tematrio - biografier

Lyrans tematrio handlar om biografier. Och sådana har jag ju läst ett antal sedan jag började blogga (och ännu fler innan dess). Här kommer tre tips på verkligt bra sådana, som jag också skrivit om förut. Tyvärr (?) är ju samtliga på engelska (och bubblaren på franska) men jag uppmuntrar alla att göra ett försök med dessa ändå. Klicka gärna på titlarna för att komma till inläggen jag skrivit om dem:

1. Phyllis Rose: Parallel Lives: Five Victorian Marriages (1983)

Det här är en så kallad gruppbiografi om - som titeln antyder - fem kända viktorianska äktenskap. En slags samhällshistoria i mikroformat. Jag vet tyvärr inte om den här biografin översatts till svenska, men är den inte det så borde den vara det, för oj vilken underhållande läsning. Lite i stil med Johan Hakelius Döda vita män (2009). 

2. Susan Wade: Still Missing: Amelia Earhart and the Search for Modern Feminism (1993). En fantastisk biografi över den första kvinnan att flyga ensam över Atlanten. Wade placerar Earhart i ett feministiskt sammmanhang, som en av många kvinnliga pionjärer under början av 1900-talet. 

3. Elizabeth Winder: Pain, Parties, Work: Sylvia Plath in New York, Summer 1953 (2013). Till skillnad från de biografier som fokuserat på poeten Sylvia Plaths självmord i London, handlar Winders biografi om Plaths tid som 20-åring i New York, precis efter att hon vunnit en författartävling för Mademoiselle och bjudits in att tillbringa sommaren på tidningens redaktion i New York. 

Bubblare: Benoîte et Flora Groult: Journal à quatre mains (1962).

Två systrar i Paris som skriver gemensam dagbok under andra världskriget. Kan det vara något? Jo det kan det faktiskt och det är helt tokigt att den inte översatts till svenska - eller har den det? Påminner om Irène Némiroskys Suite Française.

Benoîte Groult - "Saltstänk på huden"

Benoîte Groult, vars krigsdagbok jag läste för två år sedan, har som vuxen skrivit bl.a. Saltstänk på huden (Les vaisseaux du coeur) (1988). Två tonåringar möts en sommar i Bretagne; George är dotter till högborgerliga parisare och Gauvain fiskarson. De får ihop det och fortsätter att träffas också som vuxna - för att ha sex med varandra. Trots de sociala och geografiska avstånden, trots karriärer och giftemål på var sitt håll, trots att de inte verkar ha något gemensamt. De kan bara inte låta bli och behovet tycks aldrig helt tillfredställt. Fransk pseudointellektuell meditation över fysisk kärlek med drag av Lady Chatterley's Lover. Tänk också "sea, sex and sun". Lästes med visst nöje förra sommaren:

"Men det är inte utan bävan som jag sällar mig till den skara författare som på ett tomt ark söker fånga den njutning som kallas köttets men ibland så djupt griper ens hjärta. Och upptäcker som många av dem säkert gjort, och i likhet med de ännu fler som tvingats ge upp, att språket inte kommer mig till hjälp när det gäller att uttrycka kärlekens extas, denna njutningarnas njutning som vidgar livets gränser och inom oss alstrar kroppar som vi inte hade en aning om. Jag vet att jag balanserar på gränsen till de löjliga, att mina känslor kommer att bli smetigt banala och att varje ord, hopplöst eller vulgärt, intetsägande eller groteskt, om inte rent motbjudande, gör sig berett att svika mig."

- Benoîte Groult, Saltstänk på huden, sid. 12.

vardagsliv under ockupationen

Via Maîtresse uppmärksammas jag på den här artikeln i NYRB. Ian Buruma har läst skildringar av franskt vardagsliv under andra världskriget och noterar att: "From [Phillippe] Julian's journals the reader might get the impression that life in wartime Paris was almost normal. Germans are barely mentioned. Food was short, to be sure, but something could always be rustled up at dinner parties attended by a young aesthete with the right connections".

