...är vanligt förekommande i diskussioner om barn som begått brott. Så också i följande romanhög (tre räknas väl som hög?), där frågan om natur kontra samhällets roll i barns utveckling utgjort ledstjärnan i min läsning. Först ut är skräckromanen
The Other, där ondskan är begränsad till ena halvan av tvillingparet Niles och Holland. Mamman sitter på kammaren och super bort tanken på att barnen kanske orsakat mannens död. Ryska mormor Ada rycker in som extra-mamma främst till snälle Niles. Men när mormor uppmuntrar tvillingarna att utveckla sina klärvoyanta egenskaper sker allt fler konstiga olyckor i kvarteret, huj. Den alkoholiserade "dåliga mamman" straffas såklart, trots att hon verkar ha lite att göra med pojkarnas talang. Farmor däremot, som nog måste sägas ha
nurtured fram händelserna, kommer undan med blotta förskräckelsen.
The Other har
filmats, men vikten av perspektivbyten gör att berättelsen fungerar något bättre i bokform. Ovanligt (?) lågmält exempel på skräckgenren.
"Esther"
Liksom i filmen The Orphan (2009), där ondskan personifieras av den adopterade ryska flickan Esther, är det onda i boken The Other något både metafysiskt och kulturellt främmande, som infiltrerar och förstör den amerikanska idyllen. 1950-talets kommunistskräck i ny tappning, mao. Det främmande invaderar också den brittiska familjen Lovatt i Doris Lessings Det femte barnet. Harriet blir gravid för femte gången och känner genast att barnet är olikt de tidigare. Bens mörka hår, satta kropp och gula ögon skiljer sig markant från de andras ljusa lockar och blå ögon. Han utvecklas fort, men saknar helt empati. Ingen är dock villig att bekräfta Harriets misstankar om att Ben inte är människa utan - något helt annat. Istället kritiserar läkarna henne för att inte älska sitt barn. När Ben sluter upp med ett gäng stökiga och arbetslösa ungdomar vinner Lessings fabel en social dimension.
I Vi måste prata om Kevin (som jag måste vara sist på jorden att läsa) återkommer mamman som ingen lyssnar på, trots att hon förmodligen känner sitt barn bäst. Med en viktig skillnad. Som läsare tvivlar jag aldrig på att Hariett vill sin ovanlige och våldsamme son väl. I Lionel Shrivers roman beter sig Kevin onekligen illa. Men är han verkligen född ond, som mamma Eva hävdar? Liksom Lessing problematiserar Shriver två myter: idén om moderskänslor som något medfött hos kvinnor och föreställningen om att våra barn ska växa upp till personer som speglar både vårt sätt och våra åsikter. Vare sig Eva eller Kevin lever upp till de kraven. Samtidigt pekar detaljer i Evas berättelse på att Kevins ondska inte är naturgiven utan har sitt ursprung i hennes aggressiva förkastande av honom redan i fosterstadiet. Har vi kanske att göra med ännu en stereotypt "dålig mamma"? Flera gånger frestas jag att tolka texten så. Romanen ger dock inget entydigt svar på frågan, vilket helt klart är dess styrka. Stilmässigt föredrar jag annars Lessings kyligt avskalade prosa framför Shrivers eviga intellektualiserade tugg.
...är vanligt förekommande i diskussioner om barn som begått brott. Så också i följande romanhög (tre räknas väl som hög?), där frågan om natur kontra samhällets roll i barns utveckling utgjort ledstjärnan i min läsning. Först ut är skräckromanen The Other, där ondskan är begränsad till ena halvan av tvillingparet Niles och Holland. Mamman sitter på kammaren och super bort tanken på att barnen kanske orsakat mannens död. Ryska mormor Ada rycker in som extra-mamma främst till snälle Niles. Men när mormor uppmuntrar tvillingarna att utveckla sina klärvoyanta egenskaper sker allt fler konstiga olyckor i kvarteret, huj. Den alkoholiserade "dåliga mamman" straffas såklart, trots att hon verkar ha lite att göra med pojkarnas talang. Farmor däremot, som nog måste sägas ha nurtured fram händelserna, kommer undan med blotta förskräckelsen. The Other har filmats, men vikten av perspektivbyten gör att berättelsen fungerar något bättre i bokform. Ovanligt (?) lågmält exempel på skräckgenren.
