2 x Richard Yates

Jag har inte läst Revolutionary Road. Inte heller sett filmen. Istället närmar jag mig Yates från andra håll. The Easter Parade (1976) anses ofta vara hans bästa roman. Disturbing the Peace (1975) kallas nästan alltid för hans sämsta. Den första romanen följer två systrar, Emily och Sarah Grimes, från barndomen upp i medelåldern. Det är ingen rolig historia, närmast en katalog över systrarnas misslyckanden. Ändå lever de så till synes olika liv. Sarah gifter sig tidigt, skaffar barn, flyttar ut till Long Island. Emily stannar kvar på Manhattan, en seriemonogam karriärkvinna. Fast karriären är mest ett sätt att betala hyran och männen utgör allt större besvikelser. Inte heller Sarahs hemmafrutillvaro är så harmonisk som den först verkar. Också hennes liv faller i bitar.

Slutet erbjuder viss ljusning, men jag förblir osäker på hur jag ska förstå romanen: Är den relation som gryr mellan Emily och Sarahs son Peter ett löfte om den pånyttfödelse som romantiteln (påsken) anspelar på? Hur ska jag förstå Peters ovilja att konfrontera det som slutligen händer Sarah? Och vad menar egentligen Yates när han i romanens inledning förklarar systrarnas olyckliga liv genom att anspela på föräldrarnas skilsmässa? Vilket inflytande har den frånvarande fadern och den alltför närvarande modern över systrarnas framtida val? I hur hög grad rörde det sig om verkliga val? Ska kanske titeln tolkas ironiskt? Svarsförslag efterlyses.

Hursomhelst, jag uppskattar att Yates berättar systrarna historia ur Emilys perspektiv och jag sympatiserar med den senares oförmåga att slutföra sina halvambitiösa skrivprojekt. The Easter Parade är en lågmäld och ganska smärtsam roman som aldrig blir sentimental. Som läsare klarade jag därför av att hålla en viss och (för mig) nödvändig distans till berättelsen. Mycket fint, hursomhelst. Indirekt påminner romanen också lite om Mary McCarthys The Group.

Disturbing the Peace är däremot inte lågmäld. Tvärtom. Huvudpersonen, (m)ad mannen John Wilder dricker sig berusad, ringer sin fru och berättar att han inte tänker återvända hem. Sedan får han ett nervöst sammanbrott och läggs tillfälligt in på en psykiatrisk avdelning. När jag kommit så långt i romanen stannade jag upp för att ta reda på när Yates roman publicerats. Johns vilda protesterande påminner ju om... Jodå, Yates roman kom ut drygt tio år efter Ken Keseys Gökboet (1962). Fast Johns vistelse på Bellevue blir ganska kortvarig. Han slutar aldrig att dricka, men gör ändå ett hyfsat försök att lappa ihop äktenskapet och tar sig t.o.m. till ett antal AA-möten. Så träffar han en attraktiv ung kvinna via jobbet, säger upp sig och flyttar till Los Angeles. Hoppsan.

Jag tycker inte alls att det här är dåligt. Det må vara en av Yates mindre lyckade romaner, men det säger i så fall något om kvaliteten på hans övriga produktion. Vissa kritiker har klagat på det metaliterära inslaget halvvägs in i romanen och, jo, visst är det irriterande att få romanslutet presenterat för sig så tidigt i berättelsen, men som satir tycker jag det är ganska lyckat. Kanske stör jag mig lite på att Yates här lagt sin litterära energi på de stora gesterna istället för de små men avslöjande detaljerna. Livet sett genom en alkoholists perspektiv är dock väl skildrat (antar jag, alltså) och påminner om Patrick Hamiltons mästerliga Hangover Square (1962). Hamiltons ironi och humor återfinns också hos Yates. De delar också förmågan att skildra det mest grågripande genom ett förrädiskt enkelt språk som inte gör något som helst väsen av sig. Jag tror det är precis därför jag tycker så mycket om både The Easter Parade och Disturbing the Peace, de är lättlästa utan att vara banala. Insiktsfullhet utan ansträngning - mer Yates, tack.

Mary McCarthy - "The Group"

1930-talets Sex and the City? Nja, inte direkt. The Group visade sig var en cocktail med rejälare sting. Romanen skildrar åtta kvinnor, nyutexaminerade från elitistiska Vassar, och deras försök att hitta en plats i samhället. De gifter sig, söker jobb och skaffar barn, samt letar kärlek och mening i livet. Ibland går det bra, oftast går det inte som de tänkt sig. Romanen liknar en sociologisk studie av privilegierade kvinnor efter Depressionen. Via de åtta karaktärerna avhandlas orgasmer och preventivmedel, amning och barnuppfostran, psykiska sjukdomar och otrohet. Klassskillnader och pengar är återkommande teman. De mindre bemedlade kvinnorna i gruppen flörtar med diverse vänstergrupper; skillnaderna mellan Trotskyister, socialister och kommunister diskuteras livligt och man påminns om att boken utspelas innan 1950-talets häxjakter. Psykoterapins ökade popularitet utgör också en del av handlingen.

Slutsats: jag gillar. Precis som jag hoppades är The Group en något intellektuellare version av Valley of the Dolls. Snabba kast mellan de olika kvinnornas liv gör att det aldrig blir tråkigt. Ibland önskar jag att McCarthy stannade lite längre hos en viss karaktär, men oftast är jag tacksam för perspektivbytet. För de åtta kvinnornas drömmar och förhoppningar slår sällan in. Den snobbiga naivitet som kännetecknar deras Vassar-ideal övergår i resignation, socialrealism och (i ett fall) mental kollaps. Det hade blivit en tyngre och deprimerande bok om vi fått veta mer. Jag misstänker att McCarthy inte tyckte särskilt bra om sina karaktärer men hon verkar sympatisera med dem som grupp. När hon beskriver deras svårigheter på arbetsmarknaden och hjälplösheten inför en okänslig manlig läkarkår påminns man om att hon skrev romanen 1954. Fläkten av en annalkande kvinnorörelse anas utan att det blir dogmatiskt. Som tidsbestämd socialkritik inlindad i glanspapper fungerar The Group utmärkt.

Upper East Side

Angående The Group: hittills som ett cocktailrecept med lika många delar fina flickor från Vassar, pengar, klassambitioner, rivalitet och olämpliga män. Och jag är bara på sidan 23. Mums. Fotot taget från The Pierre, vilket känns extra rätt i sammanhanget.

Elizabeth Hardwick och Mary McCarthy

Läs om essäisten, kritikern och författaren Elizabeth Hardwick i The Believer. Joan Didion har skrivit om henne: Every line she wrote suggested that moral courage required trusting one's own experience in the world, one's own intuitions about how it worked. Verkar betryggande. Nej, jag rusar inte ut efter essäsamlingarna 1, 2, eller 3 men kommer att hålla dem i minnet. Dammar istället av Mary McCarthys The Group. Chick-lit från 1930-talet. Förväntar mig en (lite) intellektuellare version av Valley of the Dolls, vilket är precis vad jag behöver. Trivia: Hardwick och McCarthy bidrog båda till grundandet av The New York Review of Books.