"Regissören" - Alexander Ahndoril

Aprils läsningar var medelmåttigt intressanta. Tills jag läste Alexander Ahndorils Regissören och fann alla förhoppningar uppfyllda. Ahndorils kärlekfulla anslag värmer upp porträttet av konstnärlig självupptagenhet. Romanen fyller ut den välkända konturen av Bergman, men lätt, lätt. Det blir aldrig tungt eller klumpigt. Språket är renskalat, helt fritt från oväsentligheter, övertydligheter. Det andas! Så vackert är det. Och ibland riktigt roligt. Filmen Nattvardsgästerna blir till. Skickligt skildrar Ahndoril filmprocessen från Bergmans perspektiv. Det okänsliga och osympatiska hos regissören kompletterar det unika seendet, den kompromisslösa arbetsmoralen och fingertoppskänslan för mänsklig svaghet. Det ena kan inte existera utan det andra. På samma sätt är Bergman också en kärlekstörstande son och fördömande fader. Vågskålen står jämn. Lite saknar jag ett sådant motsatsförhållande i Ahndorils porträtt av äktenskapet Bergman-Laretei. Helt fritt från närhet. Båda så rädda för att inte se, inte ha kontroll. Vad skapar spänning i förhållandet, undrar man? Lareteis sanningskrav och Bergmans lögnbehov, menar Ahndoril, och beskriver två människor som ständigt går förbi varandra. Någon riktig nerv uppstår dock inte. Det rubbar romanens komposition något, men förstör inte intrycket av att jag läst något ovanligt välskrivet.

Inser också att jag inte sett Nattvardsgästerna, fastän jag äger en kopia. Trycker in kassetten i min antika videospelare. Filmen heter Winter Light på engelska. Nästan mer passande. Som grått vinterljus avslöjar Bergman karaktärernas svagheter. Det är obarmhärtigt, mörkare än jag föreställde mig och ganska kort. Den enkla skönheten i Nykvists skugglösa bildsekvenser och det som blir kvar efter alla lågmält onda, arga, förtvivlade ord—det som inte går att säga—är den välbehövda tröst man som tittare bär med sig efteråt. Det är mycket vackert.