Sist jag läste något från västra Balkan var i mitten på 1990-talet. Det var Slavenka Drakulićs reportagebok Hur vi lyckades överleva kommunismen med ett leende på läpparna. I Dubravka Ugrešićs roman Smärtans ministerium ler ingen längre. Tio år har gått och Titos kommunism införlivats i ett nogostalgiskt minnesbygge av de som lämnade Jugoslavien när kriget bröt ut och nu inte har ett gemensamt land att återvända till. I Amsterdam undervisar Tanja Lucic en litteratur som inte längre existerar på ett språk som inte längre finns. Hennes elever är numera kroater, serber och bosnier. Deras motivation är inte litteratur men det studentvisum som gör att de kan stanna kvar i Nederländerna ännu en tid. I ett försök att undvika de etniska spänningarna i klassrummet och kanske erbjuda viss tröst till sina exilkamrater, engagerar Tanja eleverna i ett projekt där tiden innan kriget skildras i korta, nedskrivna minnesfragment, ett slags "juggenostalgi". Den närmast sado-masochistiska planen verkar fungera, men när yttre omständigheter hotar projektet, framgår det tydligt att Tanjas kontroll över sitt liv och sin situation är minst lika bräcklig som hennes elevers.Ugrešić har skrivit en jättefin bok som ställer ordentligt smärtsamma frågor om kultur, minne och identitet. Jag mådde ganska dåligt när jag läst färdigt. Den isolering och känsla av overklighet som romanen framkallade hos mig blir mångfaldigt förstärkt av att hemlandet i boken är en plats där identitet och kulturtillhörlighet ställts på sin spets. Jag känner ändå väl igen nostalgin för (i mitt fall svensk/a) litteratur, folkvisor och barnkammarrim. Sorgen över att det språk man växt upp med inte längre är självklart, att det förpassats till det förflutna, präglar romanen. Fast man behöver inte vara i nationell exil för att uppleva något liknande. Det räcker med att flytta från sin hemstad för att inte längre känna igen sig (själv) när man återvänder. I Tanjas fall kompliceras känslorna av frågor om de efterlevandes skuld och ansvar, samt regionens framtid. Romanen slutar i ett katarsiskt raseri som antagligen välbehövlig motvikt till den personliga försoning Tanja genomgår på de sista sidorna. Kanske kommer den försoningen lite plötsligt, men det är ingen allvarlig invändning. Trots (eller egentligen just därför) att jag mådde pyton rekommenderar jag varmt Ugrešićs roman.
p.s. i Titlepage.tvs avsnitt fem medverkar ännu en författare från Balkan, Aleksandar Hemon, vars bok The Lazarus Project verkar jättespännande.
