De senaste veckorna har mina bokval känts många och splittrade. Därför är det skönt att plötsligt hitta en gemensam nämnare i de olika texterna. "How Do I Know Who I Am If I Keep Changing?" heter en novell i Sara Maitlands Far North & Other Dark Tales. Den som frågar är en senil gammal kvinna, Alice, som inte längre känner igen sig själv: är hon en ung flicka, en mormor eller en medelålders hustru? Eller är hon bara en obekväm gammal tant som stör systrarna på sjukhuset? Det är svårt att svara på då tankarna rusar fram och tillbaka och omvärlden hela tiden vill ha ett svar. I Alice's Adventures in Wonderland, barnboken som inspirerat Maitland, försöker Alice att berätta om allt som hänt dagen innan. Till slut ger hon upp med motiveringen att "jag var en annan person då". Hon har ju upplevt verkligheten både som pytteliten och jättestor. I den tredje boken jag läst gör E. M. Forster ett försök att på enklast möjliga sätt förklara hur fiktiva karaktärer skiljer sig från verkliga. "I en roman kan man lära känna en person till fullo", skriver han. I verkligheten "kan vi aldrig helt förstå varandra, annat än i grova drag. Vi kan inte visa vilka vi är, även om vi vill. Det vi kallar intimitet är inget annat än en nödlösning. Full insikt är en illusion."
Fast det är just det Forsterska verklighetsbegreppet (det där med att vi aldrig kan känna en annan helt) både Maitland och Carroll utgår ifrån i sina böcker. Det gör även Paul Auster. I The Book of Illusions har huvudpersonen David Zimmer förlorat både fru och barn i en flygolycka. Han finner oväntad tröst i en stumfilm med den sedan länge försvunne Hector Mann i huvudrollen. I ett försök att komma över sin sorg skriver han en bok om Manns filmer. Plötsligt får han ett brev från en person som påstår att Mann lever. Så följer en berättelse om Mann, hans filmkarriär och flykt från Hollywoods strålkastare. Och likt Alice ställer sig Zimmer frågan vem denne Mann egentligen var. Om det är så att vi bara har tillgång till illusoriska versioner av varandra, vad händer när till och med illusionen hotas? Blir det något kvar? Forster hävdar att romanen får oss att känna att världen går att förstå, att handskas med. Den erbjuder oss en illusion av klarsynthet. Det gör inte Paul Auster (inte heller Maitland eller Carroll). Ändå tycker jag verkligen om The Book of Illusions och det metafiktiva inslaget, där boken i sig utgör Zimmers tröst, erbjuder hopp om att det ofullkomliga kanske är fullt tillräckligt. Och fortfarande har jag ganska mycket kvar att läsa av Auster, kul! Nästa bok i projektet är dock Sebalds Austerlitz.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar