E.M. Forster - Where Angels Fear to Tread

Efter Galguts fiktiva biografi har jag sett fram emot att läsa E.M. Forster. Det är något mittemellan, ljumt och lagom ("middling") med Forster, menar Zadie Smith i den här artikeln (som tyvärr kostar att läsa i sin helhet). I debutromanen Where Angels Fear to Tread (1905) är det främst Philip Herriton som kan beskrivas med de orden. När Lilia, änkan efter hans bror, bestämmer sig för att gör en tidstypisk resa till Italien uppmuntrar han henne entusiastiskt med beskrivningar av miljöer, konst och människor. Italien väcker något till liv inom honom, frigör något obestämt, som han aldrig vågar ger sig hän åt fullständigt. Det gör däremot Lilia, som faller hals över huvud för en ung, fattig italienare och bestämmer sig för att gifta om sig med honom. Skandalen hemma i Storbritannien är ett faktum och mamma Herriton skickar Philip till Italien för att avstyra alltihopa. Där möts han av Caroline Abbott, Lilias resekamrat, och av nyheten om att Lilia redan är gift.

 

I romanens andra del står Philip och Caroline i centrum när de återvänder till Italien, återigen på grund av Lilia. Det är nu det blir tydligt att Philips ironiska distans, hans insisterande på det humoristiska i alla situationer, visserligen skyddar honom från besvikelser men också hindrar honom från att ta för sig av livet. Det är lätt att läsa Philip som Forsters språkrör, särskilt i ljuset av den senares privatliv, men då glömmer man romanens alla kvinnoporträtt. Det gäller först och främst Lilia, men också Caroline som frustrerat kräver att Philip en gång för alla står upp för något, vilket han inte kan eller vill. Det gäller också Philips fanatiska syster Harriet och intrigerande mamma Herriton. Titeln antyder att kvinnornas handlingar är dumdristiga och okänsliga ("fools rush in...") men samtidigt står det klart att Philips passivitet också kostar honom mycket. Mötet mellan dessa okänsliga, alternativt passiva, britter och ett för dem både primitivt och arkadiskt Italien slutat tragiskt för alla inblandade. Jag blir mycket förtjust i Where Angels Fear to Tread, trots att den som helhet är ganska ojämn och tycks bestå av två separata berättelser där samma personer återkommer. I fimversionen spelas Lilia av Helen Mirren och Caroline av Helena Bonham Carter. Här hela filmen för den som inte orkar läsa:

 

 

Vad jag (inte) läser i sommar

Tillbaka till hyllorna, Byron och de andra romantikerna! Wordsworth tröttade ut och mitt pappersex av Don Juan är i Sverige. Ute är Londonväder - regn, sol, sedan regn igen. Jag längtar hem. Ylva påminner om att SVT visar Howards End. Väcker lite grand lust att läsa boken. Helena har köpt Tana Frenchs In the Woods. Känner kanske för att öppna den istället.

Halvvägs in i Gail Bells giftberättelse, halvvägs också bland O'Connors noveller. På golvet bredvid sängen ligger The Hour of the Star, The Postman Always Rings Twice, The Rum Diary, Det förflutnas ständiga närvaro samt The Diana Chronicles. Städar bort dem. När regnet trummar som hårdast mot rutorna ser jag istället två versioner av Gaslight via youtube (George Cukor och Thorold Dickinson). Beställer sedan A. S. Byatts senaste roman, The Children's Book, och hoppas att den är riktigt, riktigt bra.

Det mest läsvärda april - juni 2008

En rätt ljum läsperiod, med få höjdpunkter. Antagligen har jag läst för många deckare, dvs mellanböcker. Tre titlar skilde sig dock från medelmåttigheten:

E. M. Forster: Aspects of the Novel
Litteraturkritik utan teori (nej, jag vet, det finns inte). Sympatisk, lättillgänglig, fortfarande originell trots att boken skrevs för länge sedan.

Alexander Ahndoril: Regissören
Språklig fröjd. Luftigt porträtt av plågad, lätt osympatisk ung Bergman.

Yann Martel: The Life of Pi
Bästa romanen under perioden.

Under ytan: The Lost Sailors, The Ministry of Pain, The Book of Illusions

Senare tillägg: Synd att jag inte kan erbjuda samma språkliga fröjd som Ahndoril. Är uppenbart dyslektisk vid tangentbordet. Tror iallafall att jag nu rättat samtliga stavfel ovan.

"The Book of Illusions" - Paul Auster

De senaste veckorna har mina bokval känts många och splittrade. Därför är det skönt att plötsligt hitta en gemensam nämnare i de olika texterna. "How Do I Know Who I Am If I Keep Changing?" heter en novell i Sara Maitlands Far North & Other Dark Tales. Den som frågar är en senil gammal kvinna, Alice, som inte längre känner igen sig själv: är hon en ung flicka, en mormor eller en medelålders hustru? Eller är hon bara en obekväm gammal tant som stör systrarna på sjukhuset? Det är svårt att svara på då tankarna rusar fram och tillbaka och omvärlden hela tiden vill ha ett svar. I Alice's Adventures in Wonderland, barnboken som inspirerat Maitland, försöker Alice att berätta om allt som hänt dagen innan. Till slut ger hon upp med motiveringen att "jag var en annan person då". Hon har ju upplevt verkligheten både som pytteliten och jättestor. I den tredje boken jag läst gör E. M. Forster ett försök att på enklast möjliga sätt förklara hur fiktiva karaktärer skiljer sig från verkliga. "I en roman kan man lära känna en person till fullo", skriver han. I verkligheten "kan vi aldrig helt förstå varandra, annat än i grova drag. Vi kan inte visa vilka vi är, även om vi vill. Det vi kallar intimitet är inget annat än en nödlösning. Full insikt är en illusion."

Fast det är just det Forsterska verklighetsbegreppet (det där med att vi aldrig kan känna en annan helt) både Maitland och Carroll utgår ifrån i sina böcker. Det gör även Paul Auster. I The Book of Illusions har huvudpersonen David Zimmer förlorat både fru och barn i en flygolycka. Han finner oväntad tröst i en stumfilm med den sedan länge försvunne Hector Mann i huvudrollen. I ett försök att komma över sin sorg skriver han en bok om Manns filmer. Plötsligt får han ett brev från en person som påstår att Mann lever. Så följer en berättelse om Mann, hans filmkarriär och flykt från Hollywoods strålkastare. Och likt Alice ställer sig Zimmer frågan vem denne Mann egentligen var. Om det är så att vi bara har tillgång till illusoriska versioner av varandra, vad händer när till och med illusionen hotas? Blir det något kvar? Forster hävdar att romanen får oss att känna att världen går att förstå, att handskas med. Den erbjuder oss en illusion av klarsynthet. Det gör inte Paul Auster (inte heller Maitland eller Carroll). Ändå tycker jag verkligen om The Book of Illusions och det metafiktiva inslaget, där boken i sig utgör Zimmers tröst, erbjuder hopp om att det ofullkomliga kanske är fullt tillräckligt.

Och fortfarande har jag ganska mycket kvar att läsa av Auster, kul! Nästa bok i projektet är dock Sebalds Austerlitz.