Vad hon älskade?

Hustvedts senaste roman är i antågande (hit kommer den i maj). Läste därför What I Loved i mars. Jag köpte boken när den först kom ut men ville inte bli besviken. Den fick stå bortglömd i hyllan medan jag repade mod. Hennes böcker är mysterier. Det är sprickor i texten, bitar som inte riktigt passar in i varandra. Liknande spänningar uppstår när hon överträder gränsen mellan fakta och fiktion. Hustvedt känns alltid närvarande i sina romaner.

Så kände jag först inte i What I Loved. Och i intervjuer från den tiden fintar Hustvedt bort frågor om referentialitet ("Jag har aldrig upplevt smärtan av att förlora ett barn"). Visst ser jag Louise Bourgeois burar och rum framför mig när jag läser om Bills lådor. Och blir inte förvånad när Husvedt tackar systern för informationen om Salpetrière och hysterikorna. Men referenserna är distanserade, inte febriga som i Hustvedt tidigare romaner.

Tills jag tänker att jag läst delar av boken någon annanstans. Några Google-sökningar senare och värmen sprider sig i kroppen. Hustvedt har gjort det igen. Visat att romanskrivande kan vara på liv och död. Romanens mörka centrum har en biografisk kärna. What I Loved skildrar ju förlusten av två söner, inte en. Relationerna i boken måste omtolkas, nya paralleller måste dras, andra mönster och större sprickor uppstår. Hustvedt är kyligt, nej obarmhärtigt intellektuell. Samtidigt naken och självutlämnande när hon skriver om det här.

Det här är inte en perfekt roman. Och jag läser normalt inte romaner (mäns eller kvinnors) biografiskt. Hustvedt är ett undantag; i hennes böcker intellektualiseras just gränsen. Det är inte en fråga om reducering, utan om ännu en tolkningsdimension. What I Loved greppar tag om stupen och ställer frågan: Vad skulle du göra? Hustvedts svar är karakteristiskt, hon skriver såklart en roman.