fredag, oktober 16, 2009

Sheila Kohler - "Cracks"

Vackra Fiamma anländer sent till flickskolan i det sydafrikanska bushlandskapet. Eleverna kommer från gårdarna i omgivningarna, eller har liksom lärarna förpassats hit efter att ha gjort sig omöjliga överallt annars. Fiamma är distanserad och tycks ointresserad av de andra eleverna. Motvilligt ansluter hon sig dock till skolans elit, de tretton flickorna i simklubben. Där fångar hon snart tränaren, den enigmatiska och beundrade Miss G:s fulla uppmärksamhet. Men plötsligt är Fiamma borta. Fyrtio år senare återförenas de tretton medlemmarna och via återblickar får vi så småningom veta vad som hände sommardagen då hon försvann.

Till en början är jag skeptisk. Upplägget i Sheila Kohlers Cracks är så välbekant. Fiammas blonda hårtestar för tankarna till The Virgin Suicides, hennes försvinnande liknar det i Picnic at Hanging Rock och händelserna som leder dit har sina motsvarigheter i både Flugornas herre och underskattade The Beguiled. Trots det faller jag till slut för Kohlers roman om spirande sexualitet, tonårsfantasier, lärarförälskelser och det gradvisa, men obevekliga skridandet mot en klimaktisk scen som bryter flickornas torra, heta och alltmer outhärdliga tillvaro. I efterhand kommer jag mest att tänka på Nabokovs Lolita, nu ur ett fascinerande flickperspektiv. I bakhuvudet spökar också konstkritikern John Ruskin, som på gamla dagar cirklade runt flickskolan The Winnington likt en rovfågel, för att slutligen sätta klorna i blott tioåriga Rose La Touche. Kohler skriver i charmerande vi-form. Resultatet är en drömlik, lite barnslig prosa där sydafrikanska landsbygdsbeskrivningar samsas med fantasier om Cary Grant och Heathcliff. Övrigt: i filmatiseringen av Cracks (2009) har handlingen av någon anledning förlagts till Storbritannien. Valet av Eva Green som Miss G. är mer lovande.

2 kommentarer:

On Word Arts sa...

Vad väl du beskriver Cracks. Den verkar onekligen mer lovande än jag först trodde. Suggestiv, likt sina likar, och läsvärd om jag förstår dig rätt.

Mrs. B sa...

Tack! Ja, boken är lik sina 'filmiska' likar (har faktiskt aldrig läst Golding eller Eugenides).

En del läsare kan nog irriteras av Kohlers sätt att betitla varje kapitel och inleda dem med dåliga fjortidikter. Själv tyckte jag det var ett rätt charmigt stilgrepp, som ökade förväntningarna och samtidigt drog ut på dem.

Så ja, inte helt unik, stilistiskt ibland lite klumpig men trots det en läsvärd roman.