14. till hyllorna

Jag slank in i Waterstones bokhandel på Kensington High Street i går kväll. Kom ut med bl.a. två biografier och en kokbok. Little Paris Kitchen är sprungen ur Rachel Khoos matlagningsprogram. I det lilla köket i hennes lägenhet i Paris lagar hon rätter som t.o.m. jag klarar att smälla ihop. Och så Paris - jag är lättflörtad på så sätt. Mrs Hemingway handlar om samtliga Mrs Hemingways: the Paris Wife Hadley, Pauline och tjusiga och talangfulla Martha Gellhorn. Alltså, de andra två kvinnorna var säkert det också, men dem vet jag i stort sett ingenting om - jag får återkomma när jag läst biografin. Slutligen The Road to Middlemarch av Rebecca Mead. Hon har tydligen läst George Eliots roman hela sju gånger, vilket alla som läst den en gång vet är en prestation i sig. Mead speglar sig både i romanen och i Eliot och jag kommer att tänka på Åsa Mobergs Simone och jag. Ser fram emot att så småningom läsa samtliga. Här mer om Mrs Hemingway:


Charlotte Brontë - "Villette"

Villette, "which we, at least, would rather read for the third time than most new novels for the first."

- George Eliot, Westminster Review 65 (1856)

Vad svårt att skriva om Villette (1853). Å ena sidan känner jag ett akut behov av att skriva ner några tankar om det jag just läst. Å andra sidan berodde den omtumlande läsupplevelsen delvis på att jag inte visste vad som skulle komma härnäst. En liknande upplevelse önskar jag såklart också andra läsare. Det här inlägget blir därför en osammanhängande kompromiss mellan att berätta och att hålla hemligt.

Omständigheterna medför att romanens huvudperson Lucy Snowe befinner sig på bar backe. De yrkesbanor som står henne till buds i Storbritannien (sällskapsdam eller guvernant - yrken som f.ö. också Mary Wollstonecraft nödgades till och hatade) får Lucy att känna sig levande begravd. Hon reser istället till den belgiska staden Villette, där hon får anställning som engelsklärare i en dyster flickskola. Inte heller här verkar livet erbjuda många möjligheter. Dessutom blir hon olyckligt förälskad.

 

Precis som Jane Eyre är Lucy Snowes förbannelse att vara fattig, alldaglig och samtidigt passionerad och intelligent. Också inom henne krockar viljan att uttrycka med behovet av att hålla tillbaka. Lucy är en person som livet hotar att passera förbi; hon protesterar mot sin lott och försöker samtidigt desperat att förlika sig med den. Ett central tema i boken är insikten i att livet är fundamentalt orättvist, att vi tilldelas olika kort. Lucy omges av en rad kvinnor. För de unga, vackra och välbärgade är framtiden ljus. För de något äldre, osnygga och mindre bemedlade verkar framtiden mer osäker, nej faktiskt riktigt eländig.

Kritikerna Gilbert och Gubar läser Villette som en protest mot det patriarkala system som hotar att kväva Lucy. Och så kan man naturligtvis läsa romanen. Den är som skriven för det. Själv föredrar jag att här fokusera på de mer allmänna existentiella frågor romanen väcker: hur handskas man med besvikelser, hur förlikar man sig med att livet inte blev som man tänkte sig det? Vad är egentligen priset man betalar när man väljer - eller tvingas ta - den smala stigen framför den breda vägen? I Villette ställs de här frågorna om och om igen.

 

Problemen, dvs. the Woman question och det existentiella dilemmat, återkommer i t.ex. Cora Sandels Alberte-serie. Fast Lucy är inte alls lika kroniskt deprimerad som Alberte. Den förras känslosvall är mer dramatiska, livfulla. Stormiga nätter och desperata utbrott följs av soliga dagar och tillfredställt lugn. Lucy är också mer uppfriskande cynisk än Jane Eyre. Liksom i Sandels serie och Jane Eyre är perspektivet ett enda. Lucys röst är distinkt, själva texten en protest och ett förverkligande.

 

Ett oväntat och problematiskt exempel på Lucys berättarperspektiv är därför censuren av den egna berättelsen. I flickskolan styr Madame Beck, en bister och snokande kvinna, som inte respekterar elever eller lärares privatliv. Kanske är det därför Lucy undanhåller viktiga detaljer också för läsaren. Först flera hundra sidor senare nämner hon dem, som i förbigående. Beskrivningarna av känslosamma händelser är ibland frustrerande vaga. Som läsare tvingas man gissa sig till vad som sker (en kyss? ett slag?). Det mest hjärtskärande exemplet är det ambivalenta romanslutet. Kanske är Lucys diskretion en rädsla för att själva utsägandet ska få henne att tappa den livsviktiga kontrollen. Samtidigt är det just den olösliga konflikten mellan kontroll och passion som gör hennes perspektiv så unikt.

