Bokslut 2015

2015 går mot sitt slut och jag vill helst inte minnas det alls. Det har varit ett jobbigt år, både privat och på jobbet. Hejdå till det mesta som hände, också i världen. 2015 var dock året min läslust vaknade igen, om än alldeles för sent för att göra något direkt avtryck i årets lista över lästa böcker. 

 

Först utläst under 2015 var Arctic Summer, Damon Galguts alldeles utmärkta bioroman om E.M Forster. Den väckte mitt intresse för biofiktion, en genre jag hoppas läsa betydligt mer av under 2016. Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande och Var det bra så? var  tillsammans med Karolina Ramqvists Flickvännen svenska höjdpunkter under våren.  Oväntat bra var också Hans Falladas Alone in Berlin och Charlotte Rogans The Lifeboat. Den förra tog god tid på sig att lyfta och den senare hade jag nog aldrig plockat upp om det inte vore för hyllningarna på Ett eget rum (så tack Marcus och Helena!). Rogans roman fick inget eget inlägg här på bloggen, men det fick å andra sidan inte Arundhati Roys The God of Small Things eller Bea Uusmas The Expedition: A Love Story (japp, läste den i engelsk version) heller, fast de absolut var värda det. Slutligen läste jag romaner av favoriterna Patricia Highsmith och Shirley Jackson.  The Tremor of Forgery och Hangsaman har det gemensamt att de inte kan underordnas en bestämd genre och det är delvis vad som gjorde dem intressanta.

 

Litterära besvikelser är tråkigt att skriva om, men jag hade hoppats mer på Meg Wolitzers Sylvia Plath-refererande roman Belzhar och Robin Mckinleys vampyrroman Sunshine. 

 

I övrigt plöjde jag massor av böcker om akademiskt skrivande i somras, även om jag bara läste en av dem från pärm till pärm: Helen Swords Stylish Academic Writing. Tack vare den och Eric Hayots The Elements of Academic Style: Writing for the Humanities, gick inte bara min kurs bättre utan faktiskt mitt eget akademiska skrivande också. Och det kan behövas eftersom en av de få goda nyheterna under 2015 var att Palgrave MacMillan kommer att publicera min avhandling som bok. Nu är det strax 2016. Jag ser redan ljuset. Gott nytt år! 

E.M. Forster - Where Angels Fear to Tread

Efter Galguts fiktiva biografi har jag sett fram emot att läsa E.M. Forster. Det är något mittemellan, ljumt och lagom ("middling") med Forster, menar Zadie Smith i den här artikeln (som tyvärr kostar att läsa i sin helhet). I debutromanen Where Angels Fear to Tread (1905) är det främst Philip Herriton som kan beskrivas med de orden. När Lilia, änkan efter hans bror, bestämmer sig för att gör en tidstypisk resa till Italien uppmuntrar han henne entusiastiskt med beskrivningar av miljöer, konst och människor. Italien väcker något till liv inom honom, frigör något obestämt, som han aldrig vågar ger sig hän åt fullständigt. Det gör däremot Lilia, som faller hals över huvud för en ung, fattig italienare och bestämmer sig för att gifta om sig med honom. Skandalen hemma i Storbritannien är ett faktum och mamma Herriton skickar Philip till Italien för att avstyra alltihopa. Där möts han av Caroline Abbott, Lilias resekamrat, och av nyheten om att Lilia redan är gift.

 

I romanens andra del står Philip och Caroline i centrum när de återvänder till Italien, återigen på grund av Lilia. Det är nu det blir tydligt att Philips ironiska distans, hans insisterande på det humoristiska i alla situationer, visserligen skyddar honom från besvikelser men också hindrar honom från att ta för sig av livet. Det är lätt att läsa Philip som Forsters språkrör, särskilt i ljuset av den senares privatliv, men då glömmer man romanens alla kvinnoporträtt. Det gäller först och främst Lilia, men också Caroline som frustrerat kräver att Philip en gång för alla står upp för något, vilket han inte kan eller vill. Det gäller också Philips fanatiska syster Harriet och intrigerande mamma Herriton. Titeln antyder att kvinnornas handlingar är dumdristiga och okänsliga ("fools rush in...") men samtidigt står det klart att Philips passivitet också kostar honom mycket. Mötet mellan dessa okänsliga, alternativt passiva, britter och ett för dem både primitivt och arkadiskt Italien slutat tragiskt för alla inblandade. Jag blir mycket förtjust i Where Angels Fear to Tread, trots att den som helhet är ganska ojämn och tycks bestå av två separata berättelser där samma personer återkommer. I fimversionen spelas Lilia av Helen Mirren och Caroline av Helena Bonham Carter. Här hela filmen för den som inte orkar läsa:

 

 

Damon Galgut - "Arctic Summer"

Damon Galguts biografiska roman om E.M. Forster fanns med på flera listor över förra årets bästa läsupplevelser och jag stämmer in i kören. Det här kan visa sig vara det bästa jag läser under 2015. På dryga 300 sidor skildras Forsters sexuella uppvaknande i en tid när homosexualitet inte bara ansågs omoralisk utan också var olaglig. Forster försöker förgäves att förlika sig med ett liv utan vare sig fysiska eller känslomässiga förbindelser med andra män. Som 37-åring är han fortfarande oskuld. Men känslorna och de kroppsliga begären kommer ändå att spela en avgörande roll i hans liv, framförallt förälskelsen i en indisk latinstudent, Syed Ross Masood, som för honom till Indien, och senare ett kärleksfullt förhållande med en egyptisk spårvagnskonduktör. Dessa förbindelser är inte okomplicerade, men gör det möjligt för Forster att uthärda det Galgut skildrar som ett i övrigt mycket ensamt liv: 

 

"And it had come to him then that there might be many men like them, in the past as well as the present, who had been together in a similarly uncelebrated way, encircled by invisible emotion. Invisible, but powerful. Affection was like a colour, or a scent on the air; you couldn't seize it in your hand, but it lingered, it lasted." (Arctic Summer,  226)

 

Masood kom också att utöva inflytande på Forsters skrivande enligt Galgut, vilket kulminerade i romanen A Passage to India (1924). Galgut skriver övertygande både om Forsters resor och om hans känsloliv. Det mest imponerande med romanen är hur jag som läsare lär känna Forster innifrån, kryper in under skinnet på honom, och att jag hela tiden tror på det jag läser. Forster, c'est moi, liksom. Miljöskildringarna från Indien och Egypten är oemotståndliga trots, eller troligare eftersom, de är färgade av Forsters koloniala perspektiv och dess betoning på kontrasterna mellan öst och väst. Galgut har gjort sin hemläxa och baserar tydligen många av skildringarna på Forsters dagböcker och andra texter. Minst tid ägnas paradoxalt nog åt Forsters skrivande, men så såg han sig inte i första hand som en författare enligt romanen:

"'You know,' he said suddenly, 'I don't think I am a novelist.' He had offered this observation without any secret motive; in that moment it seemed like the truth. He felt Leonard and Virginia stirring. Unexpectedly, Virginia said, 'No, I don't think you are.' She spoke sincerely, without malice; she was recognizing something." (Arctic Summer, 320)

En författare var han förstås. Efter publikationen av A Passage to India skrev Forster dock inga fler romaner. Först efter hans död 1971 publicerades Maurice, romanen om en ung man som inleder ett lyckligt förhållande med en annan man. Den skrev han redan 1913-14.