att läsa eller inte läsa är frågan

Ska man sluta läsa författare vars offentliga åsikter man anser stötande, omoraliska? Tchoupitoulas har i vintras uppmärksammat sina läsare på det faktum att både Siri Hustvedt och Paul Auster har skrivit under en protest mot arresteringen av polske regissören Roman Polanski. Den senare drogade och våldtog en trettonårig flicka, arresterades och erkände brottet, men flydde USA innan någon dom kunde fällas. Drygt trettio år senare arresterades han på nytt och sitter nu i husarrest i sin villa i Gstaad i väntan på ev. utlämning. Slutet gott skulle man kunna tro men det som förvånar är det antal kulturpersonligheter som protesterat mot arresteringen. De flesta tillhör filmindustrin, men på protestlistan* hittar vi också Hustvedts och Austers namn.

Man undrar hur de tänkte. Utgår man från deras respektive litterära produktion är ett möjligt svar att de ifrågasätter den officiella versionen av händelsen. Typiskt för deras romaner är ju undersökningen av språkets och berättelsernas begränsningar och pluralistiska natur. I både Hustvedts och Austers böcker är sanningen ett undflyende, problematiskt begrepp. De är alltså antihumanistiska till själva sin karaktär. Kan det möjligen vara så att deras upphovsmän ifrågasätter själva våldtäkten? I så fall verkar de illa insatta i fallet. Ingen av de medverkande har motsatt sig den officiella versionen av vad som hände. Inte ens Polanski (må vara att han därmed lovades strafflindring).

Polanski med tonårsflickor vid tiden strax efter våldtäkten

En annan möjlig förklaring till Austers och Hustvedts namnunderskrifter kan vara politisk. Här skulle i så fall det amerikanska rättsmaskineriet representera ett maktmissbruk, där offret inte är ett barn utan den hyperkänsliga och okonventionella konstnären på vänsterkanten. Men då måste man bortse från Polanskis eget missbruk av sin position som vuxen man och framgångsrik regissör i förhållande till en trettonårig flicka som hoppades på en roll i en av hans filmer. Är det månne så Auster och Hustvedt resonerat? Alternativt anser de att Polanski, som vuxit upp i Lolitafixerade Frankrike och vars hustru blev brutalt mördad, inte helt ansvarade för sina handlingar när våldtäkten begicks. Men det är just den typen av förklaringar som kan och måste prövas i en domstol. Istället drog Polanski och begick därmed ännu ett brott.

Vem vet, kanske var de fulla när de skrev på listan. Kanske hyser de samma pedofila böjelser som Polanski. Frågan man som läsare istället kan fundera över är hur man nu ska förhålla sig till deras litteratur. Som textum, textum (via Caroline) påpekar, Auster och Hustvedt har faktiskt offentligt gått ut och fördömt Polanskis arrestering och, så vitt jag vet, gör det fortfarande. Som läsare av deras romaner uppmuntras man därmed att själv ta ställning i frågan, oavsett deras motiv. Och om man anser att de gjort fel, ja, hur ska man då förhålla sig till det de skrivit och kommer att skriva? Ett alternativ är så klart att helt separera verket från dess upphovsman och läsa precis som tidigare. Ett annat är att i personlig protest vägra läsa deras romaner och rensa ut existerande exemplar från den egna bokhyllan. En mer extrem åtgärd vore att uppmana bibliotek etc. att rensa sina hyllor och inte längre köpa in dem.

Vore det inte för att jag hittills funnit båda författarskapen rätt intressanta valde jag troligen det första eller andra alternativet. Nu kommer jag istället att närma mig deras verk på samma sätt som jag läser Hamsun och en dag troligtvis kommer att läsa t.ex. Céline, dvs. med stor misstänksamhet. Frågan är förstås hur jag kommer att förstå romanerna i ljuset av författarnas ställningstagande. Införandet av en moralisk dimension i mina tillbakablickar på t.ex. Hustvedts fiktionalisering av styvsonen i What I Loved gör att jag nu finner denna fiktionalisering mer problematisk och otäck, men inte mindre intressant, än jag tidigare gjorde. Däremot vet jag inte hur jag ska förhålla mig till Austers postmodernism. Rent instinktivt känns hans författarskap plötsligt mindre spännande, mindre relevant. Framtida läsningar får avgöra. F.ö. blev jag mer upprörd över att se både Pedro Almodóvars och Terry Gilliams namn på listan. Deras filmer har jag alltid uppfattat som djupt humanistiska, till skillnad från Hustvedts och Austers verk.

