"Whenever he [Bergotte] spoke of something whose beauty had until then remained hidden from me, of pine-forests or of hailstorms, of Notre-Dame Cathedral, of Athalie or of Phèdre, by some piece of imagery he would make their beauty explode into my consciousness. And so, realising that the universe contained innumerable elements which my feeble senses would be powerless to discern did he not bring them within my reach, I longed to have some opinion, some metaphor of his, upon everything in the world, and especially upon such things as I might some day have an opportunity of seeing for myself; and among these, more particularly still upon some of the historic buildings of France, upon certain seascapes, because the emphasis with which he referred to them in his books showed that he regarded them as rich in significance and beauty". (övers. Moncrieff/Kilmartin, sid. 102-103)
-----
"Each time he [Bergotte] talked about something whose beauty had until then been hidden from me, about pine-forests, about hail, about Notre-Dame Cathedral, about Athalie and Phèdre, with one image he would make that beauty explode into me. And so, realizing how many parts of the universe there were that my feeble perception would not be able to distinguish if he did not bring them close to me, I wanted to possess an opinion of his, a metaphor of his, for everything in the world, especially those things that I would have an opportunity of seeing myself, and, of the latter, particularly for some of the historic buildings of France and certain seascapes, because the insistence with which he mentioned them in his book proved that he considered them rich in meaning and beauty". (övers. Lydia Davis, sid. 96-97)
*) Philippe Michel-Thiriet, The Book of Proust (1987).
7 kommentarer:
Proustnörderi, jag älskar! Moncreiff/Kilmartinversionen känns verkligen inte helt smidig, men jag är inte heller helt förtjust i Davisversionen, den känns varken brinnande eller bultande på det sätt jag upplever Vallqvists översättning, det är som om en liten flisa av passion saknas, eller vad säger du, är detta bara inbillning från min sida?
Jag tror mig knappast vara kapabel att läsa hela På spaning-sviten på franska, men så här vid språkjmf tycker jag att det är roligt att läsa ett stycke här eller där i original:
"Chaque fois qu’il parlait de quelque chose dont la beauté m’était restée jusque-là cachée, des forêts de pins, de la grêle, de Notre-Dame de Paris, d’Athalie ou de Phèdre, il faisait dans une image exploser cette beauté jusqu’à moi. Aussi sentant combien il y avait de parties de l’univers que ma perception infirme ne distinguerait pas s’il ne les rapprochait de moi, j’aurais voulu posséder une opinion de lui, une métaphore de lui, sur toutes choses, surtout sur celles que j’aurais l’occasion de voir moi-même, et entre celles-là, particulièrement sur d’anciens monuments français et certains paysages maritimes, parce que l’insistance avec laquelle il les citait dans ses livres prouvait qu’il les tenait pour riches de signification et de beauté."
Källa: http://www.page2007.com/news/proust/0027-mais-au-sujet-de-bergotte-il-avait-dit-vrai
Tack så mycket för originaltexten! Jag håller med om att Davis översättning är opassionerad, platt. M/Kversionen är inte smidig, nej, men ju mer jag läser, desto mindre stör snirkligheten och desto mer uppskattar jag detaljrikedomen.
Jag tycker också att Proust på franska är (för) svår, vilket säkert beror mest på mina bristande franskakunskaper. Det är kanske därför jag har sådant tålamod med M/Ktexten - den är också ganska komplicerad och därför, inbillar jag mig under läsningen, mer trogen originalet!
Jag föredrar M/K-översättningen därför att den känns mer passionerad, den känns mkt mer lusta och vilja än metallstruktur. Samtidigt som jag inte skulle våga lita helt på den, ety det känns som om en del språkliga friheter tagits...
Eh, det var min kommentar det där.
Hm, jag har själv inga förtroendeproblem med M/Kversionen men det beror kanske på att jag finner den just, som du också skriver, lustfylld i sig. Och kanske för att jag också planerar läsa den sv. översättningen, i alla fall valda delar.
Det där med gamla och nya övers. är f.ö. spännande i förhållande till hur man förstår en text. Jag har t.ex. läst Zola i svenska övers. från början av förra seklet och uppskattat snarare än irriterat mig på verbens pluraländelser m.m. Däremot blev jag orolig när jag läste det du skrev om Hamsuns Sult/Svält för ett tag sedan - man skippar inte delar av texten i en översättning!
Oh ja, en av anledningarna till att jag älskar Zola så mkt, är verkens äldre översättningar, jag är säker på att han ej skulle göra sig så inom en mer modern. Köpte f.ö. min första Zola på eng för inte så länge sedan ("Restless House" / "Pot-Bouille") m översättning från 1895, skall bli mkt spännande att läsa så småningom.
Apropå frityglade översättningar/tolkningar:
"Hammaréns poetiskt givna tolkning av Guy de Maupassants klassiska novell "Le Horla" står på snart sagt alla punkter i bjärt kontrast till Gitenets och Watells översättning av Wecksell. Då dessa sökt bevara originalets form, har Hammarén släppt alla tyglar lösa för att omforma detsamma. Närmast på måfå kan nämnas den korta meningen "J"aime ma maison où j"ai grandi" (ung. "Jag älskar mitt hus där jag vuxit upp") som återges med: "I den som skamkärlek finner förälska sig självt stort, men kanske inte mera än vad jag i mitt hus befäster, varom ett jag vuxit upp från början, ropar ut stället"." ( http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_345218.svd )
Sorry detta kommentarsspammande, men jag är ju så fascinerad.
Vad gäller Hamsuns "Svält", uppfattade jag det som att han själv ständigt ändrade i den och ville ha publicerad olika versioner. Det märkliga var vilken av dem som till slut blev översatt.
Ah, tack för hänvsigningen till understreckaren! Härlig läsning om vad översättande kan vara.
Hoppsan, slarvläste nog Hamsuninlägget, tack därför också för rättelsen.
Skicka en kommentar