Hämnd i bokform

I franska media diskuterades nyligen Michel Houellebecqs mamma. I hans böcker är modersfigurerna inte sällan själviska monster. Någon kontakt med sin riktiga mor har han inte haft på sjutton år. Ibland har han sagt att hon är död. Nu har hon plötsligt dykt upp, med självbiografisk roman: L'Innocente (!). I den försvarar hon sig och spyr galla över sonen. I följande intervjun antyds att äpplet inte fallit långt från trädet, samt att hat mellan mor och son också är en form av relation.

Självbiografiska romaner är praktiska verktyg för hämnd. När Carla Bruni dök upp bredvid den franske presidenten kastade jag mig över romanen Rien de Grave (Nothing Serious). Författaren Justine Lévy kallar den plastikopererade fotomodellen i boken för en Terminator. Först förför hon svärfadern, sedan Lévys (förlåt, huvudpersonens) man. Allt baserat på verkliga händelser, med Bruni i rollen som Schwarzenegger. Mina sympatier uteblev dock. Huvudpersonen är irriterande självgod och omogen fram till makens svek, vilket förvandlar otrohetshistorien till en rätt ointressant éducation séntimentale (Ja Lévy, kärlek är faktiskt svårt). Boken passar nog bäst för den tonåring som fått hjärtat krossat för första gången. På tal om: när Cécilia Sarkozy lämnade sin dåvarande presidentman för en annan, skrevs en biografi som sedan drogs tillbaka. Författaren Valérie Domain blev sur och skrev om boken i romanform: Entre le coeur et la raison. Den vill jag fortfarande läsa trots skilsmässor och nya giftemål.