Nor'Easter nummer 4

Den fjärde snöstormen under 2018. Det är inte bara i Sverige våren är sen. The first day of spring var i går, 20 mars, men av den syns inte mycket till idag. Jag har en ny liten kamera, med det långa namnet Sony Cyber-shot DSC-RX 100 III, som jag invigde idag. Så här ser det ut när man (eller i alla fall jag) filmar med den. Skärpan är bra, men klickljudet från zoomen har jag inte hunnit lära mig hur man tystar ännu. Som vanligt är det en snöfilm, precis som så gott som alla andra filmsnuttar jag lagt upp på den här bloggen genom tiderna:

Men alltså, det är mitten på mars. Var är våren?

Sommaren - en summering

Sommarens sista vecka är här. Om mindre än sju dagar sitter jag på ett plan tillbaka till Sverige och jobbet. Och de sista dagarna här hemma kommer att domineras av regn om man får tro väderleksrapporten. Fast det här är ingen sommar som har regnat bort, tvärtom. Jag har så klart inte hunnit läsa alla de böcker jag hoppades, men de tre (inte fler!) jag har läst ut var överlag bra: Anne Tylers Earthly Possessions, François Mauriacs Thérèse Desqueyroux och så Patrick Flanerys Fallen Land. Mer stolt är jag över det faktum att bokmanuset är färdigredigerat - och hela två veckor innan deadline. Det enda jag fortfarande pular med är indexet och det blir jag klar med om några dagar. En del av mig trodde nog inte att jag någonsin skulle komma till den här punkten.

Så vad göra det sista dagarna innan jag åker? Förutom det vanliga samlar jag ihop diverse texter om Zelda Fitzgerald att rådgöra och läsa inför konferensen om två veckor. Jag skummar igenom Kate Zambrenos Heroines, men ca 45 sidor in har hon blivit ganska tröttsam. Detta identifierande med modernismens "galna" fruar, och samma återkommande namn (Bowles, Fitzgerald, Eliot, Barnes etc). Jag håller med Zambreno när hon menar att de här kvinnornas galenskap borde kunna förstås existentiellt och inte (bara) hysteriskt. Det är en poäng jag kan ta med mig från boken. Men Zambrenos ständiga jämförelser mellan sig själv och dessa kvinnor tråkar ut mig. Hon lever ju inte isolerad mitt i litteraturhistoriens vardande. Hon lever ju bara isolerat. Parasiteringen på de döda kvinnornas livsöden gör inte hennes eget mer intressant, bara mer patetiskt. Och visst, de döda kvinnornas liv verkar också ha varit rätt patetiskt, i alla fall i perioder, men det var i alla fall deras eget. Nu har jag ju bara läst 45 sidor av ca 300, så jag kanske ändrar uppfattning om Heroines, men jag tror inte det.

På tal om isolerad: en konsekvens av att sitta hemma och skriva en hel sommar är att jag tillbringat väldigt mycket tid ensam. Alltså, min man är ju här men han har arbetat hela sommaren och att skriva är ju av nödvändighet ett ensamt arbete. En bok jag därför hade hoppats hinna läsa i sommar, men som får vänta till hösten, är Olivia Laings The Lonely City, om att vara ensam i en storstad (New York, närmare bestämt, och det är ju passande). Jag klickar på väderleksrapporten igen. Det har slutat regna men kommer att börja igen om 119 minuter berättar AccuWeather. Så galet exakt, men det brukar stämma. Eftersom jag levt halva livet utomhus den här sommaren har jag följt väderleksrapporterna noga. Vi har inget tak på vår altan och vi försöker bjuda hem vänner bara när vi vet att vädret tillåter det. I sommar gick det bra, men så hade vi inte heller särskilt många besök.  Mest har jag suttit där ute och skrivit. Här en film av det slag andra brukar lägga upp på Facebook. Jag har ett Facebookkonto, men eftersom jag aldrig lägger upp något av privat natur där, kommer filmen här istället.

Det regnade så in i bomben den där kvällen och meddelandet som plötsligt hörs mitt i filmen kommer från min telefon. Det låter kanske konstigt, men de här varningarna - som jag hörde lite då och då i sommar - fick mig att känna mig mindre isolerad. Benedict Anderson skriver om så kallade "imagined communities," med vilket han egentligen menar nationen. Nyheter och realistiska romaner binder samma människor imaginärt i ett land. När vi läser nyheterna på morgonen så gör vi det med vetskapen att andra i landet också gör det och det skapar ett slags låtsassammanhang. Sådana här imaginära grupperingar sker ju också på andra plan och i andra situationer. För mig fungerar översvämningsvarningarna på det sättet. Jag påminns om att jag bor i en miljonstad, även om jag knappt sett en människa förutom min man på flera dagar.  Och då kan jag lugnt sätta mig ner för att skriva igen.

Vattennostalgi i Soho, NY (2016)

På väg till Dean & DeLuca för att fylla på saltförrådet (Maldon och sel de Camargue) trillade jag över den här scenen på en bakgata i Soho. Minuterna innan föll ett tropiskt regn så vi var alla redan mer eller mindre blöta. Pappan till barnen var minst lika entusiastisk och bar konstigt nog omkring på en stor skiftnyckel... 

Gott Nytt År!