De frågor Lucy tampas med är centrala i romanen, men Villette är så mycket mer: ett kaleidoskop av magnifika och märkliga kvinnoporträtt och en utsökt, orginell kärlekshistoria. Å, vilket kärlekspar! Läs Brontës roman. F.ö. förstår jag varför George Eliot var förtjust i Villette. Hon skrev ju också intelligent om bristande illusioner och kvinnliga kompromisser.

George Eliot - "Middlemarch"

"Gift dig och du skall ångra det", skriver Kirkegaard, "eller gift dig inte, du skall ångra båda delarna”. Så börjar som bekant Maken och så hade även George Eliot kunnat inleda den formidabla, underbara tegelstenen Middlemarch, där huvudpersonernas karaktärer testas och formas i just äktenskapet, bestämt av benhårda sociala konventioner. Då hjälper det inte att romanen befolkas av exceptionella personligheter:

"For there is no creature whose inward being is so strong that it is not greatly determined by what lies outside it. A new Theresa will hardly have the opportunity of reforming a conventual life, any more than a new Antigone will spend her heroic piety in daring all for the sake of a brother's burial: the medium in which their ardent deeds took shape is forever gone."

I Middlemarch möter läsaren ett antal personer av vilka ett fåtal faktiskt har heorisk potential. Men som citatet - och boktiteln - anger saknas den lämpliga heroiska bakgrunden; den scen på vilken hjältarna står är realismens och med en kyla som inte står de grekiska gudarna efter utsätter Eliot sina huvudpersoner för grymma, om än högst vardagliga sociala experiment. När samtida böcker slutar med äktenskap börjar hennes med giftemålet och frågan: Sedan då? Vad händer med aspirationerna, idealen och drömmarna?

Ämnesvalet gör att man oundvikligen börjar fundera över George Eliots förhållande till oäkte "maken" George Henry Lewes. För att inte tala om ens egna relationer. I Middlemarch brister hur som helst alla ideal under det sociala trycket, likt "that river of which Cyrus broke the strength", vilken därför "spen[ds] itself in channels which had no great name on the earth". Fast 800 sidor tragedi står få ut med och Eliot ger läsaren hopp då hon lovar att små bäckar också fyller en viktig, fast oftast mindre synlig funktion.

Låter det ändå dystert? Det är det inte. Men den som älskar viktorianska romaner enbart för deras melodramatik, slängkappor, giftmördare och föräldralösa barn ska kanske inte ge sig i kast med den här boken. Virginia Woolf har skrivit att Middlemarch är en av få engelska romaner som vänder sig till vuxna läsare. Det är en närmast perfekt bok att smita undan med under juldagarna och det finns sidor över för alla eventuella resor. När året rings ut bör man heller inte ha några problem med att formulera nyårslöftet. Romanen tillhör nämligen den högst ovanliga kategorin böcker som får läsaren att vilja bli en bättre människa.

(Kärleks)liv på landet

Mitt bokprojekt går ut på att läsa böcker som stått olästa i bokhyllan alltför länge. Jag baserar urvalet på listan 1001 böcker att ha läst innan du dör.

"Our deeds are fetters that we forge ourselves.
Ay, truly: but I think it is the world that brings the iron".

En tredjedel in i 800-sidorsromanen Middlemarch och jag påminns om det oemotståndliga med viktoriansk litteratur: folkmyllret, de grundliga miljöbeskrivningarna (efter bara några sidor trampar jag också runt på leriga vägar, snubblar omkring i alldeles för långa, blöta kjolar från vilka ångan sedan stiger vid brasan i det inrökta biblioteket) och berättarens helt ogenerade "jag" som förklarar världens gång för mig och alla andra läsare.

Det är mycket tryggt. Vad som än händer kommer George Eliot att redogöra för orsaker och verkan. Överreligiösa Dorothea Brookes äktenskap med den betydligt äldre och kalla fisken Mr. Casaubon, t.ex. Där har vi ett olämpligt äktenskap om något. Stackars Dorothea, som hoppas att Casaubon ska introducera henne i den manliga mystikens innersta, dvs. latinet och grekiskan. En potentiell hjältinna, vars mod och ambition inte på något sätt matchar hennes känslolösa, självupptagna man. Ojoj, det kan väl inte sluta väl? Och idealistiske Dr. Tersius Lydgate sedan? Som gått och kärat ner sig i Rosamunde Vincy. Det hör man redan på namnen hur illa de passar varandra. Fortsättning följer.