieff/Kilmartin-översättningen från 1981 är den mest lästa, oftast citerade och den jag kommer att läsa.

Under 1990-talet publicerades ytterligare en engelsk översättning, där varje bok i serien försetts med egen översättare. Namnet på sviten har ändrats till In Search of Lost Time. Här är språket mer direkt och lättfattligt, men vissa kritiker menar att Prousts speciella språkbruk därmed gått förlorat. Andra kritiker anser att översättarna lyckats bättre med just de långa meningsbyggnaderna och det sexuella temat, fast ser också vissa nackdelar med att använda sig av flera översättare. Av flera skäl, som också nämns i artiklarna jag länkar till ovan, valde jag bort den här versionen. Sådär, ett inlägg möjligtvis bara för fanatiskt Proust-intresserade.