"Cracks" på bio

Igår, ett klassiskt jag-mötte-Lassie-ögonblick på visningen av filmen Cracks. Mycket snygg Eva Green skrider genom filmsalen i glittrande fodral. Alla ser åt hennes håll. Utom jag, som istället spanar in en vitskäggig, rynkig farbror två stolar bort. Varför ser han så bekant ut? Jo, men det är ju Ridley Scott. Alltså, Ridley Scott! Jag blir alldeles svag i knäna (tur att jag redan satt ner) och tvingar mig att sluta stirra. Glöm glittriga skådisar, jag har blivit starstruck av jultomten.

Filmen, då? Engelsk boarding school-miljö, ljuvlig rekvisita och Eva Greens filmkostymer, vilka var bland de vackraste vackra. Fö är detta hennes bästa rollprestation hittills, vilket iofs inte säger mycket. Avvikelserna från Kohlers roman var för det mesta till det bättre, med en tätare berättelse och starkare patos, där karaktärernas motiveringar har klargjorts, ibland väl tydligt (en film full av meningsfulla blickar). Det homoerotiska inslaget har däremot nedtonats, vilket gör att vi (nästan) slipper en sterotyp skildring av just den lesbiska kvinnan som mad, bad and sad, då Greens karaktär Miss G minsann är alla tre. Regissören Jordan Scotts manusval och bildspråk för tankarna till främst Sofia Coppola. Det gäller särskilt de sagolika simhoppsscenerna i slow-motion och solkatterna i kameralinsen. Fast man kan såklart göra värre i sin första film än att inspieras av Sofia. Rekommenderas.

Sheila Kohler - "Cracks"

Vackra Fiamma anländer sent till flickskolan i det sydafrikanska bushlandskapet. Eleverna kommer från gårdarna i omgivningarna, eller har liksom lärarna förpassats hit efter att ha gjort sig omöjliga överallt annars. Fiamma är distanserad och tycks ointresserad av de andra eleverna. Motvilligt ansluter hon sig dock till skolans elit, de tretton flickorna i simklubben. Där fångar hon snart tränaren, den enigmatiska och beundrade Miss G:s fulla uppmärksamhet. Men plötsligt är Fiamma borta. Fyrtio år senare återförenas de tretton medlemmarna och via återblickar får vi så småningom veta vad som hände sommardagen då hon försvann.

Till en början är jag skeptisk. Upplägget i Sheila Kohlers Cracks är så välbekant. Fiammas blonda hårtestar för tankarna till The Virgin Suicides, hennes försvinnande liknar det i Picnic at Hanging Rock och händelserna som leder dit har sina motsvarigheter i både Flugornas herre och underskattade The Beguiled. Trots det faller jag till slut för Kohlers roman om spirande sexualitet, tonårsfantasier, lärarförälskelser och det gradvisa, men obevekliga skridandet mot en klimaktisk scen som bryter flickornas torra, heta och alltmer outhärdliga tillvaro. I efterhand kommer jag mest att tänka på Nabokovs Lolita, nu ur ett fascinerande flickperspektiv. I bakhuvudet spökar också konstkritikern John Ruskin, som på gamla dagar cirklade runt flickskolan The Winnington likt en rovfågel, för att slutligen sätta klorna i blott tioåriga Rose La Touche. Kohler skriver i charmerande vi-form. Resultatet är en drömlik, lite barnslig prosa där sydafrikanska landsbygdsbeskrivningar samsas med fantasier om Cary Grant och Heathcliff. Övrigt: i filmatiseringen av Cracks (2009) har handlingen av någon anledning förlagts till Storbritannien. Valet av Eva Green som Miss G. är mer lovande.