*) Uppdatering: protestlistan åtföljs av ett brev som förtydligar att de som skrivit under fördömer arresteringen av en filmmakare under en pågående filmfestival, där han/hon lovats att fritt kunna visa sina filmer. Hm...

"The Book of Illusions" - Paul Auster

De senaste veckorna har mina bokval känts många och splittrade. Därför är det skönt att plötsligt hitta en gemensam nämnare i de olika texterna. "How Do I Know Who I Am If I Keep Changing?" heter en novell i Sara Maitlands Far North & Other Dark Tales. Den som frågar är en senil gammal kvinna, Alice, som inte längre känner igen sig själv: är hon en ung flicka, en mormor eller en medelålders hustru? Eller är hon bara en obekväm gammal tant som stör systrarna på sjukhuset? Det är svårt att svara på då tankarna rusar fram och tillbaka och omvärlden hela tiden vill ha ett svar. I Alice's Adventures in Wonderland, barnboken som inspirerat Maitland, försöker Alice att berätta om allt som hänt dagen innan. Till slut ger hon upp med motiveringen att "jag var en annan person då". Hon har ju upplevt verkligheten både som pytteliten och jättestor. I den tredje boken jag läst gör E. M. Forster ett försök att på enklast möjliga sätt förklara hur fiktiva karaktärer skiljer sig från verkliga. "I en roman kan man lära känna en person till fullo", skriver han. I verkligheten "kan vi aldrig helt förstå varandra, annat än i grova drag. Vi kan inte visa vilka vi är, även om vi vill. Det vi kallar intimitet är inget annat än en nödlösning. Full insikt är en illusion."

Fast det är just det Forsterska verklighetsbegreppet (det där med att vi aldrig kan känna en annan helt) både Maitland och Carroll utgår ifrån i sina böcker. Det gör även Paul Auster. I The Book of Illusions har huvudpersonen David Zimmer förlorat både fru och barn i en flygolycka. Han finner oväntad tröst i en stumfilm med den sedan länge försvunne Hector Mann i huvudrollen. I ett försök att komma över sin sorg skriver han en bok om Manns filmer. Plötsligt får han ett brev från en person som påstår att Mann lever. Så följer en berättelse om Mann, hans filmkarriär och flykt från Hollywoods strålkastare. Och likt Alice ställer sig Zimmer frågan vem denne Mann egentligen var. Om det är så att vi bara har tillgång till illusoriska versioner av varandra, vad händer när till och med illusionen hotas? Blir det något kvar? Forster hävdar att romanen får oss att känna att världen går att förstå, att handskas med. Den erbjuder oss en illusion av klarsynthet. Det gör inte Paul Auster (inte heller Maitland eller Carroll). Ändå tycker jag verkligen om The Book of Illusions och det metafiktiva inslaget, där boken i sig utgör Zimmers tröst, erbjuder hopp om att det ofullkomliga kanske är fullt tillräckligt.

Och fortfarande har jag ganska mycket kvar att läsa av Auster, kul! Nästa bok i projektet är dock Sebalds Austerlitz.

Antibiblioteket

Jag har alltid haft lite dåligt samvete för att det står betydligt fler olästa böcker än lästa i mina bokhyllor. Böcker är dyra och tar plats. Dessutom är det frustrerande att se alla dessa titlar och inse att jag nog aldrig kommer att komma i kapp mitt samlande på hög. Därför var det skönt att läsa följande i Nassim Nicholas Talebs "The Black Swan":

"[A] private library is not an ego-boosting appendage but a research tool. Read books are far less valuable than unread ones. The library should contain as much of what you do not know as your financial means, mortage rates, and the currently tight real-estate market allow you to put there. You will accumulate more knowledge and more books as you grow older, and the growing number of unread books on the shelves will look at you menacingly. Indeed, the more you know, the larger the rows of unread books. Let us call this collection of unread books an antilibrary."
Trots den eventuella nyttan och glädjen (?) av ett "antibibliotek" har jag i år bestämt mig för att läsa just en del av de böcker jag äger men knappt öppnat. Då jag inte visste var jag skulle börja, tog jag inspiration från den lista på 1001 böcker som Ylva och Lisa bloggat om tidigare. Eftersom jag inte bara vill läsa kritikerrosad angloamerikansk prosa från 2003 och bakåt kommer projektet att pågå under både 2008 och 2009, eller tills jag får nog. Det betyder att jag har tid att läsa annat också. Hittills har jag hunnit med fem av 150 böcker. Med undantag av "Dead Air" har de varit riktigt bra. Just nu njuter jag av Paul Austers "The Book of Illusions". Någon annan som har ett liknande antibibliotek hemma? Eller är ni smartare än jag och utnyttjar det kommunala biblioteket?