Ett vykort från New York, där än så länge endast Empire State Building påminner om fyrverkerifesten om några timmar. Just nu hörs bara trafiken över blåsten, men i köket stökar min man och snart öppnar vi champagnen. I år firar vi ensamma och det känns rätt. Eftersom vi bor granne med en kyrka kommer vi att höra det nya året ringas in. Det blir också fint. Till alla er som befinner er på platser där det blåser kallt, bokstavligt, metaforiskt eller kanske både och - jag önskar er ett varmare och vänligare 2016.  

 

Vårens ankomst

Utan att jag visste om det antog jag Kulturkollos tisdagsutmaning igår när jag promenerade upp till Central Park i jakt på vårtecken. Efter februaris snöyra är det verkligen dags för sådana. Promenader och vårtecken, alltså. Det första tecknet såg jag redan på Lexington Avenue. Småbutikerna har ställt ut blommor till försäljning igen. Nu riskerar de senare inte längre att frysa ihjäl (fast det föll allt några flingor i morse). I parken var det skralare med vårkänslor. Gammal snö och skridskobanan fortfarande isad. Trist, fult och smutsigt.

Knopparna på trädens grenar är fortfarande små och hårda. De har verkligen inte bråttom med att öppna sig. I myllan händer det dock grejer, fast man måste titta efter ordentligt:

Det ser ut som att påskliljorna kommer att slå ut precis lagom till påskveckan. Då är jag tyvärr inte här. Men så, slutligen, precis innan jag lämnar parken, hittar - och hör - jag ett ljuvligt vårtecknet. Sparvar som tar ett sandbad i eftermiddagsolen. Ursäkta min lätt åksjuka kamerahållning: 





Kvarglömd - bortglömd

vem snodde min bok?

Efter att ha läst nästan halva Virginia Woolf på Manhattan glömmer jag kvar boken på restaurangen vi besöker på nyårsdagen. Och saknar den inte på allvar förrän igår kväll. Det säger kanske något om min bristande entusiasm inför Maggie Gees roman och hur stökig lägenheten är. Efter ett telefonsamtal till Les Halles, där de inte hittade någon bok bland kvarglömda effekter, beställer jag ett nytt exemplar (don't ask). På tal om Les Halles var det  här machokocken Anthony Bourdain började sin bana som framgångsrik chef och sedemera författare av bl.a. Kitchen Confidential (2000), som f.ö. står någonstans i bokhyllorna. Den har jag inte läst. Maten är hursomhelst helt ok och restaurangen har blivit något av ett stamställe, eftersom vi nästan har gångavstånd hit. Hoppas att personen som nu har Gees roman gillar den bättre än jag gör.

Så vad läser jag då, när jag inte läser skönlitteratur? De senaste dagarna nyhetsartiklar, så klart, som en besatt, men också The Guardian's "the long read," senast artikeln om ett mord i norra Italien, en text spännande som en kriminalroman. Fast hemskare eftersom det rör sig om ett riktigt mord. Två andra artiklar rör Isis. Och ute faller snön. Bland kassa snöfilmer jag själv spelat in och lagt upp här på bloggen kommer ännu en. Det som fladdrar förbi i rutan mot slutet av filmen är linslocket...

I Chicago, del 1

Bara tanken att återge något av två hektiska veckor har hållit mig härifrån, men Chicago i korthet: det var kallt. Packa mössa och vantar för april. Vi anlände mitt i en snöstorm.

 

 

Den lite längre versionen: Chicago ser ut som Manhattan men är befolkat av vänliga människor. Det förvånade varje gång. Busschaufförer var trevliga, biljettkassörer var trevliga, människor på gatan var trevliga. Utan undantag. Det måste vara något de häller i vattnet tänkte jag och väninnan misstänktsamt, men kom sedan ihåg att Chicago är midwest och där är människor (uppenbarligen) vänliga i största allmänhet. Kontrasten storstad och småstadsmentalitet upphörde dock aldrig att förbrylla, t.o.m. oroa.

Strålande sol dag två, tre etc. och konferensen tvingade in oss i trista hotellsalar utan fönster, men fascinerande föreläsningar om bl.a. politiska aspekter av Bollywoodfilmen, Amelia Earhart och modet på 1930-talet, ras i Orange is the New Black, samt Richard Fords och Jane Smileys skildringar av finanskriser uppvägde. Och min egen föreläsning, så klart. Vi lyckades dock kombinera konferensschemat med en hel del sightseeing. Utsikten från Searstornet, numera kallat Willis, påminde om att Chicago ligger vid USAs största insjö.

Lake Michigans  karibiskt blå vatten beror f.ö. på att vindarna höst och vår piskar upp sedimentet på sjöns botten, som sedan påverkar den blå tonen. Om nu någon undrar. Den offentliga konsten var också riktigt sevärd. Eftersom hotellet låg i the Loop (Paretskyfans känner området som platsen där V.I. Warshawskis kontor ligger) koncentrerade vi promenaderna dit.

 

Frank Gehrys Jay Pritzker Pavilion

Alexander Calders Flamingo

Anish Kapoors Cloud Gate

 Nästa Chicagoinlägg: arkitektur och segregering.

Lappvantar i London dagarna innan nyår

Pinsamt exempel på min tekniska idioti: 1. att efter två år (!!) upptäcka att min kamera också kan producera rörliga bilder, 2. att ändra kameravinkel utan att inse konsekvensen.