Buruma nämner också André Zucca, vars bilder av ett ganska trevligt vardagsliv under ockupationen orsakade skandal förra året. Jag påminns indirekt om den dagbok jag läste vid ungefär samma tid. Att jämföra systrarna Groult med judiska Hélène Barr, vars dagbok Buruma skriver om i sin artikel, är kanske orättvist. Men svårt att låta bli.

B & F Groult - "Journal à quatre mains"

En dagbok på 600 sidor, skriven av två systrar under den tyska ockupationen av Frankrike, kan det vara något? Tja, det kan det nog. Här är det två "jeunes filles rangées", dvs två väluppfostrade medelklassflickor som skriver. Dagboken börjar som sig bör med tyskarnas intåg i Frankrike. Sedan varvas inlägg om pojkvänner, studier, korta resor ut på franska landsbygden med bara enstaka rapporteringar om omvärlden.

Kriget existerar mest som bakgrund, men det var kanske så det var som ung kvinna av icke-judisk börd i Paris 1940-45. Det verkliga kriget, förstår man snart, utspelas inom hemmets väggar. Där regerar mamman och hon har ett järngrepp om döttrarna som man faktiskt känner igen från Beauvoirs första självbiografi (var de alla så här, dessa bourgeoisie-mammor?). Riktigt så långt som att läsa flickornas brev går hon inte, men hon avfärdar bestämt alla pojkvänner som inte tillhör familjens klass eller bildningsnivå. Det plågar främst äldre systern Benoîte, som har en förmåga att kära ner sig i olämpliga killar. Inte en enda godkänns av mamman. Till slut revolterar hon och gifter sig i smyg med en av de män som mamman ogillar. När dagboken slutar är det Floras tur att klä sig i vitt. Hon har accepterat ett frieri från en engelsman som hjälpt till att befria Paris från tyskarna.

Trots att det inte "händer" något förrän de sista 150 sidorna, tappar jag aldrig intresset. De är bra charmiga de två systrarna: tänker mest på killar, oroar sig för studierna och är egentligen ganska oskuldsfulla mitt i allt elände. Ibland är de förstås outhärdlig snobbiga, särskilt yngre systern Flora som bla väljer pojkvänner efter vilka dikter de läst. Hennes inlägg uppvägs dock av Benoîtes, den allvarligare och drömmande av de två. Benoîte är också den bättre skribenten och då hon tillfälligt försvinner från dagboken (efter giftemålet) saknar jag verkligen hennes röst. När hon återkommer är det för att mannen dött och Paris är på väg att befrias. Hennes anteckningar under de sista 75 sidorna är de bästa i hela boken (tur att jag läste ut den!). Det moraliska kaoset efter befrielsen av Paris frigör till slut också systrarna, som inte kan få nog av alla snygga amerikanska män i staden. Mest fascineras jag ändå av att systrarna står varandra så nära att de tom delar dagbok. Jag har en syster och vi har aldrig gjort något liknande. Men det kanske är vanligare än jag tror?

Jag läste med nöje den här dagboken, men har svårt att veta åt vem jag skulle rekommendera den. Kanske åt någon som tycker om Anne Franks dagbok, Simone de Beauvoirs självbiografier eller varför inte Irène Némirovskys Suite Française? Journal à quatre mains påminner lite om samtliga även om den aldrig riktigt når upp till de förras (särskilt de två förstas) originalitet.

Dassiga böcker

Måste rädda systrarna Groult och Witt-Brattström från toadöden. Nej, de hotas inte av total nedspolning men väl av att inte läsas ut förrän, tja, 2009. De har alltså fungerat som, ahem, "toaböcker" här hemma och det betyder att jag läst dem i en takt av ca två sidor per dag. Nu leds jag av att se dem ligga där halvlästa och snart fuktskadade. Planerar därför avsluta dem under helgen, dock någon annanstans än just på toaletten.