"Cracks" på bio

Igår, ett klassiskt jag-mötte-Lassie-ögonblick på visningen av filmen Cracks. Mycket snygg Eva Green skrider genom filmsalen i glittrande fodral. Alla ser åt hennes håll. Utom jag, som istället spanar in en vitskäggig, rynkig farbror två stolar bort. Varför ser han så bekant ut? Jo, men det är ju Ridley Scott. Alltså, Ridley Scott! Jag blir alldeles svag i knäna (tur att jag redan satt ner) och tvingar mig att sluta stirra. Glöm glittriga skådisar, jag har blivit starstruck av jultomten.

Filmen, då? Engelsk boarding school-miljö, ljuvlig rekvisita och Eva Greens filmkostymer, vilka var bland de vackraste vackra. Fö är detta hennes bästa rollprestation hittills, vilket iofs inte säger mycket. Avvikelserna från Kohlers roman var för det mesta till det bättre, med en tätare berättelse och starkare patos, där karaktärernas motiveringar har klargjorts, ibland väl tydligt (en film full av meningsfulla blickar). Det homoerotiska inslaget har däremot nedtonats, vilket gör att vi (nästan) slipper en sterotyp skildring av just den lesbiska kvinnan som mad, bad and sad, då Greens karaktär Miss G minsann är alla tre. Regissören Jordan Scotts manusval och bildspråk för tankarna till främst Sofia Coppola. Det gäller särskilt de sagolika simhoppsscenerna i slow-motion och solkatterna i kameralinsen. Fast man kan såklart göra värre i sin första film än att inspieras av Sofia. Rekommenderas.